Jag står i köket och mina föräldrar gör kroppkakor. Kanske är just kroppkakor det godaste som finns, tänker jag. Utanför har häcken hemma på Skorstensvägen börjat sträcka på sig och kommunicera, ord efter ord kommer ut från busken och landar lila längs med buskens fingertoppar. Vi bestämmer oss för att sitta ute i trädgården. Vi flyttade till det där parhuset med gult tegel när jag var fyra år och där spenderade jag många av mina bästa dagar. Jag minns hur vår katt Sixten mest tydde sig till mamma men när han ville ut blev det min pappa som blev biten i foten. Jag minns de dagar som bar leenden och det var just många såna dagar. Jag tyckte ofta att det var jobbigt att åka någonstans, just helgerna maldes ned så fort på det viset. Men jag älskade att följa regndroppar på fönstret i bilen för att se vilken av dem som vann tävlingen ned och jag gillade minst lika mycket att somna i bilen på väg hem.
På somrarna åkte vi på resor till Värmland, till Stockholm, till Göteborg. Vi tittade ofta på Ett päron till farsa och mamma inflikade att det fanns en del likheter mellan Clark Griswold och min pappa. Min mamma målade fint och skrev olika slags dikter och hängde upp på väggarna. Kanske kom mitt eget skrivande därifrån. Jag är nog mest lik min mamma, vi är klädda i samma lugn, det som skiljer oss mest åt är låtarna vi lyssnar på på Spotify, ”I hate myself and I want to die” är en typisk Oskar-låt, ”Sommar och sol” är en typisk mamma-låt. Vissa detaljer skiljer som ni hör. Jag har alltid gillat att upptäcka nya platser och kanske kommer det av alla cykelturer när jag och min tvillingbror var små eller från alla sagor min mamma läste för oss under samma tid. De magiska platserna fanns både i böckerna och i Lindsdal där vi bodde. När min bästa vän gick bort när jag var tio år var Nangijala en tröst. Det är det fortfarande på vissa plan. Livet bör alltid vara lite overkligt, lite naivt för att man ska kunna må bra.
Det har funnits mörka tider men mina föräldrar har haft sina armar runt min själ hela tiden. Ofta har jag bott så långt bort, men de där själsliga kramarna har betytt oerhört mycket. Jag vet nog ingen som skickar så mycket hjärtan på Facebook som min mamma, men hon har ett oerhört stort så det kanske är en naturlig följd av det. Jag är en orolig själ på många sätt men jag är väldigt stolt över den jag är och den mina föräldrar påverkade mig till att bli. Jag har fått min mamma att färga mitt hår svart otaliga gånger och jag har fått min pappa att följa med på ett antal ”överlevnadskurser”, dvs. promenerat längs Göteborgs höjder.
Vare sig vi har sett Kalmar FF på Fredriksskans, spelat kubb i trädgården i Lindsdal eller spelat fotboll vid planen intill Sjöängsskolan så har jag känt en värme. Livet är dubbelt och det har verkligen inte alltid varit lätt men den där brasan inuti mig har fortsatt finnas där. Och mina föräldrar har gång på gång sett till att just den där brasan inte slocknat.
