Musikminne från Julia Siraj

Foto: Julius Wiklund 

Julia Siraj släppte idag debutsingeln Charlotte via Dalapop. En EP, Growing pains, är beräknad att släppas senare i år. Charlotte är en låt som verkligen andas soul. Låten glider in genom dörren i en avskalad dress men växer med stråkar. Känslorna är lika starka låten igenom och jag ryser varje sekund den varar. Känslorna har lagt klart pusslet i hennes röst samt i hela hennes uttryck. Det är en på många sätt fulländad debutsingel. Idag gästar Julia bloggen med ett musikminne!

“Get up real close to the tv now, turn that son of a bitch up loud” säger David Letterman menande under The Late Show den 13 januari 1995, och jag gör precis det. Den här texten handlar inte om David Letterman utan om personen han presenterar, en person som har förändrat min relation till musik. Al Green stiger upp på scenen och lyser av ödmjukhet, en ödmjukhet som får mina axlar att sänkas och gör mig mottaglig för vad som skulle visa sig vara någon form av magi. Han börjar sjunga på sin låt Let's Stay Together och mina ögon följer hans rörelser noggrant. Trots att jag bara är 14 år när jag ser videon för första gången förstår jag att den njutning som bor i hans ansikte - de blygsamma rynkorna som flyter runt i hans panna när han ler sjungandes - är allt jag någonsin kommer önska mig av musiken. 

Det ser ut som att han har lika roligt som ett litet barn på ett födelsekalas när han hoppar runt på scenen. Han är onekligen närvarande och det finns inte en enda barriär mellan honom och mig, inte en enda. Kanske är det så att Gud infinner sig i de stunder vi ber våra rädslor att sluta eskortera oss. När Green sjunger är det min övertygelse, att han precis innan han klev på scenen haft en rar konversation med sina rädslor och sagt något i stil med “ni behövs inte längre, ni kommer fortsättningsvis att lämna tillbaka mig till mig själv”. 

Jag tror att sättet Al Green lyser på när han sjunger, sättet han påverkar mig, är ett resultat av att han är förbehållslöst sann mot sig själv. Att han lät sin glädje flöda ur honom och att han delade med sig av sig själv utan att gömma något - är för mig det mest imponerande en människa kan göra och det viktigaste en artist kan göra. Den kvällen 1995 förkroppsligar Al Green allt jag vill vara som artist - fullständigt och otvivelaktigt sann.

/ Julia Siraj

Lyssna på Charlotte här nedan!