 |
| Foto: Fanny Jansson |
Idag gästar Ljud & Bild serien "Fem album" och det är ett, för mig, väldigt spännande band som jag förälskade mig i förra året då jag lyssnade på den fina singeln Under vattnet gång på gång. Den kändes som en synthig vaggvisa att lyssna på när man är på väg hem från klubben. Ett sound virkat av drömmar. Underbart. Nya singeln heter Vägmöte och den befäster Ljud & Bild som en slags resande musik. Perfekt för resor genom natten, oavsett fordon. Det är så mycket som händer i deras musik, så mycket visuellt de skapar i ens huvud genom att hela tiden vara intressanta. Det är verkligen ett band att hålla ögonen på. Nedan följer bandets Fem album och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.
Detta är väl det rockigaste inslaget på vår lista och vi hade några bubblare från samma tid, till exempel Kyuss och Fu Manchu som bär vissa likheter soundmässigt med den här plattan men jag tror att melodierna avgjorde saken; melankoliska melodier blandas med varma och fuzziga gitarrer och låtarna är dynamiska med växling mellan rent och distat ljud. Riffen är enkla och avskalade vilket bidrar till att låtarna känns självklara.
Albumet är en lekfull mix mellan olika genrer utan att de stör varandra; samtidigt som skivan är väldigt tidstypisk för det tidiga 90-talet så bär den spår av musik från andra tider och genrer som när man skrapar lite på ytan kommer fram, till exempel en hel del sextiotal i sångmelodierna.
Precisionen i produktionen gör också albumet väldigt behagligt att lyssna på. Det är något med de där feta gitarrerna som vi är väldigt svaga för, stonerrock-fans som vi är, och försöker (men har nog inte riktigt lyckats än) att få till de där gitarrljuden.
Jag (Karin) upptäckte albumet i mammas CD-samling när jag gick i gymnasiet och det har följt med mig oavsett vad jag har varit inne på för genrer i övrigt.
Laughing Eye - S/T (2019)
Hanna Östergren, baserad i Göteborg ligger bakom Laughing eye och albumet med samma namn. Influenserna från svensk 70-talspsykedelia är väldigt tydliga och det är något som vi har lyssnat mycket på. Skivan tar alltså avstamp i den traditionen med ibland liknande instrumentering som till exempel hos Harvester eller Kvartetten som sprängde med flera, men adderat med någonting elektriskt och uppdaterat. Melodierna är tydligt influerade av nordisk folkmusik och albumet har någonting främmande och lite skrämmande som legat och vilat sedan urtiden över sig. Laughing Eye fångar upp en tråd många har försökt spinna vidare på men inte alltid lyckats med eftersom genren innehåller så många fallgropar som lätt får artisterna som försöker sig på den att fastna i ett ganska uttjatat retrosound. Inget med den här plattan känns så, den låter bara tidlöst vacker och förtrollande.
Albumet har något rituellt över sig som man sugs in i och det kräver nästan att lyssnas på i ett svep. Låtarna är långa och med risk för att låta klyschig “tar de en på en resa”, dessutom känns albumet som ett gediget hantverk där alla ljud valts med stor omsorg (flöjterna låter helt otroliga!) Detta är något vi strävar mot eftersom det är lätt hänt att gå vilse i ett obegränsat antal kanaler för pålägg. Även om vi inte lyckas lika bra med den utmaningen som Laughing Eye blir låtsnickrandet en roligare utmaning när vi håller produktionerna mer avskalade och fokuserar på ett fåtal passande ljud som behåller luftigheten i soundet.
Air - Moon Safari (1998)
Fransk perfektion på moln! Moon Safari, tillsammans med Virgin Suicides-soundtracket fick in mig (Anders) på ett nytt spår under formativa år i sena tonåren och ledde in mig på Airs influenser, tex Serge Gainsbourg och annat gammalt franskt flum. Den här skivans påverkan på oss båda går långt tillbaka och ligger alltid i bakgrunden som ett ideal för hur en bra ljudbild ska låta. Moon Safari går inte att tröttna på och är fantastisk oavsett sinnestillstånd. Vi har medvetet och omedvetet låtit den här plattan och mycket annat från bandets tidiga katalog genomsyra våra låtar på olika sätt. Airs sound från den här perioden är som sagt något slags facit på hur man vill att drömmig musik ska låta och dit når vi förmodligen aldrig men element som tex basljud och basspel, trumsound, körarrangemang eller bara det franska anslaget i stort försöker vi nå i våra lite lugnare låtar. Deras användande av analogsynthar med helt perfekta filtersvepningar och melodier ovanpå deras luftiga, typiska sound är bara för bra helt enkelt!
White Noise - An Electric Storm (1969)
Det här albumet väcker många frågor och fortsätter att förvåna en vid varje lyssning. Den är mystisk och lekfull på samma gång och kombinerar experimenterande med otroliga låtar. Med geniet Delia Derbyshires perfektionism och nyskapande ljudbilder är An Electric Storm svårplacerad i tid och ibland, till exempel på öppningsspåret Love Without Sound känns den som samplingsmusik från 90-talet, typ Trip Hop snarare än sextiotalspsykedelia.
Vi lyssnade mycket på albumet när vi började skriva våra första låtar och soundmässigt kanske den inte går att spåra direkt i vår musik men den inspirerar oss till att ta lite mer oväntade vägar i låtskapandet. Den inspirerar också till att krydda musiken med roliga ljud insprängda här och var och att låta en subtil humor ligga under ytan i låtarna för att undvika pretentioner.
Albumet sticker ut extremt mycket från all annan musik som gjordes under den tiden (förutom kanske Silver Apples som var lite av en bubblare till den här listan) och känns fortfarande modern och nyskapande. Sjukt att den släpptes 1969!
CAN - Tago Mago (1971)
Det var inte helt lätt att välja nån passande kosmischeplatta men i hård konkurrens från band som NEU!, Tangerine Dream och Amon Düül II med flera, föll valet på Tago Mago av CAN.
Var ska man börja med ett sånt här album och band egentligen? Jag (Anders) har lyssnat så mycket på Tago Mago att det på något sätt blir svårt att bryta ner vad som gör den fantastisk. Mycket handlar nog om att CAN förmodligen är ett av rockhistoriens mest samspelta band där bandmedlemmarna verkade kunna plocka upp varandras små subtila skiftningar i intensitet och melodier till att skapa oväntade vändningar i musiken, vilket kommer fram ännu tydligare i liveversionerna från tiden. Visst, bitar av albumet, till exempel svårgenomträngliga Peking O är kanske inte låtar vi lyssnar på dagligen men de spåren bidrar till helheten och känslan av att detta är ett band som gjorde precis hur fan de ville, utan påverkan ovanifrån/utifrån. Även denna platta, likt An Electric Storm verkar vara resultatet av att ha i det närmaste obegränsad studiotid och tillgång till en egen studio där musiken fick växa fram under oövervakade former.
Bandet kombinerar på albumet saker vi strävar efter, tex utrymme för improvisation, repetition och en air av både mystik och flum. Det svänger nåt våldsamt ibland också, som tex på “Halleluwah”. Jaki Liebezeit är en av världens bästa och mest underskattade trummisar!
/ Ljud & Bild
Lyssna på Vägmöte här nedan!
