Musikminne från Dalmatin

Foto: Tomasz Forsberg

Umeåbandet Dalmatin består av Ville Isakson Jonsson, Karl Fjellborg och Ludvig Carlborg och man släppte debutalbumet Ansiktet i gruset i början på maj. Det är ett album som från inledande riviga Vet redan hur det ska sluta till avslutande Hymn (För oss) tonsätter längtan och ängslan på ett oerhört fint sätt. Det sjungs om allt från när livet känns som en festival (och hur svårt det är att hålla tillbaka med något när det känns just så) till hjärnspöken och kärleken som man undrar vad den egentligen vill säga till en. Mestadels är tempot högt och jag älskar låtar som Festival och Såna som oss kommer alltid förlora men jag gillar även när bandet låter oss andas, som i Borde skriva ett brev. Det är ett album som kommer tonsätta många av mina sommarkvällar tills morgonen stöter in i en. Energin är fantastisk. Idag gästar bandet, genom Ville, bloggen med ett musikminne!

Sommaren 2022 drog jag, Ludvig, Karl och min käre kusin Olov (som för övrigt är och för alltid kommer vara bandets mood manager) på första upplagan av Rosendal Garden Party. Vi bodde i vår kompis Ellens lilla etta i Vasastan och låg på tvären i hennes säng med en luftmadrass bredvid för att kunna lägga benen nånstans. Trångt och jävligt var det, men ändå mysigt. Det var också samma sommar som vi skulle sätta igång ordentligt med bandet och påbörja plattan veckan efter. 

Varför det är ett så starkt minne beror nog främst på allt som hände efter vår weekend, men det var någonting med att vår resa som band började med att se våra gemensamma pojkidoler The Strokes. Konserten var väl inte skitbra men det var första resan jag gjorde tillsammans med Ludvig och Karl och idag har det hunnit bli ganska många fler. Vet inte om jag hade sagt det då men idag är dom mina bröder som jag inte vill vara utan och det värdesätter jag högt.

/ Ville Isakson Jonsson, Dalmatin 

Lyssna på Ansiktet i gruset här nedan!