lördag 20 april 2024

Therese Lithner - Slående hjärtan

Foto: Selma Grönlund

Therese Lithner släppte nyligen sin EP Slående hjärtan på skivbolaget Lazy Octopus. Det är en EP som innehåller spår från olika tider i Thereses liv men där den röda tråden är ett hjärta i skärvor. Therese har tidigare släppt två EP:s, en självbetitlad 2018 och så Ruins som släpptes ett år senare. 

Jag har alltid uppskattat hennes röst och hur det är en röst där man känner orden snarare än alltid uppfattar dem. Det lågmälda möter det känslofyllda. Our summer är en av mina favoriter med Therese. Låten, som är med på Ruins, är liksom nya EP:n som spår från olika tider, olika fotografier som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar när texter blir som ögonblicksbilder, när något mystiskt tar sig in i dem. Therese är väldigt bra på det där. Lover:gone, som inledde Ruins, var en låt som jag lyssnade sönder i samband med att det kändes som att min själ smulades sönder. Det var en låt som gjord för såna sammanhang. Jag älskar intensiteten i slutet på den låten, det är känslor som löper amok i ett elektroniskt skränigt landskap. Det låter stundtals skränigt om Thereses musik, men minst lika ofta drömskt och samtidigt storslaget i ordets mest minimalistiska betydelse. 

Slående hjärtan är orden på svenska och musikaliskt så tänker jag stundtals på bandet Vaken som Therese spelade med innan. Uttrycket känns öppet, nyfiket och ärligt och EP:n inleds med balladen Eviga där rösten styr låten uppåt, framåt och inåt i lyssnaren. Nog Therese finaste sånginsats hittills, tror jag. Det känns som en vemodig natt förklädd till en låt som man njuter av de fyra minuter den varar. Låten Står ut har inte klippt naglarna och är mer rivig vilket skapar en fin kontrast. Står ut och Eviga slutar på delad plats i styrkelyft, då de båda visar sig oerhört starka, de är bara klädda på olika sätt i sitt uttryck. De små detaljerna i Står ut gör att låten sticker ut än mer och det är en låt där volymen bör vridas upp till högsta om inte ännu högre än så. Titelspåret samt avslutande Dimman sänker tempot igen, men inte tyngden. 

Överlag är det musik där allt inte uppfattas samtidigt som det ofta är tydligare än i mycket annan musik. Den vilar på kontraster. Ljudet, de små detaljerna, Thereses röst, ögonblicksbilder från ett liv. Det är väldigt känslosamt och bland det bästa du kan lyssna på just nu.

Lyssna här nedan!