 |
| Foto: Fallckolm Cuenca |
"Frågan '5 favoritalbum' seglade ut till hela bandet under en sittning på Lagerbaren i Skanstull och vi hamnade snabbt i en limbo över hur man ska tänka när man får en skiva var. För det är ju som alla förstår helt omöjligt och kan bryta ner vilken tuffing som helst, ungefär som kryptonit för Stålmannen. Jag tryckte hårt på att Fabian skulle välja en skiva med The Fall (Manchester-post punk, cred) och att vi inte under några omständigheter fick välja nåt med Metallica. Vi landade någonstans mitt emellan tror jag och framförallt i 70-talet visade det sig." hälsar det fina Stockholmsbandet St. Jimi Sebastian Cricket Club.
De är aktuella med singeln Soothing nights som jag tycker är en av bandets bästa hittills och överlag en av årets bästa singlar hittills. En melodiskt ljus och luftig låt som stegrar långsamt och effektivt. På Valborg spelar bandet på Nefertiti här i Göteborg. Missa dem inte då! Idag gästar alltså bandet serien Fem album. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.
Jimi: The Clash – London Calling (1979)
Ett album som jag såklart upptäckte några år efter det kom ut men samtidigt helt omöjligt att inte vilja lyssna på så fort man ser omslaget. Kommer faktiskt inte ihåg exakt hur mycket jag fick kämpa innan jag började gilla den då man ju lugnt kan säga att det är många olika influenser som trängs på detta dubbelalbum. Från Spanish Bombs, Death or Glory via Guns of Brixton, Clampdown till Jimmy Jazz. Så här i efterhand är det ju helt otroligt att en punkband kunde skruva till soundet och göra en sån här skiva utan att det blir pannkaka och idioti.
Markus: Pink Floyd – Wish You Here Here (1975)
För att min dotter har somnat till den här skivan i över 5 år och att den även gav mig trygghet som liten, plus att den var en stor anledning att jag själv började med gitarr. (Jimis kommentar: Vi bör också tillägga att Markus har lyssnat igenom musiktidningen Rolling Stones top 500 albumlista från botten upp till toppen. Resan tog 2 år så han borde veta vad han pratar om!)
David: David Bowie – Low (1977)
Jag började lyssna in Bowie mer än bara singlarna hösten 2015. Low föll jag för direkt, älskar hur olika sidor den har vilket gör att den går att lyssna på varv på varv på raken. Drivet första halvan lugnar ner sig till ambient andra halvan, sen tillbaka till drivet när skivan börjar om. Några månader efter jag upptäckt Low gick Bowie ur tiden, vilket nog också förstärkte känslan kring den skivan för mig.
Mats: Dire Straits – Brothers in Arms (1985)
Fick som liten grabb skivan överspelad till kassett av brorsan, en av flera artister som startade gnistan på mitt instrument och musikintresse. Speciellt låten Money For Nothing – med introt, de tuffa trummorna och gitarr-licket, man blev snabbt helt såld!
Jimi: Bob Dylan – Desire (1976)
För mig Dylans bästa skiva följt av Slow Train Coming. Oroligt välskrivna sånger och med fioler av Scarlet Rivera som smeker fram som en katt för att sen snurra iväg som en virvelvind, otroligt fint. Såg dock Bob live för en 10 år sedan i Stockholm. Kände knappt igen en låt då det låg en tjock jazz-aura över hela konserten. På vägen hem var flera på tunnelbanan supernöjda med spelningen. Då insåg jag att jag nog inte var ett stort Dylan-fan, utan bara gillar Dylan. Det krävs mycket mer av mig för att våga kalla mig det.
/ St. Jimi Sebastian Cricket Club
Lyssna på Soothing nights här nedan!
