 |
| Foto: Eirik Havnes |
Levina Storåkern spelade nyligen på Foggy Days Sommarfestival i Mölndal. Jag missade tyvärr spelningen, men den lär ha varit magisk. Levina växte själv upp i Mölndal vilket jag på vissa sätt också gjorde. Jag blev i alla fall mer av den människan jag är idag under de åren jag bodde där och innehållsförteckningen bestod mindre och mindre av oro. Levina, som nu bor i Norge, har figurerat en del på bloggen. Både genom sitt band Ævestaden samt som soloartist och nu är debutalbumet Månadsvill här. Jag skulle säga att albumet verkligen är karvat ur Levinas själ och att hon öppnar upp sig väldigt mycket på en skara väldigt unika spår. Det är som taget ur hjärnans dragkamp mellan olika känslor och det vilar ett vemod över albumet, över texterna som seglar jämsides med musiken. Det är en diktsamling, en spegling av själen och ett musikalbum - allt i ett.
Allra finast blir det i de längre spåren Blyvitt samt Fantasi I - X. De flesta texterna läser Levina snarare än sjunger men orden tar sig ändå fram på olika vis, det är som de sjunger fram genom landskapet, viskas, brottas, kramas, sörjer. Vass poesi har den förmågan.
Albumet tycks handla mycket om sorg, men än mer om att hitta hem någonstans. Att kunna förankra sig i en båt, i en mark som kan tysta ens jobbiga tankar, som kan sudda ut ens jobbiga mörker och sy fast som lyktstolpar längs ens tankar. Få allt att lysa så småningom. Det handlar mycket om längtan efter närhet. ”Mitt hjärta slår för hårt och jag vill lägga ansiktet i någons knä” låter det i Blyvitt. Längtan finns där hela tiden, att vara någons, att vara en del av samhället. Och när hon sätter på den elektriska värmefilten blir den som ett substitut för riktig värme, riktiga armar. Det är som ett fotoalbum av känslor, både kring världen och den egna kroppen. Och tänk att få ha något eget, att få hållas om, att få bäras genom det jobbiga.
Fantasier I - X är nog där allting blir som allra starkast och där raden ”jag ska aldrig lämna mig ensam igen” berättar allt. En radda av fantasier, drömmar om kärlek och att samtidigt aldrig kliva ur sig själv, aldrig lämna jaget i sticket.
Musikaliskt handlar det om folkmusik, visa och något svårdefinierat, men samtidigt minst lika vackert.
Avslutar albumet gör vackra tolkningen av Ola Juléns diktsamling Orissa och som jag skrivit en gång innan så är det inte Levinas ord just där, men de talar samma språk och de skriker efter samma tillhörighet. Det finns mycket att bli berörd av här och allting bara rusar. Allting bara känns. Det är ett storartat album.
Lyssna här nedan!
