"Jag kan hjula på armbågarna"

Foto: Jesper Johansson 

Stina Lindberg gör musik under namnet STINA och i april släpptes singeln Fattat att jag lever. En sökande låt - efter mening och efter kickar. Visst är det fint när livet sätts i gungning. När något bara river upp tristessen och tar en bort från alla enformiga hjul? Det kan vara svårt när livet bara tycks stå stilla. Man behöver hela tiden någon slags rörelse, en fysisk eller psykisk. Jag gillar verkligen debutsingeln som andas lekfullhet och som heller aldrig tycks stanna utan utvecklas för varje gång jag lyssnar. Jag gillar verkligen Stinas stadiga röst och hur den bär upp lekfullheten och samtidigt klär den i soul. Häromveckan spelade Stina på Nefertiti och gjorde en bejublad spelning där. Andra som spelade var CISSI, Paperwing och malinmarie. Idag, i en längre intervju, berättar Stina om debutsingeln, om när hon känner sig som mest levande och om åren i Brasilien! 

Debutsingeln Fattat att jag lever släpptes i april. Hur har responsen varit hittills? 

- Jag tycker att den varit toppen! Fått jättefin respons av vänner och bekanta, sen är det ju så klart jättekul att folk verkar fortsätta lyssna på Spotify! Och så fin recension i GP och spelats på P4 känns ju såklart hur roligt som helst. Jag är otroligt tacksam och glad. 

Hur skulle du beskriva singeln? 

- Det är en låt som handlar om sökandet efter känslan av att leva typ. Jag har alltid själv varit frihetsnarkoman så den speglar verkligen mycket mitt eget liv. 

Beskriv dig själv och ditt liv som vore det en film. Vilken film skulle det vara och varför? 

- Chocolat kanske ? Eller Eat, pray, love? Men också Bridget Jones! Älskar hennes karaktär! 

När skulle du säga att du känner dig som mest levande? 

- När jag är på väg någonstans. Jag älskar att resa. Känns ju dock inte helt hundra att flyga flera gånger om året längre. Jag får hitta andra sätt för att ta mig runt. Men att se något nytt! I det lilla kan det ju vara att typ gå till en ny restaurang eller lära känna nya människor. Det nya är spännande, tycker jag. 

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Jag kan hjula på armbågarna, haha! Stå på huvud och armar och sånt? Räknas det? Och prata portugisiska. Dansa lite samba. Såna saker! Jag tränade capoeira i åtta år så då lärde jag mig mycket kul! 

Vad har du för drömmar rent musikaliskt? 

- Att kunna leva på musiken. Jag älskar att skriva både till mig själv och andra. Jag älskar ju också att hålla kurser och liksom bara få vara i flowet. Jag har liksom inga drömmar så att turnera världen runt, kommer det så kommer det. Jag vill bara få vara i det. 

Minns du när du fick en riktig kick av musik för första gången? 

- Första gången vet jag inte. Men en gång var när jag såg Rage Against the Machine köra Killing in the name på någon festival. Shit, vad bra det var! Jag älskar när människor kan uttrycka känslor på det sättet oavsett vilken känsla det är. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 

- Inte heller första gången, men förmodligen typ UKM (Ung kultur möts) när jag gick i mellanstadiet eller så. Vi sjöng Streets of London och jag spelade trummor på The great pretender! 

Du har tillbringat många år i Brasilien. Vad har du tagit med dig musikaliskt därifrån? 

- Rytmer och att våga. Jag har inte spelat så mycket i Brasilien faktiskt. Jag var mer där för capoeirans skull, Där sjunger man ju dock på portugisiska, och spelar berimbau, pandeiro och atabaque. En gång gav en capoeira-mästare mig en berimbau och ville att jag skulle ”leda” rodan (Ringen). Då har man inte så mycket att säga till om, det är bara att sjunga på, och gärna så högt som möjligt. Så att våga ta lite plats kanske. 

På tal om resor så har jag alltid tänkt att alla fysiska resor även blir till inre personliga resor som främjar ens utveckling. Att alla möten förändrar något, vare sig det är med andra länder eller personer. Vad tänker du om det? 

- Jag kan bara hålla med. Jag hade nog aldrig varit den jag är utan de jag lärt känna under mina resor. Det är nog därför språket varit viktigt att lära sig för mig. Det är skillnad på att bo i ett land och hemma hos folk, lära känna folk genom en sport eller gemensamt intresse. Jag har haft svårt att känna mig helt hemma i svenska kulturen. Jag gillar att tänka stort och jag gillar inte jante. Att man inte ska tro att man är något. Såklart man är något. Alla är något. Sen finns det såklart massor som är fint med den svenska kulturen också. 

Foto: Jesper Johansson

För några år sedan stod Emil Jensen på scenen och radade upp sina sämsta egenskaper. Det var både befriande och roligt. Vilken är din bästa respektive sämsta egenskap? 

- Jag har nog svårt att döma egenskaper. Det blir så svart/vitt-tänkande. Alla har olika egenskaper, men finns det en objektiv syn på vad som är bra och dåligt? Ska jag va helt ofilosofisk så är min bästa egenskap att jag försöker vara icke-dömande och min sämsta att jag är tidsoptimist. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 

- Att det mesta blir som det ska vara. Jag hade mer offer-mentalitet som yngre. Jag trodde att allt hände mig. Idag tänker jag oftare typ ”Varför händer det här? Vad ska jag lära mig av det?”. Jag tror inte på allt jag tänker på samma sätt, eller jag försöker att låta bli i alla fall. Alla har sitt perspektiv och lever i sitt eget ”mind.” Haha, inte alls reklam för min nya låt! ”We’re all just walking each other home” var det någon som sa. Jag älskar det uttrycket. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 

- Spice Girls, No Doubt och Lisa Ekdahl i mina yngsta år. Norah Jones och Stevie Wonder i gymnasiet.

Du drömde liksom jag att bli journalist när du var liten. Jag skrev själv massa noveller när jag var liten som jag drömde skulle växa till något. Drömmer du själv om att kanske släppa en bok någon dag och dra det lyriska intresset åt det hållet också? 

- Absolut! Ett tag ville jag skriva barnböcker. Men mitt lyriska intresse kommer nog också att fortsätta typ som hos Marit Bergman, att hålla kurser i låtskrivande och sånt. Jag älskar att inspirera andra att våga skriva och göra sina egna låtar. Det är helt fantastiskt! 

Vad är den största skillnaden på scen-Stina och en utanför scenen-Stina? 

- Jag är nog än mer extrovert utanför scenen. På scenen hyperfokuserar jag på känslan och rösten, jag har svårt att samtidigt röra mig och vara engagerad med publiken, men jag ska försöka öva på det, haha!

Till sist, hur ser din sommar 2024 ut?

- Jag brukar aldrig planera så jag vet inte exakt. Men någon roadtrip blir det, jag kommer släppa min nya låt ganska snart, och planen är fler. Kanske något/några gig? Hänga med min lilla familj och segla i Fjällbacka.

Lyssna på Fattat att jag lever här nedan!