Jag ser fram emot att se din bröstkorg hoppa till av lycka igen

Jag spelade The Legend of Zelda: A link to the past. Jag hade kommit till sista bossen och jag kände att jag verkligen inte klarade av den. Jag gav bort kontrollen till min storebror för att han se om han skulle klara av bossen. Jag minns inte första gången jag kände att jag behövde göra sak med mitt eget liv. Ge kontrollen till någon annan och få mig att klara en situation jag inte själv klarade av. Jag har alltid blivit stel under lysrör, främst kunnat prata efter några helrör - men det här var något helt annat. En blixt som slog ned gång på gång i själen. 

Vinden skålade. Plötsligt hade den blåst liv i dig igen. Hur mår dina axlar efter att livet suttit där? Jag ser alla märken. Jag ser alla slangarna. Det finns så mycket jag vill visa dig och prata med dig om. Jag kan peka på alla saker du renoverat, mina värderingar och min utsikt mot världen. Mina drömmar har alltid haft fri tillgång till utevistelse. Du och mamma drog de viktigaste elledningarna mitt liv behövde. Jag vill gå till kvartersbutiken och köpa folköl med dig. Berätta var jag varit medan vi skålar. Du och jag, pappa, vi åker på en madrass över en motorled just nu. Vad vill du att jag läser för dig? Vill du att jag spelar Gimme shelter? Får jag tro på att det finns något som hjälper? Jag letar efter avtagsvägen. Jag vill se din bröstkorg hoppa till av lycka igen. En gång till. Kanske rundar vi New York eller bara Lindsdal. Det spelar inte så stor roll. Du är min hela livet. Jag är din hela livet. 

Det finns många tuggor liv kvar. Trots att dagarna har blivit till en hyresrätt där värden vägrar att sätta på elementen. Sorgen har alltid ett eluttag att använda. Mörkret likaså. De hittar alltid lösningar. Strömmen går aldrig förrän sorgen har gjort sitt jobb. Den kammar ditt hår och tar på dig jackan. Den följer med dig var du än går. Pappa, själv har jag alltid haft katastroftankar. Jag har försökt börja med en slags 2/5-diet. Jag får tänka max två katastroftankar fem dagar i veckan. Jag vet inte om det hjälper. Man blir så trött när ens hjärna invaderas hela tiden. Ändå tänker man så märkligt och så står man där och letar efter en laddare till telefonen när man främst behöver en till sig själv. Kanske är det på grund av avsaknaden av WI-FI. Jag vet inte riktigt. 

Jag tror att ju äldre man blir desto mer behöver livet stå på tå för att kyssa en. Jag tänker hjälpa det i ditt fall. Himlen har ännu inte bytt lakan. Den har inte bäddat för dig än. Pappa, du har lärt mig att dela rum med andra men främst att dela liv med mig själv. Det är en svår sak att vara hyresgäst i sitt eget liv, men det är ett slags livslångt uppdrag. Jag vill höra fåglarna kvittra i våra huvuden igen. Vill att livet ska vara en skog när det precis har regnat, ett fält när våren precis fött ut korna på bete igen. Du är min hela livet. Jag är din hela livet. Jag vill se din bröstkorg hoppa till av lycka igen. Jag ser fram emot att hoppa med den.