 |
| Foto: Johan Eckman |
David Fridlunds musik har varit en vän för mig i många olika perioder i mitt liv. Både solo och i David & the Citizens. Efter en omtumlande flytt från USA till Göteborg så skriver nu David låtar på svenska i bandet ior som, förutom David, består av Daniel Fridlund Brandt, Mathias Engwall samt David Bergström. Debutalbumet ior är ute idag och det är en tonsatt flykt, både själslig och fysisk. En flykt från något mörkt, ett destruktivt förhållande, till att känna livsglädje igen. Den självbetitlade låten ior är en låt jag vill spela dygnet runt och balladen Hannas sång är så vacker så min själ får gåshud. Det är ett fantastiskt album och det känns både fint och nära att höra David sjunga på svenska. Idag gästar David bloggen för serien "Fem album" där han berättar om fem album som betytt och som har förändrat. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Sommaren 1997 jobbade jag natt med att sortera post nånstans i Stockholm. Jag satt vid ett rullband och sorterade oändliga mängder paket. Så fort man tagit sig igenom ett lass, kom ett nytt. Jag hade en walkman med kassettspelare och radio.
En natt lyssnade jag på Stefan Wermelins program, som jag glömt namnet på, när han spelade Elliot Smiths Needle in the Hay och det lät inte som något jag hört tidigare. Det var så naket och skört och vackert och rått på samma gång, att det kändes som en uppenbarelse. Jag köpte samma sommar både det här albumet , samt Either/Or och lyssnade otroligt mycket på båda.
Låtar som Christian Brothers, Southern Belle och St. Ides Heaven…”High on amphetamines, the moon is a lightbulb breaking…”
När Smith spelade på Studion i Stockholm 1998 fixade jag en biljett tidigt. Strax efteråt var jag hemma hos en kompis i Solna när jag fick beskedet att min mamma tagit livet av sig. Mina kompisar tröstade mig och åkte med mig i taxi mot Hägerstensåsen, där jag bodde då. När taxin åkte förbi Studion, där Elliot skulle spela, var allt jag kunde tänka:”hoppas inte morsans begravning gör så jag missar spelningen…”
Men det gjorde jag inte, den var bara någon vecka efter begravningen, så jag var i en emotionell dimma, men den spelningen är ett av de bästa konsertminnen jag har.
Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea (1998)
Nu blir det mycket sånt där gubbigt ”jag var där” - snack, men det kan inte hjälpas:
1998, tror jag, hade jag hört ett par låtar med Olivia Tremor Control och när de skulle komma till Stockholm köpte jag biljett till spelningen, även den på Studion, om jag minns rätt.
Tre band spelade, först ut var Music Tapes, vilka var coola, men inget som fastnade för mig då.
Men efter dem kom NMH.
Jag var helt golvad. Det var så jävla bra, så befriande och självsäkert, utan att vara sådär stöddigt självsäkert. Det var bara helt fantastiskt. Förutom att det var bra, så var det också som om att de gjorde musik, så som jag hörde musik i huvudet, men ännu inte lyckats formulera utanför tanken.
Dagen efter gick jag till en av de små skivbutikerna vid St.Eriksplan och köpte den här skivan. Den var svindyr, på direktimport, men jag var tvungen att ha den.
Jag vet ju mycket väl att jag är långt ifrån ensam om att ha skrålat med i Two Headed Boy, Holland, 1945, eller titelspåret, eller King of Carrot Flowers på lägenhetsfester! Jag älskar också den instrumentala The Fool. Det där användandet av blås i larmet slog hårt i mig.
Nirvana - Nevermind (1991)
1991 var jag sexton år och hade precis plågat mig igenom nionde klass. Morsan åkte in och ut på psyk och jag mådde skit och visste inte vem jag var, eller hur framtiden skulle bli. Jag satt uppe sent på nätterna och tittade på MTV.
Alternative Nation och 120 minutes, någonstans såg jag den där videon för första gången.
Smells. Like. Teen. Fucking Spirit.
Jävlar vad den slog hårt i mig! Kurts rasande röst, David Grohl som bankade skiten ur trummorna och Krist Novoselics studsande figur, kidsen som river stället, vaktmästaren med sin mopp…soundet!! Den låten ändrade allt, den öppnade dörren till en helt annan värld, en värld jag inte visste existerade. Nevermind ledde till Pixies och Sonic Youth osv.
På många sätt det mest avgörande albumet för mig, för det kom i exakt rätt ögonblick. 16, bipolär morsa, inga kompisar. (vi flyttade till Hässleholm från Ljungbyhed när jag började nian och jag skolkade väldigt mycket. Så mycket att soc kom hem till oss för att prata med mig. Soctanten gjorde en deal med mig - om jag gick tillbaks till skolan så skulle de betala reparationen av min moppe).
Efter nian, kom jag in på Bild o Form konstlinje och vi åkte till Berlin på klassresa och där köpte jag cd:n och lyssnade, utan att överdriva, på den varje dag de kommande 3 åren.
Pixies - Doolittle (1989)
Efter ett år på Bild o Form, blev jag antagen till konstlinjen på Munka-Ljungby folkhögskola. Jag var 17 och grunge. Långt hennafärgat hår. Min favorit t-shirt var vit, med omslaget till Nevermind-tryck.
Alla visste att jag var ett Nirvana-freak.
På en fest i källarköket spelade någon en kassett med blandade pixieslåtar. Jag tyckte det lät annorlunda, men det var ingen omedelbar förälskelse som med Nirvana. Det var mer något som smög sig på och växte hos mig.
Skolan hade ateljéer i ett gammalt skolhus på landet och jag spenderade många nätter där och lyssnade orimligt mycket på den här skivan. Debaser, Monkey Gone to Heaven, Tame, No 13 Baby…
Bob Hund - Bob Hund 1993 (1993, EP)
I samma ateljé jag precis nämnde, låg det för det mesta travar med cd-skivor av varierande kvalitet. En natt tröttnade jag på samma gamla vanliga och bläddrade igenom de där travarna och hittade den här.
Jag hade aldrig hört talas om Bob Hund, men omslaget, med de urklippta porträtten, fastsatta med knappnålar och inramade med någon slags päls, tilltalade mig och jag bestämde mig för att se vad det var.
Sedan lyssnade jag på repeat resten av natten. Det var så udda, så otroligt bra, men det var nästan lite mot min vilja som jag tyckte om det. Jag lyssnade ju bara på amerikanska band, grunge mestadels, det här var något helt annat. Rundgång, gräslök, fågelsång kändes… fel. Men så skönt fel!
Det gick inte att värja sig mot det och låtar som 5 meter upp i luften, Fotoalbumet och Allt på ett kort etsade sig in i min hjärna.
Jag såg dem 93, eller 94 på Tullakroksfestivalen i Ängelholm och var helt såld.
När mitt nya band, ior, gjorde sina första två spelningar i början av augusti 2023, var det som förband till Bob Hund. Det kändes som en enorm ära och som en cirkel som slöts på något sätt.
Stort!
/ David Fridlund, ior
Lyssna på iors debut här nedan!
