Nathalie Lidqvist släpper äntligen sin debut-EP Allt du gjort för mig är större än alla städer (fantastisk titel). Det är fint att, genom åren, har följt Nathalie. Vi har på vissa sätt delat språk och sett varandras dito växa upp på olika poesi-sidor. En stor del i Nathalies musik och storheten i just den är texterna som verkligen sätter ord på livet, på människan och våra tvivel. Språket kan förändra om man har tron på just det. Hon tonsätter sorg, hon tonsätter sitt liv och meningen med hennes tillvaro. Sorg har förstås även en förmåga att få nya ögon på just värden i livet och på vad som är meningsfullt. Livet och vilket värde man ser i det har en tendens att förändras, både av möten och av avsked. Allt förändrar och allt har en mening. I alla fall får man intala sig det.
Nathalies föräldrar och hennes bror gick alla bort och det är förstås något som påverkat henne, något som gör att sorgen klär sig i allt man bär, oavsett vad man tar fram ur garderoben. Nathalie skriver om tid som inte frågar henne någonting. Det handlar mycket om tidens gång, hur den skapar förändring, på både positiva och negativa sätt. Tidens gång skördar drömmar och gror sorg - men även lycka. Hon skriver om att älta och att klä sig i ”sin finaste oro” och ja, är det något som kan få en att älta, då är det verkligen när sorgen tar ett stort bett av en.
I fantastiska Oceanien handlar det mycket om ord och att just de stora orden kräver mycket mod för att yttras. De största orden är inte heller särskilt enkla att säga, vilket väl handlar om ordens tyngd. Mestadels är tempot på EP:n relativt lågt, den största explosionen finns i hennes debutsingel Hela tiden. Nya låten Nässlorna, som avslutar, har en melodi som till början stressar mig men som sedan målar dit ett stort leende i mitt ansikte. Kanske hade den otroliga texten om döden passat än bättre i ett lugnare format, men samtidigt skapar det en speciell kontrast. Nathalie sjunger otroligt låten igenom.
Den andra låten som vi inte fått höra innan heter Tog på mig sorgen (Lite till) och den bär på Nathalies finaste sånginsats hittills. Låten vaggar sig fram och plötsligt reser den sig och tar på sig en större kostym. Upprepningen av orden ”lite till” är himla snygg.
Nathalie har ett stort register, både i hennes röst och i hennes texter.
Jag lyssnar på slutet på Oceanien igen och det är som om all mening liksom spricker upp och visar sig. Det är så fint i en låt om kommunikation att höra hur allt samspelar med varandra, hur instrumenten och rösterna verkligen samtalar med varandra och de är helt ense om vart de ska. Det är en EP om stora ord, stora händelser som format hennes liv. Hon har skildrat allt på ett fantastiskt sätt och tacksamheten för allt lyser igenom.
Lyssna här nedan!
