 |
| Foto: Ida Lagevik |
Amanda Ardai är skinande soul. Hon släppte singeln 15 minuter i somras och följde upp den fina debuten med först vackra Håll om mig (lyssna till kören!) och i oktober kom Din religion. Amanda briljerar med både sin röst och förmågan att verkligen gå helt in i känslorna i hennes musik. Det är musik som förenar, som förtrollar och som bör explodera på de stora scenerna inom kort. Idag gästar Amanda bloggens serie Musikminne!
Det var helg och vi hade valt att spendera vår söndag med att köa. Timmarna gick vid Berzelii Park och vårvärmen höll en varm. Jag tror mestadels av tiden gick åt att lyssna på musik på iPoden. Jag hade en iPod Nano i turkos färg som sedan länge ligger i Årstaviken (R.I.P.)
När portarna öppnades kunde vi konstatera att vi hamnat längst fram. Våra andra normala vänner som också skulle gå på konserten, som inte var lika hardcore stalkers som oss, hamnade i mitten så vi vinkade bakåt åt dom och sen såg man bara rakt fram. Jag har inte pratat med någon av dom i vuxen ålder, även fast jag har kontakt med vissa om vad dom upplevde under just den här konserten. Men det är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas.
Det kanske var tonårshormonerna, pirret, att man kunde precis alla låtar utantill eller att man fick vara på Berns salonger då artisten i fråga lagt till just den här konserten med åldersgräns 13 år så att vi minderåriga skulle kunna få se honom. Och att vara just 13 år då kändes väldigt bra, och väldigt coolt, man gick ju liksom i högstadiet.
Jag har funderat på om jag överdrivit minnet av konserten men samtidigt var förbandet Oskar Linnros som körde sitt första gig som soloartist och premiärkörde Från och med du… så jag tror inte det! (Det låter nästan för bra för att vara sant, men det stämmer och jag har Kingsize magazine som källa som kan understryka det här!)
Så från första stund sköljdes man över av pigga trummor, hög energi och helt ny soul på svenska.
Sen när man trodde att det inte kunde bli bättre så kom grabben vi alla väntat på. Med gungande lockar pendlar han mellan mikrofon, keys och gitarr eller var det en keytar? Jag tror att Red rock var den allra första låten.
 |
| Bild från konserten. Foto av Greta Hammare |
Bandet verkade lika taggade som artisten själv och strålkastarna och energin hade en som förtrollad. Och man kände att man befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle, höger om scenen kändes som höger om himlen! Låtarna behandlas dynamiskt, övergångarna sitter ihop, tighta rytmer, bra intonering och fint samspel. Man går från ett väldigt elektroniskt högtempo till att strålkastaren vänder och ett varmt sken riktas mot vänster. Där står en flygel och flera stråkinstrument. Där spelas lugnare låtar från Astronaut, och Al Fakir briljerar vid flygeln. Sen tillbaks till huvudscenen där energin pulserar hela vägen in i slutet och poff så var det slut.
Lampan tänds igen och vibrationerna pulserar än i kroppen. Man ser sina vänner och pratar med dom men är ändå inte riktigt där än. Jag trodde jag var förberedd men hela konserten var fylld med så mycket överraskningar att jag än idag som 27-åring inte känner att någon annan konsert har toppat det. Det är fortfarande en av de starkaste musikaliska upplevelserna jag någonsin har varit med om. Att få en sån paus från sig själv, identitet och fysisk form och bara försvinna i en upplevelse kanske är ännu mäktigare när man är tonåring och hatar precis allt man är. Man blir ett med ljudvågorna och tiden bara flyger.
Jag kommer nog aldrig helt kunna veta om den faktiskt var så här jäkla bra eller om det hade med omständigheterna att göra. Men det är väl det som egentligen är grejen med minnen.
/ Amanda Ardai
Lyssna på Din religion här nedan!
