 |
| Foto: Christian Norling |
Gud vad härligt att återvända till Hästpojken och ett nytt album på det! Det är ett album där Martin Elisson sjunger saker som ”Göteborg är dött sen många år” och ”sitter av min tid i ett varken eller liv”. Just den sistnämnda raden är ju verkligen fantastisk och mycket handlar det väl om det där, att leva i ett slags vakuum, att leva i tankar som aldrig riktigt tänks klart. Livet rusar vidare, mot nästa känsla, mot nästa tanke. Det är ett liv man inte riktigt förstår sig på och varför ens försöka längre? Man kanske bara är en clown i någon annans ögon men man behöver inte spela någon annan längre. Man får ingen Oscar av att spela någon så långt ifrån en själv på det sättet. Till slut behöver man riva av ett plåster. Eller ett helt liv. Få en nystart.
Jag känner verkligen att River av ett liv ler när man lyssnar på det. Det är nyfiket och vill prata med en. Vara ”nåt mer än luft när man talar.”
Man märker att duon Martin och Adam (Bolméus) har haft roligt när de spelat in albumet. Det är i alla fall känslan. Här finns fantastiskt punkig energi i Piggy och underbara rader som ”även om det är fel drömmer jag om att bara vara ifred och se på film om massmördare” (Min nya parfym). Piggy låter som ett nyfiket band som precis upptäckt världen. En otrolig nykläckt energi. Det är en låt jag inte kan sluta lyssna på. En liknande energi finns att hämta i Säg det där du sa igen, liksom i Bing Bång. I Piggy tänker jag på hur jag kände när jag hörde Jag kan inte andas för första gången. Jag hade bott i Göteborg i knappt ett år och det var en låt som för mig förknippades med att bo i en större stad men ändå känna sig hämmad och inlåst. Ju större rum desto enklare blev det att känna sig ensam.
På sätt och vis går vi igenom Hästpojkens alla tidigare årstider och landar i det som kanske är det mest direkta som Hästpojken släppt hittills. Där utgångspunkten har varit känslan. Att hitta tillbaka och bygga vidare på ett sound. Jag tycker att man här ofta har lyckats få in den skitiga känslan från replokalen, från en svettig Göteborgs-klubb och jag tycker att det är jävligt härligt att lyssna på.
Göteborg är kanske dött sen många år, det är snarare byggnader som växer här än människor. Men River av ett liv ger mig hopp om att kunna återskapa de där fina dagarna där man brann lika mycket som staden tycktes göra, tänka att de där dagarna, den där staden snart kommer igen.
Lyssna här nedan!
