Musikminne från Johanna Svensson

Foto: Press

Det är så mycket som är fint med Johanna Svenssons musik. En av de sakerna är låten Ta hand om mig som finns att lyssna till på hennes Soundcloud. Förutom drömskheten i melodin så var just "ta hand om mig" ett uttryck jag använde mycket innan. Ibland behöver man verkligen yttra just de orden. Det finns en fin ömhet och värme i hennes låtar, samtidigt som funderingarna flyger fram i den musikaliska rymden. EP:n Vatten och sång har gått varm här hemma med texter som verkligen bär på ett eget språk. Senaste singeln, som passande nog heter Jullåten, kom för ett år sedan. Idag gästar Johanna bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag har varit ihop med Neil Young. Det började en natt för två år sedan när jag hade gått och lagt mig. I den drömmen gick jag på stan med några polare och vi passerade ett kafé. Jag tittade in genom fönstret och såg Neil Young (tänk ca. 1976). Våra blickar möttes och han sprang ut från kafét. Det visade sig att han hade kommit till Stockholm för att leta upp mig efter att han sett mig på tv eller i någon tidning (den uppmärksamme noterar att det var precis på det här sättet han träffade en av sina riktiga fruar). Efter någon typ av omfamning och några kärleksbetygelser var jag och Neil tillsammans, oskiljaktiga, innästlade. 

Nästa möte kom några månader senare, vi var ett etablerat par och skulle sjunga duett på ett kvinnofängelse. Han tyckte jag var så bra och tittade på mig med en stolthet i blicken. Han ville ha med mig överallt (tänk A Star Is Born). 

I den tredje och sista drömmen kom Neil tillbaka från att ha varit i USA ett tag, han hade inte hört av sig och jag hade varit orolig och fundersam. När vi möttes fick jag en kram och då visste jag att det var över. Han var borta trots att han stod framför mig. Han åkte tillbaka till USA kort därefter och kom inte tillbaka igen. Jag var förkrossad men visste att inget gick att göra. Efter göra slut-drömmen har jag inte drömt någon mer om Neil, och är inte det jävligt konstigt? 

Något år efter det senaste mötet går jag och min lillebror till Capitol för att se The Last Waltz på storskärm. Robbie Robertson bländar kamerorna med svettpärlor och oöverträffad skönhet. Men det är när Neil kommer ut på scen, sönderkoksad, håret som ser ut som en dålig peruk, och en t-shirt med ett 69-tryck, som den riktiga ömheten och kärleken sprider sig i min kropp. När de framför Helpless tittar han på sina vänner med värme och jag känner igen blicken. Det är nämligen samma blick han gav mig när vi förenades i en duett på ett kvinnofängelse.

/ Johanna Svensson 

Lyssna på Johannas musik här nedan!