Cirkus Miramar är tillbaka med singeln Simply not a lovesong. En singel som även innehåller låten Vår och sommar sen. Jag såg bandet live på poesifestivalen i Trollhättan 2006. Jag hade bott i Göteborg i två månader och den konserten blev början på något fint. Jag lärde känna en vän som under mina första år i Göteborg betydde väldigt mycket och att få se Cirkus Miramar just där, just då gjorde att kände mig mer indragen i något fint i min nya stad, min nya värld. Hela det bandet, inte minst live, sprudlar av gemenskap och närvaro.
Trollhättebandet har varit med mig i över tjugo år och var en bidragande orsak till att jag själv började skriva. De välskrivna texterna är både poetiska och politiska och albumet 14 CC Kemiskt är ett av de absolut finaste albumen på svenska. Särskilt titellåten innehåller rader att dö för. Det berättas om en resa in i själen, en kompass i förvirring och att göra allt för någons ögon. Att huden viskar kom hit och hör, kom hit och hör. Det är svårt att förstå allt, men lätt att gå in i känslan texten förmedlar. Och stänga dörren helt. Jag funderade själv på att tatuera in textraden ”Är det livet som förskräcker? Vi tar skydd här under täcket” men den planen ströks ur manus efter ett tag. Men den beskrev livet så bra ett tag och Cirkus Miramar har alltid gjort just det och på något sätt fått en att romantisera livet, förfinat det fula och fått en att se det fina i små, små detaljer. De har ofta fått till rader som är så underbart romantiska i det lilla, som att vilja känna någons händer under jackan när den första snön långsamt börjar falla.
Mycket är också känt för att gå ganska långsamt i Cirkus Miramars värld. Det är sällan bandet släpper ny musik och albumet Heliopoetica har det pratats om i över tjugo år, tror jag. Det finns en rad juveler som inte har släppts men som bandet bland annat har spelat live. Vem vill inte höra fina Zebror inspelad till exempel? Metropoler är en annan fin sak som jag gärna hade velat se i inspelat format. Även Natt i New Orleans som dök upp i en demoversion för några år sedan och som påminde mig om musiken i filmen The Rock (1996). Det har alltid funnits både väntade och en del oväntade influenser i bandets musik. Alla influenser har alltid bildat något som både känns fräscht och spännande och inte minst lekfullt.
På tal om att det går långsamt så hörde jag låtarna Simply not a lovesong och Vår och sommar sen där på poesifestivalen i Trollhättan. Jag minns att jag älskade båda låtarna då och de låter minst lika fina här, 2024. Jag blir himla glad av att de båda poetiska pärlorna nu finns inspelade. De är båda grundade i melankolisk vispop. Vår och sommar sen innehåller den fantastiska raden ”dina fingrar är som vintergatan”. Bandet är fantastiska på att hitta fina metaforer och göra allting till något levande. Båda låtarna är vackert arrangerade, några textrader har bytts ut sen första gången jag hörde låtarna - men det är väl så det ska vara. Låtar som är osläppta under så lång tid har sannerligen tid på sig att utvecklas. Under refrängen till Simply not a livelong ryser jag. Det är verkligen oerhört vackert och man hör smärtan i sångaren Pär Mauritzsons röst när han sjunger ”jag kanske aldrig mer får se dig” i versen där efter.
Det är två fantastiska låtar som bandet precis släppt, klart i klass med många av låtarna på 14 CC Kemiskt. Jag hoppas bara att detta verkligen innebär att Heliopoetica snart är redo att släppas ut. Jag vet att vi är många som längtar.
Lyssna här nedan!
