 |
| Foto: Julia Vallhagen |
Ida Staake var en av de första artisterna jag intervjuade till bloggen. Då, 2016, var hon aktuell med debut-EP:n Försvinn inte. Jag lyssnar ofta på titelspåret än idag och även Du suger ju är en fantastisk låt med sin lekfulla melodi. Jag tyckte dock den efterföljande EP:n Alla vet bättre när solen gått upp var klart bättre, särskilt Ställ inte frågan gick på repeat både i mitt hem och i mitt huvud. EP:n innehöll också en oväntad men fin cover på Högt över havet av Arja Saijonmaa. Duetten med Pelle Håkman, Fritt fall, berörde mig också djupt.
Det är mycket som hänt under alla år sen Ida släppte sin första EP och jag blir glad när jag tänker på att jag fått följa henne från det första EP-släppet till idag, slutet på maj, 2024 då debutalbumet Trehundrasextiofem landar. Ett album som präglats av den tid som förflutit och den resan som att slutligen hitta sin plats i samhället och i världen i stort innebär. De fysiska resorna och de själsliga. På något sätt pågår de hela tiden.
Ida har fyllt 30 och jag kan själv känna att ju äldre jag blir desto mer funderar man över var man har varit och var man ska ta vägen sen. Sökandet blir på ett annat sätt när man blir äldre, tror jag. När man väl hittat sin plats handlar det mest om att putsa på detaljer och berika den på plats, snarare än att längta bort någon annanstans.
Albumet innehåller nio låtar och genast växer Bara andas upp som en personlig favorit. En lugn låt som beskriver ett något helt annat än lugnt huvud. Man skjuter upp saker fastän man vill något annat och plötsligt har veckan försvunnit igen. Att andas skapar de där trafikljusen i huvudet man så väl behöver, något som skapar en dörr i ens huvud när man fastnat i sina egna tankar allt för länge. Julia är en annan favorit, en fin vänskap målas upp framför ögonen på en. De gråter tillsammans, peppar varandra och tar ut aggressioner tillsammans på gymmet. Låten kläs i ett lugnt och behagligt mood. En fin poplåt. Överlag är tempot förhållandevis lågt, samtidigt som det gärna svänger och är melodiöst. Idas röst låter starkare än någonsin och mer klar och säker i sig själv.
Texterna är överlag fantastiska och hon Ida reflekterar mycket i orden, som över en relation i låten Du & jag. En mycket vacker låt som hämtar kraft i det nostalgiska och vemodiga. I Vafan hände egentligen (underbar titel) reflekterar Ida återigen. Denna gången om tid och hur snabbt den springer iväg och visst känns det som att just ens egen tid springer snabbast i varje lopp? Och så mycket som händer glömmer man bort, allt blir lätt till en slags röra där allt flyter ihop. En underbar poplåt som jag känner igen mig mycket i.
Det är många ord på albumet som mina tankar också gärna klär sig i, som temat i Blekast på beachen. Det är lätt att tänka att man själv är så långt efter alla andra. Självtvivlet växer så fort. Ida är fantastisk på att sätta ord på allt och det är ofta jag fastnar för hennes formuleringar, hennes sätt att uttrycka sig. Hon har ett väldigt personligt tilltal samtidigt som hon får alla känslor att svänga. Alla känslor kan tydligen vara melodiösa.
Det är ett fantastiskt album som ofta tittar i backspegeln. Jag tror själv det är viktigt att se var man varit för att bättre ha klart för sig var man hör hemma någonstans. Ida Staakes debutalbum hör hemma i mina hörlurar ett bra tag framöver.
Lyssna här nedan!
