Wilma Holmes - Out of touch

Tre singlar från Wilma Holmes har det hittills blivit. Snart är albumet Intruder här. Senaste singeln heter Out of touch och jag måste säga två saker i samband med senaste singeln. Wilma har ett speciellt sätt att kommunicera i sin musik och sällan har jag blivit så berörd eller känt att jag förstår ordlös kommunikation så bra som hos Wilma. Det andra är att jag tänker på hur jag gärna skulle vilja höra Wilma sjunga i en skog nånstans eller i en enslig kyrka. Mystiken från skogen finns i hennes röst och jag tror akustiken i en kyrka hade byggt på ytterligare känslor i hennes redan så otroliga låtar. 

Både i debutsingeln Called you up och här så har de ordlösa partierna känts som språng på fria öppna fält. I Build yourself a house så togs man mer med till en trolsk skog. Oavsett så bidrar hennes låtar till så mycket tankar och minst lika mycket känslor. Det är oerhört fint. 

Rösten är som vanligt fylld av trygghet, den är som gjord av två armar, ett levande ljus och en filt. Musikaliskt påminns jag stundtals om Vilma Flood även om deras sångstil skiljer sig åt en del men båda två är fantastiska på att förmedla alla slags känslor. Det finns verkligen en röd tråd genom allt vi hört från Wilma hittills. Hon målar upp mystiska vackra bilder. Texterna klädda i vemod följs åt. Stundtals påminns jag om sagor, filmer jag sträcksåg när jag var liten där friheten och byggandet av att bli människa började i skogen. Det var där förståelsen fanns att hitta. För en själv och för världen i stort. Det här är perfekt musik för att, som man sa förr i tiden, ”kura skymning”, det är en fin bädd för ens längre tankar.

Lyssna här nedan!

Sibille Attar - Brutal

Omslag av Martin Falck, Foto: Nina Andersson Voigt

Tankar ur ett uppbrott, en skilsmässa bjuder Sibille Attar på på hennes album Brutal. Jag hörde albumet första gången när min fru höll på att förbereda sig och behövde någon musik att förbereda sig till. Plötsligt var vi båda helt fast. Albumet beskriver en ny verklighet med nya utmaningar, där både tvivel och kärlek vandrar sida vid sida. En försoning, skärvor som blir till hela glas igen. Till viss del blir det förstås skärvor bakom texterna, skärvor som fraserar, skärvor som delar med sig av ha varit hel men vad som hände där efter. Men det finns ingen anklagade ton mot den andra, utan kanske mer ett sökande efter förståelse och att inte blunda för sina egna misstag, sin egen del i det hela. 

Jag tycker om hur Sibille alltid försökt vara en motståndare till musikindustrins, liksom mänsklighetens, mallar och regler för hur allt ska vara. Att bli styrd kan jag själv känna påverkar kärleken till både musiken och till att vara människa. Man blir lätt någon slags marionettdocka och vem bli det egentligen. Jag har alltid glatt följt Sibille och musiken har ofta präglats av upptäckarlusta samt lekfullhet. Melodier som hoppar hopprep medan texten föder fram tvivel kring livet och vem man är, vem man förväntas vara. Sibilles musik har alltid varit en motorväg fram till hjärtat och kanske känns det än mer så nu när hon har bytt språk till svenska på Brutal. Kanske är det för att tilltalet upplevs mer direkt men ja, för mig är det är enklare att känna mig hemma i musik som framförs på svenska. Vare sig jag vill det eller inte. Men samtidigt fanns den direktheten även på en låt som Hurt me, där stråkarna liksom förstärkte texten på ett fantastiskt vis när de sprang sida vid sida med texten. 

Det är fantastiska landskap som Sibille tar med oss till här, både de som utformas av ljud, samt de som är byggda av känslor. Omslaget, signerat Martin Falck, blir en perfekt bild av det som Sibille målar upp på albumet. Till det så är det många fantastiska som gästar Sibilles liv och uttryck här, som Julia Spada som sjunger fantastiskt i titelspåret. Hurula gästar i Gapa som är en slags känslomässig orgie i intensitet. Bonnie Palén Ejstes sjunger solo så att hjärtat och själen tåras och Marcuskyrkans barnkör deltar på ett lika fint sätt. Allra bäst låter det i Famla som jag blir förälskad i, men även explosionerna i bland annat Tuff är omöjliga att värja sig ifrån. 

Jag lyssnar på ett vemodigt mellanspel i låten Tecken på liv. Jag spolar tillbaka för att lyssna igen. Så fortsätter det. Det är fantastiskt och spår för spår så känner jag i hela kroppen att det inte kommer släppas något bättre på hela året. Det är en fantastisk skiva som Sibille delar med sig av.

Lyssna här nedan!

Anna Öberg - Säg det igen

Anna Öberg är en melodisk mästare. Anna, som gästade bloggen med ett musikminne 2020, är aktuell med nya singeln Säg det igen samt det kommande albumet Sin som släpps 7/6. Sen albumet Varelser inuti släpptes för knappt fyra år sedan har hon släppt tre singlar, varav Mitt sista hopp var först ut. Den följdes upp av Njut en minut och nu är Säg det igen alltså här, redo för att omfamnas av världen. Anna har ett punkigt uttryck, ett speciellt sätt att frasera sitt mörker och oavsett om låten går klädd i mjuk satin eller i hårt stål så finns en fantastisk tyngd där. Det är aldrig tillrättalagt eller ängsligt och texterna är någon slags surrealistisk diskbänksrealism där hon skyr att berätta det finstilta, där hon inte väjer undan för mörkret eller att vara rått ärlig. ”Lyckan är att bli avtrubbad” som hon sjöng i låten Avtrubbad. 

Bland de tidigare singlarna från det kommande albumet så tycker jag mycket om både Mitt sista hopp och Njut en minut. Särskilt den ödesmättade Mitt sista hopp som byggdes stor på ett långsamt och fint sätt. Säg det igen är, under de knappt fyra minuterna den varar, den bästa singeln hittills. Em förhållandevis lugn låt, liksom Mitt sista hopp, men med en annan slags tyngd. Den bär på en melodi som på sätt och vis ler med hela munnen och med en refräng som upprepas gång på gång, vilket i sig är passande med tanke på namnet på singeln, och liksom naglar sig fast i en. På ett ytterst trevligt vis. Anna låter hela tiden nyfiken och hungrig i sin musik och jag är glad och upprymd för allt hon serverar oss.

Lyssna här nedan!

"Sorgen blir som ett extra lager man bär med sig, med tiden gör den en klokare och bättre rustad för livet"

Foto: Malin Hägglund

Clara Alm briljerar på debutalbumet Månen i Verona. Idag är albumet äntligen här! Blandningen av själslig närhet, de poetiska texterna och melodier som både kramar om en och bjuder upp en till dans är fantastisk och jag råder alla att lyssna! Idag, i en längre intervju, berättar Clara mer om albumet, om att hålla gnistan vid liv och drömmen om att få ge ut en diktsamling. 

Hur är läget Clara? 

- Det är bra, det var längesen jag sa så och menade det på riktigt. Men den senaste tiden har jag känt en helt ny glädje kring livet. Mycket genom att jag släppt gamla idéer om hur livet borde se ut, och istället ser på det jag har med tacksamhet. 

Hur har arbetet med albumet flutit på? 

- Som ett x2000 som tvärbromsar var tionde minut. Ni förstår känslan: omtumlande, illamående och ibland som på räls. Det har varit en lång process, i över två år har den pågått. Allra mest tid har gått till texten, det finns ord som jag jobbat med i dagar. Det kan ha handlat om ett ord som jag funderat på när jag diskat, promenerat, suttit på toa. Vridit och vänt för att få det rätt. Men det har varit så värt det för jag är stolt över resultatet rakt igenom, jag hade inte lagt till någon av låtarna om jag inte visste att jag gjort mitt absolut bästa. 

Albumet innehåller en fantastisk cover på Hold me closer. Vad tycker du utmärker en bra cover och har du själv något exempel på just en sådan? 

- Oj tack, vad roligt att höra! En riktigt bra cover görs när en artist känner igen sig så mycket i någon annans låt att det känns som att det är ens egen. Jag tycker en cover ska skilja sig mycket från originalet, det är någonting intressant som händer när olika kreatörer arbetar med samma material och sätter sin egen prägel på det. Jag vet inte om alla musiknördar kommer tycka det är ett mainstreamsvar, men José González cover på The Knifes Heartbeats är en fantastisk cover. Att ta något så långt ifrån sin egen genre och göra det till sin egen låt - det är sann musikalitet. 

När orden tar slut har växt till en storfavorit för mig. Berätta mer om den! 

- Jag kallar den ”mellolåten” för det är vad de som har hört det säger, haha. Men det bor ju en rätt allvarlig text i det dansanta beatet. Jag sätter min tilltro till ord, enligt mig löser ord allt. Så länge det finns ord finns det hopp, det finns ingen värre känsla än när det blir tyst mellan två människor. Och då menar jag inte den vilsamma tystnaden, ytan den uppgivna tystnaden som betyder att alla ord som skulle kunna leda framåt redan används. Det är vad den här låten handlar om. 

Vakta elden är ett uttryck som återkommer på albumet. Vad gör du för att hålla lågan vid liv generellt genom livet? 

- Det är något jag funderat mycket på, det här med att behålla gnistan. Det är ju något vi alla arbetar med, eller borde arbeta med, genom hela livet: att hitta sätt att hålla lågan vid liv. Jag joggar, skapar och försöker för det mesta vara kring andra människor, det håller elden vid liv hos mig! 

Jag tycker verkligen om dina texter och hur du formulerar dig. Du har själv berättat att du skriver dikter. Är det något du också tänkt att du vill publicera längre fram? 

- Att formulera mig med ord blir viktigare och viktigare för mig känner jag. Det är som ett pussel, om rätt ord hamnar i rätt ordning så kan något fantastiskt hända. Så jag önskar att skapa mer med text framöver, att släppa en diktsamling hade varit en dröm. 

En del artister, som Emil Jensen, har blandat spoken word med låtar på sina album. Är det något du skulle kunna tänka dig att prova längre fram? 

- Det fanns en tanke att läsa upp några av mina egna dikter som spår på det här albumet, men jag hade nästan släppt idén helt. Så i ett sista infall la jag till två inlästa dikter insprängda mellan låtarna. Jag tycker det blev ganska bra, det är nog något jag ska fortsätta med framöver. 

Har du någon särskild metod när du skriver texter? 

- Jag är ganska dålig på att jobba metodiskt. Det börjar ofta med en tanke, så funderar och funderar jag, liksom låter tanken rotera som i en sån där maskin som sträcker ut och snurrar polkagrisdeg. Sen försöker jag hitta en bild som förmedlar tanken så tydligt som möjligt, och så jobbas texten fram. Men det ska låta bra att sjunga såklart också, det är viktigt! 

Jag har förstått det som att den röda tråden genom albumet är ett brustet hjärtat och själva läkningen från det. Skulle du säga att man kan skriva sig ur ett brustet hjärta? Liksom mota bort sorgen genom att vara kreativ? 

- Nej, det kan man inte. Jag tror inte nånting kan påskynda den processen. Jag brukade tro att sorg var nånting som dök upp och sen försvann och så skulle allt bli som vanligt igen. Men sorgen blir som ett extra lager man bär med sig, med tiden gör den en klokare och bättre rustad för livet. Däremot kunde jag med de här låtarna göra något meningsfullt av en situation som bara kändes meningslöst sorglig, det har varit viktigt. 

Finns det några band eller artister som du drömmer om att få samarbeta med? 

- Åh, många. Men Annika Norlin skriver Sveriges kanske finaste texter. Att skriva en låt med henne vore en dröm. 

Jag har lyssnat mycket på din debut-EP Velvet. Hur ser du på den idag? 

- Det är som en dagbok att se tillbaka på sina gamla alster. När jag gjorde den EP:n hade jag bara producerat musik i ett år. Jag producerade och mixade låtarna själv och det var skitläskigt minns jag. Även om den EP:n har en annan riktning än det jag gör nu så är jag stolt över den. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Ljusa miljöer omgiven bland andra människor! Vilket har gjort det knepigt för mig när det kommer till musikproduktion, som musikproducent är en ofta hänvisad till mörka, isolerade rum, haha. 

Foto: Malin Hägglund

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 

- Att inte ställa för höga krav varken på sig själv eller andra människor. Alla gör sitt bästa! 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien skulle du vilja besöka? 

- Jag är så glad att jag lever i den här tiden, det verkar ha varit så hemskt att vara kvinna genom historien så jag fantiserar inte om att resa tillbaka i tiden. Det hade väl varit för att se Queen på Live Aid då! 

Du bodde tills alldeles nyligen i Örebro, vad har du för smultronställen där? 

- Innan jag tog steget att flytta till Stockholm för ett år sen så bodde jag i Örebro nästan 7 år, det är en fantastisk stad. Att promenera runt naturreservatet oset var min stående söndagsaktivitet. Norr om stan finns ett gammaldags konditori som heter Princess Konditori, bättre ställe för en bakelse och kaffe finns inte. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- Jag tittar på allt ifrån The School of Life - en kanal om psykologi och filosofi för vanliga människor att implementera i sina egna liv. Deras klipp har hjälpt mig igenom några av mina mörkaste stunder. 

Om du skulle nämna tre saker som verkligen stått ut hittills som artist, vilka blir det då? 

- Skolavslutningen i 9an, efter år av scenskräck sjöng jag Fields of gold för hela högstadiet och jag fattar inte att jag vågade. 

- När jag släppte min första singel Sleeping Pill, det var så häftigt att ta kontroll över sitt eget skapande.

- När jag sjöng Tell me this night is over med Ola Salo och hela The Ark inför en publik på 7500 personer. 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför? 

- Oj, jag är så dålig på klassiska filmer… Jag är helt fixerad vid sjöjungfrur, vet inte var det kommer ifrån men jag är det. Så Den lilla sjöjungfrun då, jag skulle älska att vara en sjöjungfru för en dag. Räknas Disney som klassisk film?!

Lyssna på Månen i Verona här nedan!

Lisa Jennifer - Slutet av sagan

Lisa Jennifer släpper idag singeln Slutet av sagan. Hon sjunger om en stad som precis börjat öppna ögonen igen, men hon är inte riktigt redo att släppa den fina kvällen som föranledde morgonen. Det handlar om att ha blivit sårad många gånger och så slutligen hitta något fint, ett hjärta värt att hålla fast vid. Att till slut vandra förbi osäkerheten på om den andra känner samma sak och känna sig mer lugn och trygg i att det kommer sluta lyckligt. Trots att slott och glassko saknas så kan man plötsligt känna att det här är så rätt när man äter våfflor tillsammans på en altan. De stora topparna i vardagen. Lyckan som spränger bort alla tvivel. 

Till skillnad från förra singeln, Trötta rosor från en loser, visar den här låten till slut upp ett mer tryggt leende. Där Trötta rosor… var en slags käftsmäll mot de som trots alla löften aldrig slutar bete sig som as så har vi här en lycklig kärlekslåt som bäddar in i ett långsamt och vackert tempo där Lisa sjunger fantastiskt fint. En ganska storslagen refräng med lugnare verser. Jag tror att Lisa aldrig har sjungit så fint innan som just här och mest av allt känner jag modet i hennes röst, modet att våga bli kär igen, modet att våga vara sårbar. Det är en oerhört fin ballad.

Lyssna här nedan!

Akkie - Natural habitat

Amanda Kohlström gör musik under namnet Akkie och är nu aktuell med singeln Natural habitat. Det är Amandas tredje singel för i år så det är verkligen gaspedalen intryckt som gäller. Guess I’m not kom i februari, Bunny släpptes ut på ängarna i slutet på mars och här i slutet på april så får vi Natural habit. Amanda har imponerat på mig redan sen första singeln kom ut förra året. Trick or treat, som gästades av Hampus Söderlund, var en för mig svår låt att komma in i men när jag väl hade gjort det så fastnade den verkligen. Jag gillar att den känns lite urspårad och att egentligen vad som helst kan hända. Det är rörigt och fantastiskt på samma gång. 

Say it 2 my face var en mer direkt dansant danslåt. Jag älskar verkligen soundet och jag har dansat vilt ett antal gånger till refrängen. Det enda problemet med låten är att den känns lite väl kort. Ändå är den nästan 4 minuter, men känslan är kvar ändå. 

Guess I’m not, detta års första singel, var ytterligare en perfekt danslåt klädd i underbart elektroniskt skrud. Som gjord för att kläs i dans, kläs i nätter, kläs i värme. Bunny är nog den låten som mest stuckit ut hittills bland Akkies låtar. Jag skulle säga att hon där går tydligare i Ängies fotspår. Det är lite samma känsla över hennes sätt att sjunga i just Bunny. Låten bjöd på ett skönt avslappnat sound annars. 

Jag skulle säga att Akkie gör fantastisk dansmusik och att det hela tiden är spännande att lyssna på. Det gäller även i nyss släppta Natural habitat. Det är verkligen att bara blunda och känna sig igen, känna vad kroppen och soundet gör tillsammans när de som vid alla bra danslåtar blir som duettpartners. Det handlar om musik där man känner sig in i soundet, känner sig in i energin. Hon är fantastisk på att göra världen mer medryckande, göra något grått till något man vill dansa till hela nätterna. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Majabou

Foto: Anders Tidholm

Artisten Majabou från Göteborg blir historisk idag då hon är den första som berättar om ett musikminne som jag själv varit en del av. Jag minns såväl Ebbots spelning på Masthuggsgunget och jag återvänder ofta till den kvällen och hur gemenskapen kändes i hela luften där uppe på berget. Majabou har genomgående haft ett fint samarbete med Yoël och duon har tidigare släppt låtarna Tongue tied och Stick around. Jag gillade den senare allra bäst och hur hela känslan i låten tände upp mitt huvud och gjorde mig lycklig. Senaste singeln Demoner släpptes i två olika versioner, varav den Yoël är inblandad i drar mer åt det souliga hållet medan den andra versioner lutar mer åt reggae. Oavsett vilken version man föredrar så tycker jag att det är både uppfriskande och väldigt bra!

För några år sen fick jag äran att köra och spela tamburin bakom Ebbot när han framförde Instant repeater '99 uppe på Masthuggsberget i Göteborg. Det var en otroligt vacker kväll och en massa folk som tagit sig upp för att kolla på livemusik och njuta av solen. Ebbot berättade för publiken att han skrivit låten just på det berget många år tidigare och därför blev det liksom extra speciellt att framföra den just där. 

Vi som var band åt honom hade repat in låten utan honom, så att det bara skulle vara för honom att kliva upp och köra (being the rockstar he is). Min uppgift hade alltså varit att plocka ut tamburin och olika körer. Jag passar här på att be om ursäkt till mina dåvarande stackars grannar som fick utstå ljudet av mekaniskt repetitivt tamburinspel dagarna innan. 

Hursomhelst, cirka två och en halv minut in i låten kommer ett parti med olika oooh-körer som liksom ligger om vartannat och jag tog ut nån egen variant på dem, osäker på exakt hur detta skulle samköras med Ebbot sen. Så står vi där, låten drar igång … alla på berget blir lyriska och magin är total. Cirklar sluts. Inget annat än ögonblicket existerar och så vidare. Jag slits mellan njutning och total fokus, för fan ta mig om jag gör fel och sabbar allt det vackra som nu pågår. Vi kommer fram till oooh-partiet och nu gäller det. Jag börjar med ett oooh, ser Ebbot snett bakifrån och håller fullt fokus på vad hans nästa steg är. Som jag minns det gör han nån liten rörelse som indikerar att han noterat oooh:et och att han så att säga är helt med på noterna. Detta åtföljs av en spontan och helt fantastisk call and response-situation mellan oss, han fattade direkt. Det var bara ett så jävla mäktigt exempel på hur man kan konversera via toner och i stunden sluta en överenskommelse utan att ens ha pratat. Jag känner inte Ebbot och vi hade inte sagt ett ord till varandra innan. 

Jag tror alla i bandet stod med en liknande känsla. Att allt liksom skapades direkt i stunden på något sätt. Den känslan är nog det absolut coolaste med att köra live. Och att köra live med en så rutinerad artist. Jag kände mig totalt inne i en fokusbubbla och helt utanför mig själv i ögonblicket på samma gång. Ett minne för livet, helt klart.

/ Majabou

Lyssna på Demoner här nedan!

Therese Lithner - Slående hjärtan

Foto: Selma Grönlund

Therese Lithner släppte nyligen sin EP Slående hjärtan på skivbolaget Lazy Octopus. Det är en EP som innehåller spår från olika tider i Thereses liv men där den röda tråden är ett hjärta i skärvor. Therese har tidigare släppt två EP:s, en självbetitlad 2018 och så Ruins som släpptes ett år senare. 

Jag har alltid uppskattat hennes röst och hur det är en röst där man känner orden snarare än alltid uppfattar dem. Det lågmälda möter det känslofyllda. Our summer är en av mina favoriter med Therese. Låten, som är med på Ruins, är liksom nya EP:n som spår från olika tider, olika fotografier som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar när texter blir som ögonblicksbilder, när något mystiskt tar sig in i dem. Therese är väldigt bra på det där. Lover:gone, som inledde Ruins, var en låt som jag lyssnade sönder i samband med att det kändes som att min själ smulades sönder. Det var en låt som gjord för såna sammanhang. Jag älskar intensiteten i slutet på den låten, det är känslor som löper amok i ett elektroniskt skränigt landskap. Det låter stundtals skränigt om Thereses musik, men minst lika ofta drömskt och samtidigt storslaget i ordets mest minimalistiska betydelse. 

På Slående hjärtan är orden på svenska och musikaliskt så tänker jag stundtals på bandet Vaken som Therese spelade med innan. Uttrycket känns öppet, nyfiket och ärligt och EP:n inleds med balladen Eviga där rösten styr låten uppåt, framåt och inåt i lyssnaren. Nog Therese finaste sånginsats hittills, tror jag. Det känns som en vemodig natt förklädd till en låt som man njuter av de fyra minuter den varar. Låten Står ut har inte klippt naglarna och är mer rivig vilket skapar en fin kontrast. Står ut och Eviga slutar på delad plats i styrkelyft, då de båda visar sig oerhört starka, de är bara klädda på olika sätt i sitt uttryck. De små detaljerna i Står ut gör att låten sticker ut än mer och det är en låt där volymen bör vridas upp till högsta om inte ännu högre än så. Titelspåret samt avslutande Dimman sänker tempot igen, men inte tyngden. 

Överlag är det musik där allt inte uppfattas samtidigt som det ofta är tydligare än i mycket annan musik. Den vilar på kontraster. Ljudet, de små detaljerna, Thereses röst, ögonblicksbilder från ett liv. Det är väldigt känslosamt och bland det bästa du kan lyssna på just nu.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Byz & Mange Schmidt

Foto: Zebastian Hall 

En låt som utgår både från artisternas egen sårbarhet men även samhällets dito är Lite längre där Byz och Mange Schmidt samarbetar. Duon gästas även av DJ Large. Det är på många sätt en fantastisk låt med avslappnat sound och med en text där många viktiga frågor lyfts, som att männen ska ta större ansvar, det dödliga våldet och klimatkrisen. En del lättsamma element blandas in i texten, men de lyfts ur ett sårbart perspektiv och jag skulle säga att både hjärnan och benen får en match, benen från dansgolvet och hjärnan från de viktiga sakerna som de lyfter i texten. Det är viktigt att vara öppen och ärlig med sina sår, med det sköra i själen och i ens liv. Idag gästar Byz och Mange Schmidt med varsitt musikminne!

I min lilla hemstad Sala, där både jag och mitt musikintresse föddes, vävdes musiken in i mina dagliga upplevelser redan från barnsben. Min storasysters högtalare blev som en livsnerv som pulserade genom hemmets väggar, och hennes förfinade smak blev min guide in i musikens universum. Genom virvlande ljudlandskap av italiensk eurodisco, svensk tuggumipop och techno-rytmer dansade jag fram i livet. 

Det här minnet utspelar sig i en tid långt innan epa-kulturen bidrog till att bilen och framför allt bilens stereoanläggningar blev statussymboler. Under början av min mellanstadietid var högtalartornens era, där vi tävlade om vem som kunde bygga det mest imponerande ljudet i pojk- och flickrummen. För oss handlade det om basens kraft, att känna det djupt i bröstet när musiken studsade mellan väggarna. 

Även om jag lyssnade på all typ av musik så blev elektronisk musik en klar favorit. Happy hardcore med sina pitchade röster, djupa basgångar och taktfasta kickar förde oss till en annan värld. Jag hade precis lagt vantarna på en samlingsskiva som hette Thunderdome, prydd med en skräckinjagande radioaktiv spindel på omslaget, och den gick varm i min cd-spelare. 

Under en av dessa fredagar på mellanstadiet hade vi något som de flesta känner igen under benämningen "Roliga timmen". Den här veckan var det min tur att välja musik, och jag grep chansen att dela med mig av min senaste upptäckt från min Thunderdome-skiva. Låten hette Ecstasy You Got What I Need, en absurd och skojig låt som jag valde med glädje. När det distade soundet och det löjliga introt fyllde skolsalen spred sig ett leende på mina läppar. Klasskamraterna skrattade, klappade takten till den distade ravekicken. Jag fortsatte le, ovetande om vad som skulle komma. 

För måndagen som följde blev en väckarklocka till verkligheten. Jag kallades till skolkuratorns avskalade arbetsrum och där möttes jag av två allvarliga ansikten - min andra klasslärare och kuratorn. Anklagelserna om min påstådda inställning till droger slog mig som en kall dusch. I nästan en halvtimme förhördes jag om min musiksmak och om mina tankar bakom låtvalet. Förstod de verkligen inte att det bara var humor? Att mitt val av låt på "Roliga Timmen" inte var en hyllning till droger utan bara en lekfull gest? 

Det var ett ögonblick av djup besvikelse, att vuxna inte kunde skilja mellan musik och verklighet. Varför tog de så allvarligt på det här och varför hade de så svårt att tro på mina ord? 

Den här händelsen bidrog till en insikt som sedan följde mig när jag många år senare började skapa min egen musik. Trots att jag aldrig önskade att min musik skulle nå ungdomar med låtar som innefattar tydliga budskap riktade till vuxna, fanns en tro hos mig på att unga människor kan skilja mellan fiktion och verklighet bättre än vad vi vuxna ofta tror. 

/ Byz 

Musik alltså. Min ständiga ledsagare genom livet som alltid håller min hand genom svåra stunder, visar vägen genom mörka tunnlar, dansar med mig på fredagar, förstår mina känslor, hjälper mig genom kärlekstrubbel, får mig att känna mig stark, lär mig om livet. Listan är oändlig. Musik är en familjemedlem. Inte bara nära hjärtat utan inuti hjärtat. Inuti själen. 

När jag var väldigt ung, runt sex år gammal, kom den första bärbara bandspelaren till Sverige. Sony Walkmans ”Freestyle”. En game changer i ordets rätta bemärkelse. Den här portabla bandspelaren hade så stor inverkan på mitt och andra svenskars liv att ”Freestyle” blev det gängse namnet på portabla bandspelare i Sverige i alla år framöver oavsett märke eller modellnamn. 

Det första kassettbandet jag lyssnade på i denna Freestyle var en schizofren blandning av supersmetig pop av Gyllene Tider på ena sidan och svår, konceptuell, progressiv rock i form av albumet Selling England by the Pound av gruppen Genesis, på andra sidan. Det var magi bara det faktum att man kunde bära med sig musiken överallt och jag uppskattade både Gyllene Tider och Genesis lika mycket. 

Idag är jag väldigt tacksam att jag påbörjade min musiklyssningskarriär med så olika genrer och stilar och på två olika språk. Det gav mig en väldigt bred grund att börja bygga på, vilket möjliggjort ett väldigt stort hus, eller snarare palats, av musik för mig att leva i idag. 

När jag sedan upptäckte hiphopkulturen vid nio års ålder var det extrem kärlek vid första öronkastet och ytterligare en ny magisk dörr öppnade sig för mig. Hiphopen och dess samplingar fick mig att gräva djupt i dess ursprung och jag fördes in på den gyllene väg som kan kallas svart amerikansk musik. Jag hävdar med bestämdhet att svart amerikansk musik ligger till grund för all annan modern musik vi hör idag. Alltså verkligen all annan modern musik. Att känna till historien är att förstå framtiden och det blir så tydligt när en låt leder en till nästa låt som i sin tur öppnar dörrar till hela genrer och kataloger från tidigare artister. 

Magi. Musik är magi. Jag vet i alla fall inget annat på vår planet eller i våra liv som kommer närmare magi än musik. 

Precis som ABBA säger jag tack till musiken och allt den givit mig och fortsätter ge mig. Jag är dess ödmjuke superfan och all musik jag själv skriver är ett homage till tidigare artister, all inspiration jag ständigt får genom musiken och musikens inneboende magi. Tack!

/ Mange Schmidt

Lyssna på Lite längre här nedan!

Hästpojken - River av ett liv

Foto: Christian Norling 

Gud vad härligt att återvända till Hästpojken och ett nytt album på det! Det är ett album där Martin Elisson sjunger saker som ”Göteborg är dött sen många år” och ”sitter av min tid i ett varken eller liv”. Just den sistnämnda raden är ju verkligen fantastisk och mycket handlar det väl om det där, att leva i ett slags vakuum, att leva i tankar som aldrig riktigt tänks klart. Livet rusar vidare, mot nästa känsla, mot nästa tanke. Det är ett liv man inte riktigt förstår sig på och varför ens försöka längre? Man kanske bara är en clown i någon annans ögon men man behöver inte spela någon annan längre. Man får ingen Oscar av att spela någon så långt ifrån en själv på det sättet. Till slut behöver man riva av ett plåster. Eller ett helt liv. Få en nystart. 

Jag känner verkligen att River av ett liv ler när man lyssnar på det. Det är nyfiket och vill prata med en. Vara ”nåt mer än luft när man talar.” Man märker att duon Martin och Adam (Bolméus) har haft roligt när de spelat in albumet. Det är i alla fall känslan. Här finns fantastiskt punkig energi i Piggy och underbara rader som ”även om det är fel drömmer jag om att bara vara ifred och se på film om massmördare” (Min nya parfym). Piggy låter som ett nyfiket band som precis upptäckt världen. En otrolig nykläckt energi. Det är en låt jag inte kan sluta lyssna på. En liknande energi finns att hämta i Säg det där du sa igen, liksom i Bing Bång. I Piggy tänker jag på hur jag kände när jag hörde Jag kan inte andas för första gången. Jag hade bott i Göteborg i knappt ett år och det var en låt som för mig förknippades med att bo i en större stad men ändå känna sig hämmad och inlåst. Ju större rum desto enklare blev det att känna sig ensam. 

På sätt och vis går vi igenom Hästpojkens alla tidigare årstider och landar i det som kanske är det mest direkta som Hästpojken släppt hittills. Där utgångspunkten har varit känslan. Att hitta tillbaka och bygga vidare på ett sound. Jag tycker att man här ofta har lyckats få in den skitiga känslan från replokalen, från en svettig Göteborgs-klubb och jag tycker att det är jävligt härligt att lyssna på. 

Göteborg är kanske dött sen många år, det är snarare byggnader som växer här än människor. Men River av ett liv ger mig hopp om att kunna återskapa de där fina dagarna där man brann lika mycket som staden tycktes göra, tänka att de där dagarna, den där staden snart kommer igen.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Uvberget

Foto: Johan Markusson

Varsitt musikminne och ett gemensamt bjuder duon Uvberget på. EP:n Vägen är ute idag och Mats Ljus och Magnus Sätterström klär sina låtar i ett fint 70-talsfilter. Det är ofta som att lyssna på en tonsatt diktbok med underbara detaljer i texterna, med melodier som formar fina känslor, ibland förstärkta på ett oerhört vackert sätt med trombon. EP:ns fem låtar skapar en vacker helhet och allra bäst låter det i den avskalade avslutningen Sommar inga pengar. 

Lisa spelade Blue moon av Kendal Johansson när jag hälsade på i hennes studentlägenhet i Göteborg, och vi blev hatade av AD-personer som hade fest från bakluckan på sin hyrda Saab 95. Jag var 22 då. Jag visste inte att det var en cover av Big Stars låt, som jag upptäckte när jag skilde mig i 40-årsåldern. Båda versionerna ger mig samma kraft att hata tillbaka på dom som hatar mig. Det är därför jag hatar reklam och dess naturliga association Göteborg. 

/ Magnus Sätterström, Uvberget

År 2000 stod jag i fören på Djurgårdsbåten mellan Slussen och Djurgården, på väg till mitt sommarjobb på Skansen. Jag hade alltid en bärbar CD-spelare och ett gäng skivor i ryggan. Det regnade tyst och jag hade några dagar innan blivit dumpad efter en ettårig relation. När jag skulle välja dagens soundtrack på båten tog jag upp en skiva jag aldrig fastnat för, som var för gubbrockig för min dåtida smak, och tänkte att jag ger den en chans. Fan. How to fight loneliness. Smile all the time. Wilco fick bli mitt livslånga förhållande från den dagen. Mitt frikort. Mitt to go to när det kniper. Jag älskar Wilco lika mycket som Magnus hatar reklam. 

/ Mats Ljus, Uvberget

Bland det första jag och Magnus pratade om när vi lärde känna varandra i Bredäng var surf- och instrumentalrock. Jag lånade ut några vinyler till honom. Spotnicks. The Ventures. Fick nog aldrig tillbaka dem. Nu har jag inte ens vinylspelaren kvar. Den gick sönder.

/ Uvberget 

Lyssna på Vägen här nedan!

Musikminne från Grebo Station

Foto: Jennifer Boström

Smålandsduon Grebo Station släppte sin debut-EP Samlar på minnen EP i mitten på mars. Duon, som består av Pauline och Axel Hammarlund, är ett par även utanför musiken och det är livsbejakande och poetisk musik de bjuder på. Musiken kryper fram i ljusa landskap och texterna bejakar som sagt livet och ögonblicken, både de stora och små, som formar ens liv, liksom ens identitet. Stundtals nostalgiskt och hela tiden ljuvt och väldigt fint. Den ljuvliga duon gästar idag bloggen med ett musikminne!

Ett fint musikminne har sin början i en bil på väg hem från en helg i Göteborg. Under hemfärden spelar Axel upp en nyupptäckt musikskatt, The Hawkins, för Pauline som älskar det hon hör. Även om våran egen musik har en ganska lugn framtoning så har vi båda en förkärlek till hård rockmusik. The Hawkins energiska rock med snygga melodier fångade oss båda. 

Något år senare visade det sig att bandet skulle spela på den lilla festivalen Skogsrårocken i södra Östergötland, bara några mil hemifrån. Vi hade aldrig hört talas om denna festival som låg mitt ute i skogen dit mobilnätet knappt räcker. Vi tog ett spontant beslut och åkte dit. Vi fick se en grym konsert inför en alldeles för liten publik, och även hänga med bandet och andra sköna människor. 

Vi behöll kontakten med bandet och nu är vår EP - Samlar på minnen EP, mixad och mastrad av Johannes, sångare och gitarrist i The Hawkins, här!

/ Grebo Station 

Lyssna på Samlar på minnen EP här!

Musikminne från Julia Siraj

Foto: Julius Wiklund 

Julia Siraj släppte idag debutsingeln Charlotte via Dalapop. En EP, Growing pains, är beräknad att släppas senare i år. Charlotte är en låt som verkligen andas soul. Låten glider in genom dörren i en avskalad dress men växer med stråkar. Känslorna är lika starka låten igenom och jag ryser varje sekund den varar. Känslorna har lagt klart pusslet i hennes röst samt i hela hennes uttryck. Det är en på många sätt fulländad debutsingel. Idag gästar Julia bloggen med ett musikminne!

“Get up real close to the tv now, turn that son of a bitch up loud” säger David Letterman menande under The Late Show den 13 januari 1995, och jag gör precis det. Den här texten handlar inte om David Letterman utan om personen han presenterar, en person som har förändrat min relation till musik. Al Green stiger upp på scenen och lyser av ödmjukhet, en ödmjukhet som får mina axlar att sänkas och gör mig mottaglig för vad som skulle visa sig vara någon form av magi. Han börjar sjunga på sin låt Let's Stay Together och mina ögon följer hans rörelser noggrant. Trots att jag bara är 14 år när jag ser videon för första gången förstår jag att den njutning som bor i hans ansikte - de blygsamma rynkorna som flyter runt i hans panna när han ler sjungandes - är allt jag någonsin kommer önska mig av musiken. 

Det ser ut som att han har lika roligt som ett litet barn på ett födelsekalas när han hoppar runt på scenen. Han är onekligen närvarande och det finns inte en enda barriär mellan honom och mig, inte en enda. Kanske är det så att Gud infinner sig i de stunder vi ber våra rädslor att sluta eskortera oss. När Green sjunger är det min övertygelse, att han precis innan han klev på scenen haft en rar konversation med sina rädslor och sagt något i stil med “ni behövs inte längre, ni kommer fortsättningsvis att lämna tillbaka mig till mig själv”. 

Jag tror att sättet Al Green lyser på när han sjunger, sättet han påverkar mig, är ett resultat av att han är förbehållslöst sann mot sig själv. Att han lät sin glädje flöda ur honom och att han delade med sig av sig själv utan att gömma något - är för mig det mest imponerande en människa kan göra och det viktigaste en artist kan göra. Den kvällen 1995 förkroppsligar Al Green allt jag vill vara som artist - fullständigt och otvivelaktigt sann.

/ Julia Siraj

Lyssna på Charlotte här nedan!

Adam David Englund - Aldrig mer

Foto: Samuel Ternelius 

Adam David Englunds nya singel bär på dofterna av nyklippt gräs och blommande körsbärsträd. Melodin doftar verkligen vår och är som gjord för att ladda en med mer kraft. Melodin är verkligen fantastisk och är av en sådan sort att den verkligen styr låten. Det är verkligen toner som tar ens hand och bjuder upp en till dans. Jag måste säga att det känns fint att ha fått följa Adam under en längre tid. Jag fick upp ögonen för honom när han släppte Den sista bohemens klagan 2021 och jag tycker att Adam lyser mer och mer för varje släpp och jag märker att han har en större tro till sin röst idag, en större tro på sitt eget hantverk.

 

Från början fick jag höra saker som ”Håkan Hellström har en ny utmanare” och att Adam går i ”Håkans spår” men jag kan inte riktigt höra det själv och jag menar att det ibland är för enkelt att ta till Håkan när det gäller referenser. Som att Håkan nämns utav bara farten ibland utan närmre eftertanke. Det är svensk pop som Adam bjuder oss på, ofta med mycket eftertanke och mycket känsla. Förra året släpptes fyra singlar. Jag tyckte inte om Kyss mig riktigt, men övriga singlar var fantastiska, särskilt den lugna och livsbejakande En sång för framtiden med barnskrik i början. En fin kärleksförklaring till hans systerdotter, om att skapa minnen hand i hand. 

Aldrig mer är en rak poplåt. Mycket om att bli sviken och att skrika ut de där orden om att nu får det vara nog, jag ska aldrig mer igen hamna här. Så kanske livet fortsätter på det viset, att man fortsätter falla, man fortsätter svikas - men på något sätt reser man sig igen. Kanske med fler specialeffekter än förra gången för att kunna stå starkare i det. Kanske blir man också mer vis för varje gång. Låten bär som sagt en melodi med både kraft och charm och den återkommande slingan är fantastisk. Det är ett väldigt fint vårtecken vi får från Adam. Ett vårtecken som skänker en mer kraft.

Lyssna här nedan!

Befolkningen - Katarina Florentina

Foto: William C.W

Bandet Befolkningen har nyligen släppt debutsingeln Katarina Florentina, tillsammans med B-sidan Hela havet stormar. Bandet hette Tidigare Nisse P som började som ett soloprojekt men som växte i manskap och i styrka. Tre singlar blev det med Nisse P och när jag lyssnar igenom dem så uppskattar jag alla tre singlar, den poprockiga Sundbyberg med smart text, den melodiska Lilla My där texten ”kyss mig lilla My” fastnar på ett fint sätt samt den avslutande Atomer som verkligen är den låten som mest osar rock och det märks att bandet blev mer av ett rockband där snarare än det kompband de var innan. Jag gillade intensiteten i slutet. På sätt och vis så känns Atomer lite som Befolkningens debutsingel, som att fröet på riktigt såddes där och nu tas vidare i Befolkningen. 



Jag gillar Niklas Panteóns röst och hans texter och jag gillar landskapet som bandet bygger in texterna i. Texten i Katarina Florentina osar kärlek och har, liksom Nisse Ps Atomer, den fina intensiteten i slutet av låten. Jag gillar att man håller ned gaspedalen i slutet och bara kör. En låt skriven om att vara högt uppe i Eiffeltornet och samtidigt känslorna högt upp i kroppen. Fina känslor, starka känslor. Att inse både sitt eget värde och att kärleken är störst. 

Hela havet stormar är en luftigare och mer avskalad låt. Jag tycker att Katarina Florentina är klart bättre men jag gillar det avslappnade soundet och det är fint att genast få stifta bekantskap med olika sidor av bandet. Jag tror just den låten hade blivit än bättre med mera drag. Då hade det blivit en riktig hit, för den har det i sig. Men överlag är det en spännande debut från Befolkningen och det ska bli spännande att se var man väljer att styra sina steg härnäst.

Lyssna här nedan!

Fem album: St. Jimi Sebastian Cricket Club

Foto: Fallckolm Cuenca

"Frågan '5 favoritalbum' seglade ut till hela bandet under en sittning på Lagerbaren i Skanstull och vi hamnade snabbt i en limbo över hur man ska tänka när man får en skiva var. För det är ju som alla förstår helt omöjligt och kan bryta ner vilken tuffing som helst, ungefär som kryptonit för Stålmannen. Jag tryckte hårt på att Fabian skulle välja en skiva med The Fall (Manchester-post punk, cred) och att vi inte under några omständigheter fick välja nåt med Metallica. Vi landade någonstans mitt emellan tror jag och framförallt i 70-talet visade det sig." hälsar det fina Stockholmsbandet St. Jimi Sebastian Cricket Club. 

De är aktuella med singeln Soothing nights som jag tycker är en av bandets bästa hittills och överlag en av årets bästa singlar hittills. En melodiskt ljus och luftig låt som stegrar långsamt och effektivt. På Valborg spelar bandet på Nefertiti här i Göteborg. Missa dem inte då! Idag gästar alltså bandet serien Fem album. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.  

Jimi: The Clash – London Calling (1979) 

Ett album som jag såklart upptäckte några år efter det kom ut men samtidigt helt omöjligt att inte vilja lyssna på så fort man ser omslaget. Kommer faktiskt inte ihåg exakt hur mycket jag fick kämpa innan jag började gilla den då man ju lugnt kan säga att det är många olika influenser som trängs på detta dubbelalbum. Från Spanish Bombs, Death or Glory via Guns of Brixton, Clampdown till Jimmy Jazz. Så här i efterhand är det ju helt otroligt att en punkband kunde skruva till soundet och göra en sån här skiva utan att det blir pannkaka och idioti. 

Markus: Pink Floyd – Wish You Here Here (1975) 

För att min dotter har somnat till den här skivan i över 5 år och att den även gav mig trygghet som liten, plus att den var en stor anledning att jag själv började med gitarr. (Jimis kommentar: Vi bör också tillägga att Markus har lyssnat igenom musiktidningen Rolling Stones top 500 albumlista från botten upp till toppen. Resan tog 2 år så han borde veta vad han pratar om!) 

David: David Bowie – Low (1977) 

Jag började lyssna in Bowie mer än bara singlarna hösten 2015. Low föll jag för direkt, älskar hur olika sidor den har vilket gör att den går att lyssna på varv på varv på raken. Drivet första halvan lugnar ner sig till ambient andra halvan, sen tillbaka till drivet när skivan börjar om. Några månader efter jag upptäckt Low gick Bowie ur tiden, vilket nog också förstärkte känslan kring den skivan för mig. 

Mats: Dire Straits – Brothers in Arms (1985) 

Fick som liten grabb skivan överspelad till kassett av brorsan, en av flera artister som startade gnistan på mitt instrument och musikintresse. Speciellt låten Money For Nothing – med introt, de tuffa trummorna och gitarr-licket, man blev snabbt helt såld! 

Jimi: Bob Dylan – Desire (1976) 

För mig Dylans bästa skiva följt av Slow Train Coming. Oroligt välskrivna sånger och med fioler av Scarlet Rivera som smeker fram som en katt för att sen snurra iväg som en virvelvind, otroligt fint. Såg dock Bob live för en 10 år sedan i Stockholm. Kände knappt igen en låt då det låg en tjock jazz-aura över hela konserten. På vägen hem var flera på tunnelbanan supernöjda med spelningen. Då insåg jag att jag nog inte var ett stort Dylan-fan, utan bara gillar Dylan. Det krävs mycket mer av mig för att våga kalla mig det.

/ St. Jimi Sebastian Cricket Club 

Lyssna på Soothing nights här nedan!

Shtoltse lider - Mayn heym - Mitt hem

Det är fint att lyssna till olika slags språk och att även det utan ord kommunicerar så mycket till en. Duon Shtoltse lider visar det i debutsingeln Mayn heym - Mitt hem. De sista minuterna är helt instrumentala men säger ändå väldigt mycket och jag uppskattar verkligen klockspelet i låten. Det klär låten i ett extra lager av skönhet. 

Projektet Shtoltse lider startade redan 2015 på ett plan, då genom duon Ida&Louise (Ida Gillner och Louise Vase). Albumet som heter just Shtoltse lider släpptes 2019 och är ett vackert möte mellan poesi och musik, ett album som präglas av både nyfikenhet och öppenhet. För två år sedan bjöd Ida in Livet Nord att bilda duon Shtoltse lider och tanken med projektet är att lyfta fram dikter skrivna på jiddisch av kvinnor. 

Just dikten Mayn heym - Mitt hem är skriven av Anna Margolin och översatt till svenska av Beila Engelhardt Titelman. Låten är verkligen ett möte där något förenas; språk, uttryck, känslor och det är ett möte som varar i hela åtta minuter. 

Det är mycket som går ihop på ett fint sätt i låten, som samspelet mellan Idas röst och Livets violin, pianot sköra toner och klockspelets mer nyfikna och lättsamma. Jag uppskattar verkligen när det märks att varje ton, varje nyans av en artists uttryck skiner av nyfikenhet och upptäckarlusta. 

Det här är sökande musik som behandlar likaväl sökande texter och den visar verkligen en lust att upptäcka och ge liv åt texter som på alla sätt förtjänar att lyftas fram och andas. Ida har en röst som fängslar en och genom de åtta minuterna sitter jag och bara njuter. Allt är stilla och fullt av liv på samma gång.

Lyssna här nedan!

Mollie Minott - The worst in me

Foto: Privat

Mollie Lindén, som släpper musik under namnet Mollie Minott, har precis släppt singeln The worst in me, ytterligare en del av det kommande debutalbumet som släpps i maj. Senast jag skrev om Mollie var i samband med att hennes låt What a feeling hamnade på min lista över de bästa låtarna 2023. Jag skulle säga att Mollies musik har väldigt många fina sidor och hon är ofta min kvällsmusik i hörlurarna. Det är stora delar känslan hon frambringar som det handlar om, hur hennes röst är formad i styrka och trygghet. I What a feeling fastnade jag mycket för texten om att kunna uppskatta det lilla i livet och att inte behöver märkas med någon speciell mening. Det är väldigt fint att leva ändå. Allt behöver inte vara något för att vara något. I mars släppte Mollie låten Love you and hate you som var dansant med mycket luft under vingarna. Ett skönt avslappnat sound. En av Mollies bästa hittills och en låt som liksom växer för varje gång man hör den. Låten är som en solig helg i mars. Som att kylan, som i övrigt ofta präglar den månaden, bara rinner av en.

The worst in me är en låt som drar ned på tempot, där Mollie sjunger duett med gitarren. Texten berör djupt om en relation som förut gav lycka, ljus och solsken men som ändras och istället framkallar ens sämsta jag. Plötsligt får man inga tusenskönor längre eller prydnader från andra länder. Plötsligt står man istället med tomma händer och en minst lika tom själ. Mollies röst är rakt igenom fantastisk och jag lovar att hennes debutalbum kommer förändra mycket hos er när ni väl får höra det.

Lyssna här nedan!

Karro Walker - IDIOT

Karro Walker som huserar i Örnsköldsvik har precis släppt debutsingeln IDIOT och jag inser när hon i slutet drar ut på orden ”vad jag gör här då” att det här är riktigt riktigt starkt. Det låter som om rösten nästan brister. Det berör väldigt. Karro har studerat tre år på Framnäs Folkhögskola, hon är en del i gruppen Capella och hon är även producent. Hon är själv producent till debutsingeln. Det ryms mycket vilja och glöd i Karro och IDIOT är en berörande och vacker debut från henne som lovar att det här bara är första ingrediensen, det kommer fler smaker, det kommer fler delar i något som kommer byggas upp till något väldigt stort. Mina öron är redan säkra på det. 

Det är en låt där det atmosfäriska landskapet runt Karros röst stillsamt viskar sig fram medan hennes röst står stadigt och lyfts fram på ett fint sätt. Texten, om en relation där det finns någon annan med i bilden, en annan som tar plats i den andras drömmar - vad har man för roll då? Vad spelar ens hjärta för roll egentligen om den man tycker om drömmer om någon annan? Karros röst hade klarat många tyngdlyft. Den bär allt det tunga på ett mycket fint sätt. Jag är imponerad och rörd.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Åkra

Omslag: Jacob Reinikainen Lindström, Annelie Åkerlund 

Annelie Åkerlund har tidigare släppt musik under eget namn. EP:n Calling out släpptes 2014 och den innehåller en hel del guldkorn, särskilt den finstämda titellåten. Singeln Vidare kom sju år senare. En smått dansant låt om att vara ambivalent om vilken väg man vill ta relationen.  Sedan en knapp vecka tillbaka är Annelie tillbaka med singeln The tide, nu under namnet Åkra. The tide påminner en del om soundet hon hade på Calling out, numera dock i än mer drömska kläder och i ett stundtals synthigt landskap. Jag upplever att hon är mer trygg i sitt sound nu och för mig skiner det verkligen igenom. Låten är en fantastisk nystart där olika ljud möts och kommunicerar med varandra på ett fint sätt, på toppen av det också Annelies fantastiska röst. Idag gästar Åkra bloggen för ett musikminne!

Det var en kväll under våren eller hösten. Kan inte minnas exakt när eller vilken årstid det var och när jag kollar efter gamla biljetter i inkorgen hittar jag ingenting. Det var länge sedan, säkert tio år sedan eller mer. Hur som helst, jag hade varit på Anna Ternheims konsert på Cirkus. Jag gick själv och efter konserten tog jag Djurgårdsfärjan tillbaka hemåt. När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur jag stod där längst fram på färjan, solen precis hade gått ner, en rätt kylig kväll och jag var helt förtrollad av hennes uppträdande. Hur hon kunde stå där och leverera en sådan otrolig känsla under flera låtar - helt själv. Hennes karaktäristiska röst och sätt att spela gitarr var magiskt och unikt. Genom åren har hon inspirerat mig mycket, jag tror att hennes vemodiga och melankoliska toner har satt djupa spår hos mig och även i min egen musik. 

Vissa artister fastnar hos mig på ett särskilt sätt; deras melodispråk och sätt att göra ljudlandskap lämnar ett sådant avtryck att jag bara vill återvända och lyssna igenom album efter album. Det känns hemma på något vis. För mig är Anna Ternheim en sådan artist, och det vore fantastiskt om min musik kunde ha samma effekt på någon en dag. Men först måste jag släppa alla de låtarna, och de är på väg!

/ Åkra 

Lyssna på The tide här nedan!

Jag minns dagarna som bar på störst leenden

”Finns det möjlighet till återbetalning? Pappa” var ett sms jag fick i samband med att han precis hade köpt min senaste bok. Min pappa och jag har alltid gillat dels glass och dels att skämta lite elakt men samtidigt hjärtligt. Pappa har alltid gillat att få med låtar i hans historier. Det var mycket Ove Thörnqvist som gällde när jag var liten. Titta titta och Dagny kom med i hans kommentarer kring situationer som uppstod i vardagslivet. Gick någon lite vingligt med en kaffemugg så blev det ”Dagny, kom hit och spill, åh åh åh… Dagny”. Annars var det mycket The Rolling Stones och olika live-filmer på vår VHS. Det var fint att få se glädjen i pappas ögon, i hela hans sätt att vara, bara genom musiken. 

Jag står i köket och mina föräldrar gör kroppkakor. Kanske är just kroppkakor det godaste som finns, tänker jag. Utanför har häcken hemma på Skorstensvägen börjat sträcka på sig och kommunicera, ord efter ord kommer ut från busken och landar lila längs med buskens fingertoppar. Vi bestämmer oss för att sitta ute i trädgården. Vi flyttade till det där parhuset med gult tegel när jag var fyra år och där spenderade jag många av mina bästa dagar. Jag minns hur vår katt Sixten mest tydde sig till mamma men när han ville ut blev det min pappa som blev biten i foten. Jag minns de dagar som bar leenden och det var just många såna dagar. Jag tyckte ofta att det var jobbigt att åka någonstans, just helgerna maldes ned så fort på det viset. Men jag älskade att följa regndroppar på fönstret i bilen för att se vilken av dem som vann tävlingen ned och jag gillade minst lika mycket att somna i bilen på väg hem. 

På somrarna åkte vi på resor till Värmland, till Stockholm, till Göteborg. Vi tittade ofta på Ett päron till farsa och mamma inflikade att det fanns en del likheter mellan Clark Griswold och min pappa. Min mamma målade fint och skrev olika slags dikter och hängde upp på väggarna. Kanske kom mitt eget skrivande därifrån. Jag är nog mest lik min mamma, vi är klädda i samma lugn, det som skiljer oss mest åt är låtarna vi lyssnar på på Spotify, ”I hate myself and I want to die” är en typisk Oskar-låt, ”Sommar och sol” är en typisk mamma-låt. Vissa detaljer skiljer som ni hör. Jag har alltid gillat att upptäcka nya platser och kanske kommer det av alla cykelturer när jag och min tvillingbror var små eller från alla sagor min mamma läste för oss under samma tid. De magiska platserna fanns både i böckerna och i Lindsdal där vi bodde. När min bästa vän gick bort när jag var tio år var Nangijala en tröst. Det är det fortfarande på vissa plan. Livet bör alltid vara lite overkligt, lite naivt för att man ska kunna må bra. 

Det har funnits mörka tider men mina föräldrar har haft sina armar runt min själ hela tiden. Ofta har jag bott så långt bort, men de där själsliga kramarna har betytt oerhört mycket. Jag vet nog ingen som skickar så mycket hjärtan på Facebook som min mamma, men hon har ett oerhört stort så det kanske är en naturlig följd av det. Jag är en orolig själ på många sätt men jag är väldigt stolt över den jag är och den mina föräldrar påverkade mig till att bli. Jag har fått min mamma att färga mitt hår svart otaliga gånger och jag har fått min pappa att följa med på ett antal ”överlevnadskurser”, dvs. promenerat längs Göteborgs höjder. 

Vare sig vi har sett Kalmar FF på Fredriksskans, spelat kubb i trädgården i Lindsdal eller spelat fotboll vid planen intill Sjöängsskolan så har jag känt en värme. Livet är dubbelt och det har verkligen inte alltid varit lätt men den där brasan inuti mig har fortsatt finnas där. Och mina föräldrar har gång på gång sett till att just den där brasan inte slocknat.

Tuva Palmeklint - Det var bara ord

Foto: Press

Tuva Palmeklint från Stockholm har precis släppt sin debutsingel. En singel om en relation, ett vi som håller på att bli till ett då, till något som bara rinner ut i sanden. Kanske var det bara ord. De var stora när de uttrycktes men såhär i efterhand betydde de orden kanske inte så mycket. Kanske ger man själv bensin till relationen medan den andra gör hål i tanken. Viljan finns bara från den ena parten, de stora orden ekar tomt. 

Tuva har tidigare hållit sig mer i bakgrunden i samarbete med andra artister, men tittar man på Youtube till exempel så har hon bland annat lagt upp en fin tolkning av Bonnie Raitts I can’t make you love me. En låt som verkligen visar upp att Tuva har ett verktyg i sin röst och att hon med den lyckas bygga upp en fin stämning. Hon har en röst som, anser jag, inte ska döljas bakom massa effekter, bakom massa skrammel. Musiken ska vara mer som en duettpartner och Tuvas röst ska stå i fokus. Precis så är det på singeln Det var bara ord. 

Det är en soulig låt vi får med en fin intensitet i refrängen, fulladdad med känslor. Kören i refrängen bidrar med en extra dynamik och jag får dels en filmisk känsla, dels en touch av 80-tal - men en fräsch fjäderlätt touch. Jag gillar när blåset kommer in och hämtar styrka där ifrån. Liksom den gör från kören. Tillsammans får vi en helhet som är fantastisk. Om Tuva fortsätter såhär så har vi en ny stjärna som sent kommer slockna i Stockholmsnatten.

Lyssna här nedan!