 |
| Omslag av Martin Falck, Foto: Nina Andersson Voigt |
Tankar ur ett uppbrott, en skilsmässa bjuder Sibille Attar på på hennes album Brutal. Jag hörde albumet första gången när min fru höll på att förbereda sig och behövde någon musik att förbereda sig till. Plötsligt var vi båda helt fast. Albumet beskriver en ny verklighet med nya utmaningar, där både tvivel och kärlek vandrar sida vid sida. En försoning, skärvor som blir till hela glas igen. Till viss del blir det förstås skärvor bakom texterna, skärvor som fraserar, skärvor som delar med sig av ha varit hel men vad som hände där efter. Men det finns ingen anklagade ton mot den andra, utan kanske mer ett sökande efter förståelse och att inte blunda för sina egna misstag, sin egen del i det hela.
Jag tycker om hur Sibille alltid försökt vara en motståndare till musikindustrins, liksom mänsklighetens, mallar och regler för hur allt ska vara. Att bli styrd kan jag själv känna påverkar kärleken till både musiken och till att vara människa. Man blir lätt någon slags marionettdocka och vem bli det egentligen. Jag har alltid glatt följt Sibille och musiken har ofta präglats av upptäckarlusta samt lekfullhet. Melodier som hoppar hopprep medan texten föder fram tvivel kring livet och vem man är, vem man förväntas vara. Sibilles musik har alltid varit en motorväg fram till hjärtat och kanske känns det än mer så nu när hon har bytt språk till svenska på Brutal. Kanske är det för att tilltalet upplevs mer direkt men ja, för mig är det är enklare att känna mig hemma i musik som framförs på svenska. Vare sig jag vill det eller inte. Men samtidigt fanns den direktheten även på en låt som Hurt me, där stråkarna liksom förstärkte texten på ett fantastiskt vis när de sprang sida vid sida med texten.
Det är fantastiska landskap som Sibille tar med oss till här, både de som utformas av ljud, samt de som är byggda av känslor. Omslaget, signerat Martin Falck, blir en perfekt bild av det som Sibille målar upp på albumet. Till det så är det många fantastiska som gästar Sibilles liv och uttryck här, som Julia Spada som sjunger fantastiskt i titelspåret. Hurula gästar i Gapa som är en slags känslomässig orgie i intensitet. Bonnie Palén Ejstes sjunger solo så att hjärtat och själen tåras och Marcuskyrkans barnkör deltar på ett lika fint sätt. Allra bäst låter det i Famla som jag blir förälskad i, men även explosionerna i bland annat Tuff är omöjliga att värja sig ifrån.
Jag lyssnar på ett vemodigt mellanspel i låten Tecken på liv. Jag spolar tillbaka för att lyssna igen. Så fortätter det. Det är fantastiskt och spår för spår så känner jag i hela kroppen att det inte kommer släppas något bättre på hela året. Det är en fantastisk skiva som Sibille delar med sig av.
Lyssna här nedan!
