Fyra album: The Plan

Foto: Press

The Plan gjorde både en comeback och en nystart på samma gång när de släppte den fantastiska singeln Before the sun nu i maj. Bandets nya sättning är Johannes Nordell på trummor, Andreas Eklöf på bas, Jesper Nordenström på orgel samt Theodor Jensen på sång och gitarr. Den 27 september släpps albumet Whatever happens som bandet hälsar är inspelat till stora delar live. Ledorden under inspelningen har varit "brusa inte upp, se dig själv i andra, ingen prestation, arbetet fortsätter." Andreas Eklöf berättar att hans senaste dejt sa "I'm not the voice, I'm just listening" och det får vi väl se som både fina, spännande och lite kluriga ord om albumet. Bandet kommer ha releasefester både i Stockholm och i Göteborg. I Stockholm blir det på Kollektivet Livet den 27 september och dagen efter intar man Skeppet i Göteborg. Jag är glad att bandet är tillbaka och jag kommer nog aldrig glömma hur mycket låten Daybreak betydde för mig när jag var yngre. Den fyllde verkligen upp hela själen. Idag gästar bandet blogg-serien "Fem album" vilket i bandets fall blev fyra stycken. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Johannes: Beck - Mutations (1998)

På grund av den drömska känslan i Ackeguran och sången.

Andreas: Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990)

Jag hörde den första gången som ett skval i fjärran på en balkong en vårkväll i Göteborg. Blev knockad av att något kunde vara så tillgängligt och samtidigt så svåråtkomligt. 

Jesper: Bob Dylan - Oh mercy (1989)

Jag vet inte vad jag ska säga! 

Theodor: Bob Dylan - Shot of love (1981)

/ The Plan 

Lyssna på Before the sun här nedan!

Fem album: ior

Foto: Johan Eckman

David Fridlunds musik har varit en vän för mig i många olika perioder i mitt liv. Både solo och i David & the Citizens. Efter en omtumlande flytt från USA till Göteborg så skriver nu David låtar på svenska i bandet ior som, förutom David, består av Daniel Fridlund Brandt, Mathias Engwall samt David Bergström. Debutalbumet ior är ute idag och det är en tonsatt flykt, både själslig och fysisk. En flykt från något mörkt, ett destruktivt förhållande, till att känna livsglädje igen. Den självbetitlade låten ior är en låt jag vill spela dygnet runt och balladen Hannas sång är så vacker så min själ får gåshud. Det är ett fantastiskt album och det känns både fint och nära att höra David sjunga på svenska. Idag gästar David bloggen för serien "Fem album" där han berättar om fem album som betytt och som har förändrat. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Elliot Smith - Elliot Smith (1995)

Sommaren 1997 jobbade jag natt med att sortera post nånstans i Stockholm. Jag satt vid ett rullband och sorterade oändliga mängder paket. Så fort man tagit sig igenom ett lass, kom ett nytt. Jag hade en walkman med kassettspelare och radio. En natt lyssnade jag på Stefan Wermelins program, som jag glömt namnet på, när han spelade Elliot Smiths Needle in the Hay och det lät inte som något jag hört tidigare. Det var så naket och skört och vackert och rått på samma gång, att det kändes som en uppenbarelse. Jag köpte samma sommar både det här albumet , samt Either/Or och lyssnade otroligt mycket på båda. Låtar som Christian Brothers, Southern Belle och St. Ides Heaven…”High on amphetamines, the moon is a lightbulb breaking…” När Smith spelade på Studion i Stockholm 1998 fixade jag en biljett tidigt. Strax efteråt var jag hemma hos en kompis i Solna när jag fick beskedet att min mamma tagit livet av sig. Mina kompisar tröstade mig och åkte med mig i taxi mot Hägerstensåsen, där jag bodde då. När taxin åkte förbi Studion, där Elliot skulle spela, var allt jag kunde tänka:”hoppas inte morsans begravning gör så jag missar spelningen…” Men det gjorde jag inte, den var bara någon vecka efter begravningen, så jag var i en emotionell dimma, men den spelningen är ett av de bästa konsertminnen jag har. 

Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea (1998) 

Nu blir det mycket sånt där gubbigt ”jag var där” - snack, men det kan inte hjälpas: 1998, tror jag, hade jag hört ett par låtar med Olivia Tremor Control och när de skulle komma till Stockholm köpte jag biljett till spelningen, även den på Studion, om jag minns rätt. Tre band spelade, först ut var Music Tapes, vilka var coola, men inget som fastnade för mig då. Men efter dem kom NMH. Jag var helt golvad. Det var så jävla bra, så befriande och självsäkert, utan att vara sådär stöddigt självsäkert. Det var bara helt fantastiskt. Förutom att det var bra, så var det också som om att de gjorde musik, så som jag hörde musik i huvudet, men ännu inte lyckats formulera utanför tanken. Dagen efter gick jag till en av de små skivbutikerna vid St.Eriksplan och köpte den här skivan. Den var svindyr, på direktimport, men jag var tvungen att ha den. Jag vet ju mycket väl att jag är långt ifrån ensam om att ha skrålat med i Two Headed Boy, Holland, 1945, eller titelspåret, eller King of Carrot Flowers på lägenhetsfester! Jag älskar också den instrumentala The Fool. Det där användandet av blås i larmet slog hårt i mig. 

Nirvana - Nevermind (1991)

1991 var jag sexton år och hade precis plågat mig igenom nionde klass. Morsan åkte in och ut på psyk och jag mådde skit och visste inte vem jag var, eller hur framtiden skulle bli. Jag satt uppe sent på nätterna och tittade på MTV. Alternative Nation och 120 minutes, någonstans såg jag den där videon för första gången. Smells. Like. Teen. Fucking Spirit. Jävlar vad den slog hårt i mig! Kurts rasande röst, David Grohl som bankade skiten ur trummorna och Krist Novoselics studsande figur, kidsen som river stället, vaktmästaren med sin mopp…soundet!! Den låten ändrade allt, den öppnade dörren till en helt annan värld, en värld jag inte visste existerade. Nevermind ledde till Pixies och Sonic Youth osv. På många sätt det mest avgörande albumet för mig, för det kom i exakt rätt ögonblick. 16, bipolär morsa, inga kompisar. (vi flyttade till Hässleholm från Ljungbyhed när jag började nian och jag skolkade väldigt mycket. Så mycket att soc kom hem till oss för att prata med mig. Soctanten gjorde en deal med mig - om jag gick tillbaks till skolan så skulle de betala reparationen av min moppe). Efter nian, kom jag in på Bild o Form konstlinje och vi åkte till Berlin på klassresa och där köpte jag cd:n och lyssnade, utan att överdriva, på den varje dag de kommande 3 åren. 

Pixies - Doolittle (1989)

Efter ett år på Bild o Form, blev jag antagen till konstlinjen på Munka-Ljungby folkhögskola. Jag var 17 och grunge. Långt hennafärgat hår. Min favorit t-shirt var vit, med omslaget till Nevermind-tryck. Alla visste att jag var ett Nirvana-freak. På en fest i källarköket spelade någon en kassett med blandade pixieslåtar. Jag tyckte det lät annorlunda, men det var ingen omedelbar förälskelse som med Nirvana. Det var mer något som smög sig på och växte hos mig. Skolan hade ateljéer i ett gammalt skolhus på landet och jag spenderade många nätter där och lyssnade orimligt mycket på den här skivan. Debaser, Monkey Gone to Heaven, Tame, No 13 Baby… 

Bob Hund - Bob Hund 1993 (1993, EP)

I samma ateljé jag precis nämnde, låg det för det mesta travar med cd-skivor av varierande kvalitet. En natt tröttnade jag på samma gamla vanliga och bläddrade igenom de där travarna och hittade den här. Jag hade aldrig hört talas om Bob Hund, men omslaget, med de urklippta porträtten, fastsatta med knappnålar och inramade med någon slags päls, tilltalade mig och jag bestämde mig för att se vad det var. Sedan lyssnade jag på repeat resten av natten. Det var så udda, så otroligt bra, men det var nästan lite mot min vilja som jag tyckte om det. Jag lyssnade ju bara på amerikanska band, grunge mestadels, det här var något helt annat. Rundgång, gräslök, fågelsång kändes… fel. Men så skönt fel! Det gick inte att värja sig mot det och låtar som 5 meter upp i luften, Fotoalbumet och Allt på ett kort etsade sig in i min hjärna. Jag såg dem 93, eller 94 på Tullakroksfestivalen i Ängelholm och var helt såld. När mitt nya band, ior, gjorde sina första två spelningar i början av augusti 2023, var det som förband till Bob Hund. Det kändes som en enorm ära och som en cirkel som slöts på något sätt. Stort!

/ David Fridlund, ior 

Lyssna på iors debut här nedan!

Ida Staake - Trehundrasextiofem

Foto: Julia Vallhagen

Ida Staake var en av de första artisterna jag intervjuade till bloggen. Då, 2016, var hon aktuell med debut-EP:n Försvinn inte. Jag lyssnar ofta på titelspåret än idag och även Du suger ju är en fantastisk låt med sin lekfulla melodi. Jag tyckte dock den efterföljande EP:n Alla vet bättre när solen gått upp var klart bättre, särskilt Ställ inte frågan gick på repeat både i mitt hem och i mitt huvud. EP:n innehöll också en oväntad men fin cover på Högt över havet av Arja Saijonmaa. Duetten med Pelle Håkman, Fritt fall, berörde mig också djupt. 

Det är mycket som hänt under alla år sen Ida släppte sin första EP och jag blir glad när jag tänker på att jag fått följa henne från det första EP-släppet till idag, slutet på maj, 2024 då debutalbumet Trehundrasextiofem landar. Ett album som präglats av den tid som förflutit och den resan som att slutligen hitta sin plats i samhället och i världen i stort innebär. De fysiska resorna och de själsliga. På något sätt pågår de hela tiden. 

Ida har fyllt 30 och jag kan själv känna att ju äldre jag blir desto mer funderar man över var man har varit och var man ska ta vägen sen. Sökandet blir på ett annat sätt när man blir äldre, tror jag. När man väl hittat sin plats handlar det mest om att putsa på detaljer och berika den på plats, snarare än att längta bort någon annanstans. 

Albumet innehåller nio låtar och genast växer Bara andas upp som en personlig favorit. En lugn låt som beskriver ett något helt annat än lugnt huvud. Man skjuter upp saker fastän man vill något annat och plötsligt har veckan försvunnit igen. Att andas skapar de där trafikljusen i huvudet man så väl behöver, något som skapar en dörr i ens huvud när man fastnat i sina egna tankar allt för länge. Julia är en annan favorit, en fin vänskap målas upp framför ögonen på en. De gråter tillsammans, peppar varandra och tar ut aggressioner tillsammans på gymmet. Låten kläs i ett lugnt och behagligt mood. En fin poplåt. Överlag är tempot förhållandevis lågt, samtidigt som det gärna svänger och är melodiöst. Idas röst låter starkare än någonsin och mer klar och säker i sig själv. 

Texterna är överlag fantastiska och hon Ida reflekterar mycket i orden, som över en relation i låten Du & jag. En mycket vacker låt som hämtar kraft i det nostalgiska och vemodiga. I Vafan hände egentligen (underbar titel) reflekterar Ida återigen. Denna gången om tid och hur snabbt den springer iväg och visst känns det som att just ens egen tid springer snabbast i varje lopp? Och så mycket som händer glömmer man bort, allt blir lätt till en slags röra där allt flyter ihop. En underbar poplåt som jag känner igen mig mycket i. 

Det är många ord på albumet som mina tankar också gärna klär sig i, som temat i Blekast på beachen. Det är lätt att tänka att man själv är så långt efter alla andra. Självtvivlet växer så fort. Ida är fantastisk på att sätta ord på allt och det är ofta jag fastnar för hennes formuleringar, hennes sätt att uttrycka sig. Hon har ett väldigt personligt tilltal samtidigt som hon får alla känslor att svänga. Alla känslor kan tydligen vara melodiösa. 

Det är ett fantastiskt album som ofta tittar i backspegeln. Jag tror själv det är viktigt att se var man varit för att bättre ha klart för sig var man hör hemma någonstans. Ida Staakes debutalbum hör hemma i mina hörlurar ett bra tag framöver.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Dalmatin

Foto: Tomasz Forsberg

Umeåbandet Dalmatin består av Ville Isakson Jonsson, Karl Fjellborg och Ludvig Carlborg och man släppte debutalbumet Ansiktet i gruset i början på maj. Det är ett album som från inledande riviga Vet redan hur det ska sluta till avslutande Hymn (För oss) tonsätter längtan och ängslan på ett oerhört fint sätt. Det sjungs om allt från när livet känns som en festival (och hur svårt det är att hålla tillbaka med något när det känns just så) till hjärnspöken och kärleken som man undrar vad den egentligen vill säga till en. Mestadels är tempot högt och jag älskar låtar som Festival och Såna som oss kommer alltid förlora men jag gillar även när bandet låter oss andas, som i Borde skriva ett brev. Det är ett album som kommer tonsätta många av mina sommarkvällar tills morgonen stöter in i en. Energin är fantastisk. Idag gästar bandet, genom Ville, bloggen med ett musikminne!

Sommaren 2022 drog jag, Ludvig, Karl och min käre kusin Olov (som för övrigt är och för alltid kommer vara bandets mood manager) på första upplagan av Rosendal Garden Party. Vi bodde i vår kompis Ellens lilla etta i Vasastan och låg på tvären i hennes säng med en luftmadrass bredvid för att kunna lägga benen nånstans. Trångt och jävligt var det, men ändå mysigt. Det var också samma sommar som vi skulle sätta igång ordentligt med bandet och påbörja plattan veckan efter. 

Varför det är ett så starkt minne beror nog främst på allt som hände efter vår weekend, men det var någonting med att vår resa som band började med att se våra gemensamma pojkidoler The Strokes. Konserten var väl inte skitbra men det var första resan jag gjorde tillsammans med Ludvig och Karl och idag har det hunnit bli ganska många fler. Vet inte om jag hade sagt det då men idag är dom mina bröder som jag inte vill vara utan och det värdesätter jag högt.

/ Ville Isakson Jonsson, Dalmatin 

Lyssna på Ansiktet i gruset här nedan!

 

Cirkus Miramar - Simply not a lovesong

Cirkus Miramar är tillbaka med singeln Simply not a lovesong. En singel som även innehåller låten Vår och sommar sen. Jag såg bandet live på poesifestivalen i Trollhättan 2006. Jag hade bott i Göteborg i två månader och den konserten blev början på något fint. Jag lärde känna en vän som under mina första år i Göteborg betydde väldigt mycket och att få se Cirkus Miramar just där, just då gjorde att kände mig mer indragen i något fint i min nya stad, min nya värld. Hela det bandet, inte minst live, sprudlar av gemenskap och närvaro. 

Trollhättebandet har varit med mig i över tjugo år och var en bidragande orsak till att jag själv började skriva. De välskrivna texterna är både poetiska och politiska och albumet 14 CC Kemiskt är ett av de absolut finaste albumen på svenska. Särskilt titellåten innehåller rader att dö för. Det berättas om en resa in i själen, en kompass i förvirring och att göra allt för någons ögon. Att huden viskar kom hit och hör, kom hit och hör. Det är svårt att förstå allt, men lätt att gå in i känslan texten förmedlar. Och stänga dörren helt. Jag funderade själv på att tatuera in textraden ”Är det livet som förskräcker? Vi tar skydd här under täcket” men den planen ströks ur manus efter ett tag. Men den beskrev livet så bra ett tag och Cirkus Miramar har alltid gjort just det och på något sätt fått en att romantisera livet, förfinat det fula och fått en att se det fina i små, små detaljer. De har ofta fått till rader som är så underbart romantiska i det lilla, som att vilja känna någons händer under jackan när den första snön långsamt börjar falla. 


Mycket är också känt för att gå ganska långsamt i Cirkus Miramars värld. Det är sällan bandet släpper ny musik och albumet Heliopoetica har det pratats om i över tjugo år, tror jag. Det finns en rad juveler som inte har släppts men som bandet bland annat har spelat live. Vem vill inte höra fina Zebror inspelad till exempel? Metropoler är en annan fin sak som jag gärna hade velat se i inspelat format. Även Natt i New Orleans som dök upp i en demoversion för några år sedan och som påminde mig om musiken i filmen The Rock (1996). Det har alltid funnits både väntade och en del oväntade influenser i bandets musik. Alla influenser har alltid bildat något som både känns fräscht och spännande och inte minst lekfullt. 

På tal om att det går långsamt så hörde jag låtarna Simply not a lovesong och Vår och sommar sen där på poesifestivalen i Trollhättan. Jag minns att jag älskade båda låtarna då och de låter minst lika fina här, 2024. Jag blir himla glad av att de båda poetiska pärlorna nu finns inspelade. De är båda grundade i melankolisk vispop. Vår och sommar sen innehåller den fantastiska raden ”dina fingrar är som vintergatan”. Bandet är fantastiska på att hitta fina metaforer och göra allting till något levande. Båda låtarna är vackert arrangerade, några textrader har bytts ut sen första gången jag hörde låtarna - men det är väl så det ska vara. Låtar som är osläppta under så lång tid har sannerligen tid på sig att utvecklas. Under refrängen till Simply not a livelong ryser jag. Det är verkligen oerhört vackert och man hör smärtan i sångaren Pär Mauritzsons röst när han sjunger ”jag kanske aldrig mer får se dig” i versen där efter. 

Det är två fantastiska låtar som bandet precis släppt, klart i klass med många av låtarna på 14 CC Kemiskt. Jag hoppas bara att detta verkligen innebär att Heliopoetica snart är redo att släppas ut. Jag vet att vi är många som längtar.

Lyssna här nedan!

Jag ser fram emot att se din bröstkorg hoppa till av lycka igen

Jag spelade The Legend of Zelda: A link to the past. Jag hade kommit till sista bossen och jag kände att jag verkligen inte klarade av den. Jag gav bort kontrollen till min storebror för att han se om han skulle klara av bossen. Jag minns inte första gången jag kände att jag behövde göra sak med mitt eget liv. Ge kontrollen till någon annan och få mig att klara en situation jag inte själv klarade av. Jag har alltid blivit stel under lysrör, främst kunnat prata efter några helrör - men det här var något helt annat. En blixt som slog ned gång på gång i själen. 

Vinden skålade. Plötsligt hade den blåst liv i dig igen. Hur mår dina axlar efter att livet suttit där? Jag ser alla märken. Jag ser alla slangarna. Det finns så mycket jag vill visa dig och prata med dig om. Jag kan peka på alla saker du renoverat, mina värderingar och min utsikt mot världen. Mina drömmar har alltid haft fri tillgång till utevistelse. Du och mamma drog de viktigaste elledningarna mitt liv behövde. Jag vill gå till kvartersbutiken och köpa folköl med dig. Berätta var jag varit medan vi skålar. Du och jag, pappa, vi åker på en madrass över en motorled just nu. Vad vill du att jag läser för dig? Vill du att jag spelar Gimme shelter? Får jag tro på att det finns något som hjälper? Jag letar efter avtagsvägen. Jag vill se din bröstkorg hoppa till av lycka igen. En gång till. Kanske rundar vi New York eller bara Lindsdal. Det spelar inte så stor roll. Du är min hela livet. Jag är din hela livet. 

Det finns många tuggor liv kvar. Trots att dagarna har blivit till en hyresrätt där värden vägrar att sätta på elementen. Sorgen har alltid ett eluttag att använda. Mörkret likaså. De hittar alltid lösningar. Strömmen går aldrig förrän sorgen har gjort sitt jobb. Den kammar ditt hår och tar på dig jackan. Den följer med dig var du än går. Pappa, själv har jag alltid haft katastroftankar. Jag har försökt börja med en slags 2/5-diet. Jag får tänka max två katastroftankar fem dagar i veckan. Jag vet inte om det hjälper. Man blir så trött när ens hjärna invaderas hela tiden. Ändå tänker man så märkligt och så står man där och letar efter en laddare till telefonen när man främst behöver en till sig själv. Kanske är det på grund av avsaknaden av WI-FI. Jag vet inte riktigt. 

Jag tror att ju äldre man blir desto mer behöver livet stå på tå för att kyssa en. Jag tänker hjälpa det i ditt fall. Himlen har ännu inte bytt lakan. Den har inte bäddat för dig än. Pappa, du har lärt mig att dela rum med andra men främst att dela liv med mig själv. Det är en svår sak att vara hyresgäst i sitt eget liv, men det är ett slags livslångt uppdrag. Jag vill höra fåglarna kvittra i våra huvuden igen. Vill att livet ska vara en skog när det precis har regnat, ett fält när våren precis fött ut korna på bete igen. Du är min hela livet. Jag är din hela livet. Jag vill se din bröstkorg hoppa till av lycka igen. Jag ser fram emot att hoppa med den.

Adée - Kanske dödar mig

Foto: Isabelle Bringert

Jag växte upp i närheten av Läckeby. Det är ett litet samhälle strax norr om Kalmar, stan som på många sätt byggde mina drömmar. Ida Adée Olsson spelade in sitt nya album i just Läckeby. Det är hennes första album på svenska och det är inte bara språket som skiljer sig från de tidigare albumen. Jag skrev om Adée i samband med släppet av singeln Falling falling, en fin ingrediens i huvudrätten Rosenlund 4270. Det var överlagt ett souligt album med starka låtar även om jag kände att huvudrätten tog slut lite väl fort. Jag var hungrig på mer. Höjdpunkterna skulle jag säga var inledande Gold och avslutande More a vibe than a sexy body. Lekfullt med en skön vibe. 

När nya albumet Kanske dödar mig vaknar så är det med ett rufsigare hår, längre naglar och känslan är lite att man har haft en tuff natt och behöver göra något för att vända på livet igen. Alla känslorna på albumet känns direkt och albumet bär verkligen på en live-känsla. Det känns som jag står där, precis intill och bara iakttar. Soundet är bra mycket rivigare än vad vi är vana vid från Adée. Det känns dock inte som att det äldre soundet bytts ut, nej, grunderna finns kvar. Detta visar mer på en breddning av artisten. Albumet är bland annat inspelat med delar av Avantgardet och jag tycker verkligen om Adées nya kostym. Stundtals känns uttrycket närmast filmiskt och texterna är mycket välarbetade. Tove Folkesson gör ett fantastiskt gästspel på låten Andetag, intensiteten i Du du du får världen att skaka till litegrann och skönheten som präglar hela titelspåret är bland det finaste jag kommer höra i år. Och kanske gäller detta även nästa år. Det är ett väldigt känsloladdat album och i titelspåret märks det allra mest. Låten gränsar närmast till spoken word. Idas röst i låten stänger in sig i ens själ och man vill knappast öppna någon dörr för att släppa ut den. Peå Johanssons saxofon ramar in låten på ett oerhört vis. 

Det är återigen ett förhållandevis kort album men det är också ett som känns hela tiden det varar. Det är något som är bland det starkaste som Adée har visat oss hittills från hennes värld. En intensiv urladdning av känslor. Det som kanske dödar en gör får en också ofta att känna sig väldigt levande. 

Lyssna här nedan!

Gabriella Wilsson - Änglar

Foto: Press

I mars släppte Gabriella Wilsson sin debutsingel Svenska sommarn. Det var knappt fyra minuter som verkligen förändrade något hos mig. Utan tvekan av årets bästa singlar. Hon målar upp det idylliska med sommaren samtidigt som hon river med naglarna över solen, över de röda stugorna, över höbalarna och över festerna under bar himmel. Dit där ångesten inte är bjuden men den kommer dit ändå. Den finns överallt. Ofta gömd under skam och rädsla. Gabriellas texter är raka och samtidigt poetiska med ögon för det som många missar i samhället. Hon lägger märke till detaljer som kan tyckas obetydliga för vissa men som är som världar för andra. En tunn linje mellan liv och att inte klara av att hantera att leva. 

Gabriella är nu aktuell med singeln Änglar som är som en sax som sprättar upp mörkrets sömmar. Vid första hållplatsen är det som om smärtan inte kommer ta slut och att mörkret inte har någon dörr ut och om man väl kommer fram är den väl förmodligen låst. Men bussen går vidare, resan fortsätter, längre tankar får plats. Mörkrets bojor slits av. 

Man kan tolka låten på flera olika sätt, både som en kärlekssång till någon annan men också att bli fri och trygg i sig själv. Från att ha tänkt att friheten kanske innebär att inte längre vara vid liv tänka att friheten är just att vara vid liv och få älska. Bara andas. Att få vara nära någon annan är som att vara nära livet när det bultar som mest. Och det är kanske först när man hittar tryggheten i sig själv man slutligen kan både hitta den hos och dela den med någon annan. 

Det är en vackert skör låt som även bjuder på handklapp och en nära naken text som verkligen bränner till genom hela låten.

Lyssna här nedan!

"Vi såg hur hundratals eldflugor surrade runt ovanför oss"

Foto: TV 4 

Nu är vi framme vid Finalveckan i Robinson som sänds i TV 4. Här nedan berättar flertalet av deltagarna från vårens Robinson om de bästa sakerna de tar med sig från tiden på ön. Programmet spelades in på öarna i Caramoan, i östra Filippinerna, och leds av Anders Lundin. 

Alexander Strandberg, Halmstad

Tre saker som jag kommer minnas bäst från tiden i Robinson. 

- Mina två första veckor med Helen på Gränslandet. 

- Mina två veckor med Mark på Gränslandet. 

- All min egna tid med mig själv och mina tankar. Och att tankar bara är just tankar. 

Ci Lindström, Danderyd 

- Att få vinna första tävlingen med säckar som var så avgörande för att få vara kvar. 

- Alla tävlingar under hela min period. Tävlingen under sammanslagningen var grym. 

- Allt roligt vi hade i Lag Syd. Vi var verkligen ett härligt lag, men också när jag kom till Gränslandet. Sista tre dagarna på Gränslandet fick jag möjligheten att vara utan allt paktande. Det var fint att få bonda med Mark och Alexander innan jag och Mark till sist fick lämna. 

- Alla spännande djur och naturen såklart! Filippinerna är fantastiskt och människorna där likaså!

Pontus Croneld, Stockholm 

- Första kvällen i Gränslandet stod jag ute på stranden med Helen och vi såg hur hundratals eldflugor surrade runt ovanför oss. Det var första gången på äventyret jag faktiskt kunde slappna av efter stressen första dagarna i Robinson. 

- Andra veckan i Gränslandet fick vi ris i den hemliga lådan. Första riktiga måltiden på över en vecka var helt magisk. Ris, salt och lite olivolja. Vilken succé. 

- Första båtresan till ön, när vi klev på båten och såg alla deltagarna tillsammans för första gången. Det var en otroligt häftig känsla. Alla var så taggade, nervösa, nyfikna och lyckliga. Vi fick egentligen inte säga ett ord till varandra men vi satt ändå och fnissade, och småviskade när produktionen inte såg. Allt var så nytt och spännande, och vad som helst kunde hända.

Mark Bannon, Fellingsbro 

- De relationer jag har byggt tillsammans med de som jag tycker om

- Hur tacksam jag är för att just jag fick chansen att vara med och köra alla roliga tävlingar. 

- Att jag fick visa alla mina sidor och vad jag står för.

Karin Nilsson, Ängelholm 

- Att få uppleva en paradisö med vacker miljö, kravlöst umgånge med härliga och spännande nya människor, avslappnade ljud och dofter!

- När jag vann duellerna på olika öråd. 

- Den stora middagen vid sammanslagningen med hinderbanan därefter. 

Marcus Håkanson, Lidingö 

- Oj, vad svårt. Det är så många fina minnen jag har från Robinson! 

- Den fantastiska naturen!

- Den fina vänskapen som jag hittade med flera deltagare. 

- De oerhört elaborerade och häftiga tävlingarna. 

Pål Schakonat, Malmö 

- All the haters.

- Hur otippat nice det var att trycka kokosnötter. 

- Alla otroliga människor jag fick komma nära.

Zayera Khan, Huddinge (läs mer om Zayera i Robinson genom att klicka här.)

- Att det är en utmaning som är svår att föreställa sig. Så många okända faktorer och svårt att förutse vad som ska hända på plats. Interaktioner, tävlingar och hur jag ska hantera den situationen. Samspelet med andra okända människor i en utsatt situation, där vi inte kan påverka vår omgivning och våra villkor.

- Att våga utmana sig själv och bemöta sina rädslor. Att jag vet nu var mina gränser går och vad jag klarar av.

- Att vara utomhus 24/7 i värmen, utan elektricitet, tandborste, tvål, och i samma kläder i 38 dagar. Hur lite en behöver för att överleva, om det verkligen skulle gälla.

Att lära människor i en utsatt situation och samarbeta på något sätt.

Streama Robinson på TV4 Play här! 

"Jag kan hjula på armbågarna"

Foto: Jesper Johansson 

Stina Lindberg gör musik under namnet STINA och i april släpptes singeln Fattat att jag lever. En sökande låt - efter mening och efter kickar. Visst är det fint när livet sätts i gungning. När något bara river upp tristessen och tar en bort från alla enformiga hjul? Det kan vara svårt när livet bara tycks stå stilla. Man behöver hela tiden någon slags rörelse, en fysisk eller psykisk. Jag gillar verkligen debutsingeln som andas lekfullhet och som heller aldrig tycks stanna utan utvecklas för varje gång jag lyssnar. Jag gillar verkligen Stinas stadiga röst och hur den bär upp lekfullheten och samtidigt klär den i soul. Häromveckan spelade Stina på Nefertiti och gjorde en bejublad spelning där. Andra som spelade var CISSI, Paperwing och malinmarie. Idag, i en längre intervju, berättar Stina om debutsingeln, om när hon känner sig som mest levande och om åren i Brasilien! 

Debutsingeln Fattat att jag lever släpptes i april. Hur har responsen varit hittills? 

- Jag tycker att den varit toppen! Fått jättefin respons av vänner och bekanta, sen är det ju så klart jättekul att folk verkar fortsätta lyssna på Spotify! Och så fin recension i GP och spelats på P4 känns ju såklart hur roligt som helst. Jag är otroligt tacksam och glad. 

Hur skulle du beskriva singeln? 

- Det är en låt som handlar om sökandet efter känslan av att leva typ. Jag har alltid själv varit frihetsnarkoman så den speglar verkligen mycket mitt eget liv. 

Beskriv dig själv och ditt liv som vore det en film. Vilken film skulle det vara och varför? 

- Chocolat kanske ? Eller Eat, pray, love? Men också Bridget Jones! Älskar hennes karaktär! 

När skulle du säga att du känner dig som mest levande? 

- När jag är på väg någonstans. Jag älskar att resa. Känns ju dock inte helt hundra att flyga flera gånger om året längre. Jag får hitta andra sätt för att ta mig runt. Men att se något nytt! I det lilla kan det ju vara att typ gå till en ny restaurang eller lära känna nya människor. Det nya är spännande, tycker jag. 

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Jag kan hjula på armbågarna, haha! Stå på huvud och armar och sånt? Räknas det? Och prata portugisiska. Dansa lite samba. Såna saker! Jag tränade capoeira i åtta år så då lärde jag mig mycket kul! 

Vad har du för drömmar rent musikaliskt? 

- Att kunna leva på musiken. Jag älskar att skriva både till mig själv och andra. Jag älskar ju också att hålla kurser och liksom bara få vara i flowet. Jag har liksom inga drömmar så att turnera världen runt, kommer det så kommer det. Jag vill bara få vara i det. 

Minns du när du fick en riktig kick av musik för första gången? 

- Första gången vet jag inte. Men en gång var när jag såg Rage Against the Machine köra Killing in the name på någon festival. Shit, vad bra det var! Jag älskar när människor kan uttrycka känslor på det sättet oavsett vilken känsla det är. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 

- Inte heller första gången, men förmodligen typ UKM (Ung kultur möts) när jag gick i mellanstadiet eller så. Vi sjöng Streets of London och jag spelade trummor på The great pretender! 

Du har tillbringat många år i Brasilien. Vad har du tagit med dig musikaliskt därifrån? 

- Rytmer och att våga. Jag har inte spelat så mycket i Brasilien faktiskt. Jag var mer där för capoeirans skull, Där sjunger man ju dock på portugisiska, och spelar berimbau, pandeiro och atabaque. En gång gav en capoeira-mästare mig en berimbau och ville att jag skulle ”leda” rodan (Ringen). Då har man inte så mycket att säga till om, det är bara att sjunga på, och gärna så högt som möjligt. Så att våga ta lite plats kanske. 

På tal om resor så har jag alltid tänkt att alla fysiska resor även blir till inre personliga resor som främjar ens utveckling. Att alla möten förändrar något, vare sig det är med andra länder eller personer. Vad tänker du om det? 

- Jag kan bara hålla med. Jag hade nog aldrig varit den jag är utan de jag lärt känna under mina resor. Det är nog därför språket varit viktigt att lära sig för mig. Det är skillnad på att bo i ett land och hemma hos folk, lära känna folk genom en sport eller gemensamt intresse. Jag har haft svårt att känna mig helt hemma i svenska kulturen. Jag gillar att tänka stort och jag gillar inte jante. Att man inte ska tro att man är något. Såklart man är något. Alla är något. Sen finns det såklart massor som är fint med den svenska kulturen också. 

Foto: Jesper Johansson

För några år sedan stod Emil Jensen på scenen och radade upp sina sämsta egenskaper. Det var både befriande och roligt. Vilken är din bästa respektive sämsta egenskap? 

- Jag har nog svårt att döma egenskaper. Det blir så svart/vitt-tänkande. Alla har olika egenskaper, men finns det en objektiv syn på vad som är bra och dåligt? Ska jag va helt ofilosofisk så är min bästa egenskap att jag försöker vara icke-dömande och min sämsta att jag är tidsoptimist. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 

- Att det mesta blir som det ska vara. Jag hade mer offer-mentalitet som yngre. Jag trodde att allt hände mig. Idag tänker jag oftare typ ”Varför händer det här? Vad ska jag lära mig av det?”. Jag tror inte på allt jag tänker på samma sätt, eller jag försöker att låta bli i alla fall. Alla har sitt perspektiv och lever i sitt eget ”mind.” Haha, inte alls reklam för min nya låt! ”We’re all just walking each other home” var det någon som sa. Jag älskar det uttrycket. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 

- Spice Girls, No Doubt och Lisa Ekdahl i mina yngsta år. Norah Jones och Stevie Wonder i gymnasiet.

Du drömde liksom jag att bli journalist när du var liten. Jag skrev själv massa noveller när jag var liten som jag drömde skulle växa till något. Drömmer du själv om att kanske släppa en bok någon dag och dra det lyriska intresset åt det hållet också? 

- Absolut! Ett tag ville jag skriva barnböcker. Men mitt lyriska intresse kommer nog också att fortsätta typ som hos Marit Bergman, att hålla kurser i låtskrivande och sånt. Jag älskar att inspirera andra att våga skriva och göra sina egna låtar. Det är helt fantastiskt! 

Vad är den största skillnaden på scen-Stina och en utanför scenen-Stina? 

- Jag är nog än mer extrovert utanför scenen. På scenen hyperfokuserar jag på känslan och rösten, jag har svårt att samtidigt röra mig och vara engagerad med publiken, men jag ska försöka öva på det, haha!

Till sist, hur ser din sommar 2024 ut?

- Jag brukar aldrig planera så jag vet inte exakt. Men någon roadtrip blir det, jag kommer släppa min nya låt ganska snart, och planen är fler. Kanske något/några gig? Hänga med min lilla familj och segla i Fjällbacka.

Lyssna på Fattat att jag lever här nedan!

Ove Markström - Var

Det var i slutet av förra året som jag tipsade om Ove Markströms album Från Kågevägen till Skånegatan (2022). Det var ett album som belyste sorgen och vad den kan göra med en människa. Men det var också ett album som skickade vykort från Oves uppväxt och bar på tankar om ett samhälle där det är de mest utsatta människorna som offras. Det var ett album som gärna blickade bakåt men som gärna drog med insikter om livet från det liv han levt och det liv han lever just nu. Oves röst blev en vän många sena kvällar, en röst som håller för livet, som är stark nog för att bära upp ord om en stor sorg, hans systers bortgång. För mig blev albumet en tröst under en tid då jag gick hand i hand med en sorg och det går liksom inte värja sig vid såna tillfällen. Man får bara utstå. Försöka tänka att man är en våt fläck men att det får vara så en stund. Man kan inte alltid existera genom allt jobbigt. För mig blev albumet en vän där, en kram, en tröst. 

Ove har i år släppt fyra singlar, varav Var är den senaste. Bli hel igen släpptes i februari och var som en mur som hindrade all oro från att komma fram. Som små solstrålar som sipprar igenom små hål i mörkret. Att låta kärleken komma in och tränga undan hatet ur boxningsringen. Du & jag var en berörande singel om sista tiden med hans syster. Varje ord som en låda med tusentals känslor i. Väldigt berörande. Singeln Inte sen, utan nu! kom i april bar på en melodi som dansade fram. En låt att skrika med till tills alla fönster krossas ungefär. En av de bästa låtarna jag hört från Ove. Jag tror alla jag spelat den för genom högtalarna på mobilen när jag gått hem genom natten håller med. Hur skulle de inte? 

Nya singeln Var är mer åt det eftertänksamma hållet. Ett mörker som sveper in över samhället och över människorna och det är alltid någon som tjänar på det, som skapar ekonomi av människors mörker, av deras utsatthet. Ove sjunger i ett lägre tonläge än vanligt och ett fint klockspel avslutar låten som beskriver en uppgivenhet över hur samhället utvecklats (eller avvecklats kanske man ska säga). Det är en finfin låt som på något sätt ändå kramar om en, som viskar att man inte är ensam om att känna såhär. Kom så knyter vi nävarna tillsammans. Världen kommer få vårdagar av hopp igen, var så säkra.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Evelina Dahlia

Foto: Privat

Evelina Dahlia tävlar just nu i P4 Nästa Malmöhus. Hon tävlar med låten Bird och den fågeln flyger verkligen runt i hela ens kropp för att slutligen ta med sig en bit av själen med ut. Det är en poplåt som andas kärlek och som verkligen får en att vilja trycka på repeat igen och igen och igen. Det är en låt om att våga älska och känna fritt oavsett om omvärlden försöker bilda murar och stänga ute känslorna. Idag gästar Evelina bloggen för ett musikminne om Sara Parkman!

 

Musikminnet jag tänkte berätta om var min första Sara Parkman-konsert på Mejeriet i Lund. Trots att jag bara lyssnat på enstaka låtar tidigare och inte riktigt visste vem hon var blev det en av mina starkaste konsertupplevelser som jag bär med mig än idag. 

Jag hade just försökt göra slut med en dåvarande partner och var söndergråten, illamående och hade dunkande huvudvärk som om Tor själv stod och hamrade i mitt huvud. Men min syster, som hade köpt biljetterna, hade berättat för mig att hon verkligen trodde jag skulle tycka om Sara så trots omständigheterna satte jag mig på tåget med migrän, mot Mejeriet. 

När musik träffar rakt in så är det magi. Men något som gör den magin ännu starkare är när andra människor delar den upplevelsen tillsammans med dig. Den euforiska känslan av att bli berörd i själen.

På grund av min migrän visste jag knappt vad jag hette. Jag stod mest och blundade för dom blinkande ljusen men något fick mig att stanna kvar. Jag kunde inte gå därifrån. Jag stod som i trans på en av trapporna i folkmassan och bara lät tårarna rinna ner för mina kinder. Men det var inte ett ledset gråt denna gången. Det var som att duscha, som att bli ren igen. Och Saras röst bara höll mig, tillsammans med hennes körsångare och otroliga fiolspel. 

Mot slutet av konserten fick hon oss i publiken att sjunga med i en av hennes låtar Eros, agape, philia. Mer specifikt raden ”åh på vår grav ska det stå, som vi har älskat”. Tillslut var hela rummet fyllt av bara röster och det vibrerade i luften. Till detta konstverk lämnade Sara scenen och med denna känslan lämnade vi Mejeriet. 

Sedan dess har jag varit förälskad i hennes musik och nykär i folkmusikens mystik och magi. Det finns något i den typen av musik som är så otroligt hjärtlig. Det finns passion och glädje i folkets musik. Inget imponerande eller rättfärdigande. Bara ren musikglädje. Just det som skapar mitt driv att skriva egen musik. Och jag är evigt tacksam för denna dag. Stormig men minst sagt stärkande. Jag tror ett frö såddes i mitt hjärta den kvällen.

/ Evelina Dahlia 

Lyssna på Bird här nedan! För att rösta på Evelinas bidrag i P4 Nästa så kan man sms:a 2104 till 720 20 eller ringa 099-121 04.

Musikminne från Mollie Minott

Foto: Elaine Lilje

Mollie Minotts debutalbum är äntligen här. Det är ett album som jag tror kommer förändra mycket hos er när ni får lyssna till det. Mycket handlar om Mollys röst, som livet pumpat upp med mycket styrka och minst lika mycket känsla. På albumet samsas känslosamma ballader med dansanta poplåtar som får både benen och känslorna att flyga lite lite högre. Vissa låtar, som Love you and hate you, låter som solstrålar som når en på balkongen, som de första vårdagarna. Annat, som The worst in me, dissekerar mörkret. Mollies röst spräcker det ändå lite, får ljuset att försiktigt sippra igenom. Idag gästar hon med ett musikminne! 

När jag var nio år bestämde jag mig för att jag skulle bli artist. Jag kollade på TV och ett boyband som sjöng och spelade gitarr poppade upp i rutan. Bröderna i Jonas Brothers kom att bli mina förebilder i många år. Jag hittade deras första album på ICA i Oskarshamn. Då jag inte hade några pengar, gömde jag den på en speciell plats och väntade ivrigt på nästa månadspeng från mamma. Jonas Brothers var inte jättestora i Europa vid den här tiden. Det fanns inte på kartan att jag som ung tjej skulle kunna åka utomlands och se dem. 2013 splittrades bandet och jag var förkrossad. 

Sex år senare sitter jag på en båt påväg ut till ön Saint Honorat utanför Cannes. Jag är nervös över att inte ha någon täckning. Bandet har gått ut med att de återförenats och ska släppa albumet Happiness Begins med tillhörande turné i USA OCH EUROPA! Biljetterna släpps och jag köper de första två jag kan få tag i. Sedan loggar jag ut och in igen och klickar i ytterligare två med en ännu bättre plats. Jag lyckades och euforin var total! 

Foto: Privat

Ett år senare åker jag och min sex år yngre syster till Amsterdam. Vi sitter i mitten och väldigt nära catwalken i Ziggo Dome Arena. Det går inte riktigt att förklara känslan jag hade i kroppen. Musiken började spela ihop med en jätteledskärm som visade bilder på killarna som barn. Jag blev nio år igen. 

Jag tror att jag kommer kunna leva på den känslan livet ut och jag blir rörd över att veta att musik kan bidra med det. Det är en av anledningarna till att jag själv skriver musik. Det är sån fantastisk känsla att nu kunna hålla i mitt eget debutalbum precis som den skivan jag gömde undan på ICA för tjugo år sedan.

/ Mollie Minott 

Lyssna på Mollies debutalbum här nedan!

Musikminne från Markus Enochson

Foto: Press

Ni känner kanske igen Markus Enochson ifrån programmet Lerin på Lofoten i SVT. Markus är även berömd över hela världen - som DJ och musikproducent. Markus delade med sig av sin egen historia i programmet och pratade om att tillfriskna från ett beroende och att hitta mening i ett annat liv. En kamp mot skam och en kamp mot skuld. Skuld och skam omger förstås många frågor, men kanske särskilt ofta kring saker som ses som personliga svaga sidor, när det i själva verket handlar att drabbas av en sjukdom, vilket alla kan göra. Alla frågor behöver nyanser och det är viktigt att krossa det stigma som så lätt drabbar sjuka människor dubbelt. Markus är för närbarande aktuell med Lofoten Tapes där han verkligen tonsätter känslan av Lofoten och fångar dess själ genom toner och stämningar i ett ambient landskap. Albumet är verkligen som en själslig nära kram. Det är ofta det inte behövs ord för att säga något, det handlar bara om att förmedla en känsla. Idag har jag äran att presentera Markus som gäst i bloggens serie Musikminne! 

Där stod vi, inramade av Globens majestätiska omfamning, en skuggig silhuett mot aftonhimlen som smälte ihop med det elektrifierade pulserandet av förväntan. Skaran var en hav av svarta kläder, ett raseri av musikbegär kokande i de svarta ådrorna hos oss alla. Det var som om tiden hade krupit in i sig själv, förvirrad och förstummad av den brinnande passionen som pulserade genom luften. 

Vi var unga då, en duo av ivriga själar, uppslukade av en gemensam längtan efter ljudets berusande kraft. Med en doft av nyligen infångade minnen från de franska bergen, där Depeche Modes Violator hade dansat i våra öron under sommarnätterna, var vi redo att uppleva en annan dimension av musikalisk njutning. 

Insläppet var en symfoni av rörelse och röster, en koreografi av förväntan och eufori. Vi kämpade oss genom folkmassorna, drivna av en magnetisk kraft som drog oss mot scenens glödande hjärta. Trots kaoset landade vi till slut på platser som omfamnade scenen med en kärleksfull närhet, som om vi var nära nog att röra vid själva själen av musiken. 

Och då började det - en explosion av ljus och ljud som kastade oss in i en annan värld, en värld där toner blev färger och rytmer blev andetag. Anton Corbijns mästerliga filmer vävde en visuell symfoni som smekte våra sinnen och förhöjde varje ton till en emotionell kaskad av upplevelse. 

Det var inte bara en konsert; det var en andlig resa, en förening av själar som samlades under Depeche Modes musikaliska baner. I varje ackord fanns ett minne från vår sommar i Frankrike, en glimt av den passion som hade förenat oss med musiken och med varandra. 

Och när konserten nådde sitt crescendo, när basgångarna pulserade genom våra kroppar och sången fyllde våra själar, visste vi att detta ögonblick skulle för evigt brinna i våra minnen som en stjärna i det mörka universum av musikminnen.

/ Markus Enochson 

Lyssna på Lofoten Tapes här nedan!

Nathalie - Allt du gjort för mig är större än alla städer

Nathalie Lidqvist släpper äntligen sin debut-EP Allt du gjort för mig är större än alla städer (fantastisk titel). Det är fint att, genom åren, har följt Nathalie. Vi har på vissa sätt delat språk och sett varandras dito växa upp på olika poesi-sidor. En stor del i Nathalies musik och storheten i just den är texterna som verkligen sätter ord på livet, på människan och våra tvivel. Språket kan förändra om man har tron på just det. Hon tonsätter sorg, hon tonsätter sitt liv och meningen med hennes tillvaro. Sorg har förstås även en förmåga att få nya ögon på just värden i livet och på vad som är meningsfullt. Livet och vilket värde man ser i det har en tendens att förändras, både av möten och av avsked. Allt förändrar och allt har en mening. I alla fall får man intala sig det. 

Nathalies föräldrar och hennes bror gick alla bort och det är förstås något som påverkat henne, något som gör att sorgen klär sig i allt man bär, oavsett vad man tar fram ur garderoben. Nathalie skriver om tid som inte frågar henne någonting. Det handlar mycket om tidens gång, hur den skapar förändring, på både positiva och negativa sätt. Tidens gång skördar drömmar och gror sorg - men även lycka. Hon skriver om att älta och att klä sig i ”sin finaste oro” och ja, är det något som kan få en att älta, då är det verkligen när sorgen tar ett stort bett av en. 

I fantastiska Oceanien handlar det mycket om ord och att just de stora orden kräver mycket mod för att yttras. De största orden är inte heller särskilt enkla att säga, vilket väl handlar om ordens tyngd. Mestadels är tempot på EP:n relativt lågt, den största explosionen finns i hennes debutsingel Hela tiden. Nya låten Nässlorna, som avslutar, har en melodi som till början stressar mig men som sedan målar dit ett stort leende i mitt ansikte. Kanske hade den otroliga texten om döden passat än bättre i ett lugnare format, men samtidigt skapar det en speciell kontrast. Nathalie sjunger otroligt låten igenom. 

Den andra låten som vi inte fått höra innan heter Tog på mig sorgen (Lite till) och den bär på Nathalies finaste sånginsats hittills. Låten vaggar sig fram och plötsligt reser den sig och tar på sig en större kostym. Upprepningen av orden ”lite till” är himla snygg. Nathalie har ett stort register, både i hennes röst och i hennes texter. 

Jag lyssnar på slutet på Oceanien igen och det är som om all mening liksom spricker upp och visar sig. Det är så fint i en låt om kommunikation att höra hur allt samspelar med varandra, hur instrumenten och rösterna verkligen samtalar med varandra och de är helt ense om vart de ska. Det är en EP om stora ord, stora händelser som format hennes liv. Hon har skildrat allt på ett fantastiskt sätt och tacksamheten för allt lyser igenom. 

Lyssna här nedan!

Bergamus - Min Moulin Rouge

Foto: Press

Rasmus Bergman gör musik under namnet Bergamus. Han studerar för närvarande på Dreamhill i Örnsköldsvik men han kommer ursprungligen från Stockholm. Låten Min Moulin Rouge är även Rasmus tävlingsbidrag i P4 Nästa Västernorrland i år. Rasmus debuterade 2021 med låten Her name is music där han verkligen presenterade sin röst på bästa sätt. För att vara en debutsingel så var den på många sätt komplett, klädd i nattligt lugn och rösten tätt intill känslorna och det som drev låten framåt. Efter debuten har han, bortsett från singeln Easy, valt svenska i sitt uttryck. En majoritet av Rasmus singlar bildade EP:n Väx upp och det är fint att lyssna igenom hans katalog, från något överdrivna effekter i låten Farlig till att lita mer på det mänskliga i sitt eget uttryck. 

Överlag har det handlat om soulig pop med inslag av rap där känslorna ofta dras in i en vemodig riktning. Texterna är välarbetade och en av mina favoriter är Lika bra där han sjunger ”Säg hur långt in i natten har du varit? Hur många steg över gränsen har du tagit?” och det är rader som fastnar hos mig. Easy är en annan favorit. Den har en stämning som gör en lugn och refrängen limmar fast sig i skallen. På tal om att växa upp så innebär en musikalisk uppväxt förstås att man prövar sig fram genom olika uttryck och till sist känner sig hemma i ett eller, för den delen, flera olika. 

Låten Min Moulin Rouge är ett avstamp från det tidigare materialet. Skulle säga att grunden fortfarande är soulig men att resten av lagret mer består av vispop, tänk Laevendel eller Albin Lee Meldau. Den har ådror av romantik och ett somrigt skimmer över sig, perfekt nu när snart hela sverige kan dra upp ärmarna och fylla hela dagarna av svalkande aktiviteter. Han längtar bort till en fransk balkong, en bädd av rosor, deras kärlekssång. Att vilja ge mer än vad man egentligen har. Jag tycker det är en utmärkt text med en avslappnad melodi där Rasmus återigen visar att han är en fantastisk sångare med ett brett register och gillar att uttrycket känns mer naturligt och mer mänskligt varmt.

Lyssna här nedan!

Inah - Illusion

Omslag: Hanna Turi

Inahs debutsingel heter Illusion. Linda Lindahl som hon egentligen heter bor i Borlänge och det är ju utan tvekan mycket fin musik som skapas just där och i dalarna i stort. Linda studerar på Brunnsviks Enskilda Musikhögskola, liksom många andra artister som nämnts här i bloggen och just den skolan verkar utan tvekan vara en fantastisk plats för lärande och inspiration. Gemenskap genom musiken. 

Illusion bottnar i svensk pop och bär på en stark text om att tidigare har varit rädd för livet och blundat för det. Det är mycket som kan hindra en från att leva, hindra en från att tänka och känna fritt. Man fastnar i olika mönster och kanske vänjer man sig vid att livet inte blev mer än så. Men plötsligt blir ett ord eller en handling något som klipper av spindelnätet, som klipper av snubbeltråden för ens drömmar och till slut kanske man når dit man vill. 

Jag tycker verkligen om Lindas röst och att tempot varierar genom hela låten och aldrig riktigt slår sig till ro. Det är som att låten hela tiden lurar i vassen, redo att slå till. Mestadels lugn i verserna men kraftig förstärkning i refrängen men det pendlar skönt fram och tillbaka och vips har jag spelat låten tjugo gånger i sträck.

Lyssna här nedan!

 

Charta 77 - Den sista måltiden

Lugna ned er, klipp era naglar, sluta rivs, håll käften. Det är ord jag aldrig skulle yttra om Charta 77. Jag vill att texterna ska ha långa naglar, att de ska rivas och att de aldrig ska hålla käften. De ser faran för andra med hur samhället byggs och stänger in folk, liksom stänger ute. Jag får ibland frågan om vad som spelar roll i livet och jag återkommer alltid till gemenskapen. Det är där någonstans, i just de orden, allt det viktiga samlas. Den skapar barriärer mot sånt man vill bort ifrån, ensamheten, rotlösheten, knivar som kastas mot människors ork, mot människors glädje. Man vill bara fly till något annat och det är lätt att bli jävligt arg när man tänker på hur samhället formas allt mer. 

Jag har sällan hört Charta 77 så arga och råa som de låter här på Den sista måltiden. Visst, lyssnar jag på Välfärdens avfall så är väl detta en annan slags råhet men den är sprungen ur samma spruckna knogar, ur samma eld, ur samma röst som aldrig tystnar mot orättvisor. Jag längtar redan efter att skrika med i ptSD live. Inledningen på albumet är en allsångsvänliga dänga som det verkligen ryker om. En riktig käftsmäll faktiskt. Efterföljande Vem fan är Liberal? är mer melodisk och bygger vidare på vad mycket av albumet handlar om, att just Liberalerna gärna bytte in murar mot makt och bytte ut anständighet mot att få sitta i fyra år och regera. Tyngden i musiken fortsätter även här, även om den är mer melodiöst tung. Det stämmer även bra in på Andra platsen som har en älskvärd text med fina blinkningar till Karin Boye och hennes dikt I rörelse. Ibland är det viktigt att inte vara i rörelse hela tiden. Det är först när man stannar upp som livets värden hinner ta plats i ens tankar. 

Låt oss landa nu bjuder på albumets lugnaste minuter i form av en duett med Jesse Leroy från Krigsstigen. Det är inte där albumet är som starkast, men det är fint med en låt som sticker ut på ett fint sätt. Jag gillar att låten är en duett och att den har håller handen med föregående I rörelse. Att stanna upp och landa i livet. Jesses röst kontrasterar fint med Pers dito. Blunda är en låt som jag inte föll för med en gång men plötsligt så skapade den flera gaspedaler i min kropp och till slut ville jag bara trycka in dem allihop och skrika. En väldigt smittande refräng i en återigen relativt smutsig och rivig ljudbild. Tid-Övertid är ytterligare en smocka mot Liberalerna som inleds lugnt innan det brakar loss. Texten är återigen av hög klass och så är det genomgående på albumet. Charta 77 har ögon för samhället och dess utveckling. De ser sprickorna och i låten fyller de återigen upp allsångs-skriken i refrängen. Är det här sista måltiden ska alla våra depåer vara fyllda. Vi ska inte lämna tallrikarna förrän alla glöder, förrän alla är lika arga. 

Efterföljande Brev från fronten får mig att påminnas lite om Charta kring Tecken i tiden. Jag gillar verkligen Pers mer berättande röst i verserna, som klippt och skuren för att berätta historier för oss alla. Det är underbart. Ritning på ett luftslott innehåller flera fina detaljer, som en fantastisk text men musikaliskt fastnar jag inte riktigt. För mig så lyfter den inte. Jag tycker den något ökade intensiteten i slutet leder låten i en klart bättre riktning dock. 

Albumet lyfter dock i de två sista låtarna, Förlorar mig själv igen och Vad är lycka? De är båda relativt snabba och melodiöst drivna låtar. Den förstnämnda har en refräng som liksom hamras in i en på ett behagligt sätt medan Vad är lycka? är en låt som växer för mig och som blir en fin avslutning på ett album som visar att Charta 77 har kvar allt jag alltid älskat med dem. Känslorna, utbrotten, ilskan kommer i andra former idag, anpassade efter tidens gång, men det är fortfarande väldigt bra. 

Jag är glad att jag på många sätt har fått växa upp med Charta 77 och att vi åldras sida vid sida. Detta är något av det bästa som bandet har släppt och texterna är rakt igenom fyllda av både tänkvärdheter och lysande metaforer. En lång lyste det här bandet upp mina tonår. Jag är glada att ni fortfarande skiner. Särskilt för de som samhället helt vill dölja solen för. Ni lyser även upp sprickorna i just samhället på ett utmärkt sätt.

Lyssna här nedan!