Musikminne från Mathias Zachrisson

Foto: Fredrik Bengtsson

Jag har haft Mathias Zachrissons låtar Nästan där och Livet som ett tvillingpar av tröstlåtar. De har skänkt lugn och låtarna är klädda i skönhet. Låtarna är hämtade från Mathias senaste album Vågorna. Albumet var ett av de absolut bästa förra året och till och med bättre än debuten, som också den präglades av en stor skönhet, av en föränderlig och oförutsägbar ljudbild som inte gick att slita sig ifrån. Mathias har sen tidigare gjort sig känd i namn som Simian Ghost och Light Vibes men för tillfället är fokus på just solokarriären. Idag gästar han bloggen för att dela med sig av ett musikminne om Sonic Youth!

Full av tonårstristess ligger jag och ser på det skräp teven har att erbjuda den tid på dagen tablån säger ”det är dags att stänga av och ta tag i ditt liv”. Året är 2006 och sommarens solljus utanför fönstret hånler snarare än välkomnar. Detta är inte första dagen på sommarlovet jag missar på grund av mitt tonåriga sömnbehov. Jag minns den ångesten. Tur att jag som tonåring var lika hungrig som trött och kunde trösta mig med oräkneliga rostmackor. 

Jag hade börjat spela i ett band strax innan sommaren och den här gången kändes det på riktigt. Inte som när jag i mellanstadiet hade dragit ihop ett gäng som enbart paralyserade varandra med att härma det jubel de förväntade sig få av tjejerna i parallellklassen, medan jag febrilt försökte lära alla att spela första ackordet i låten på sina instrument. 

Efter långa år av att ha försökt få sportnördar att hänga på sig en gitarr hade jag nu alltså ynnesten att få spela tillsammans med några som också tänkte på musik dygnet runt. På repen delade de med sig av sina musikaliska influenser som Mars Volta, Portishead, The Knife och Bright Eyes. Varje gång vi träffades spelade de upp någon ny spännande låt och mitt huvud behövde snabbt grävas upp ur den grop av skatepunk jag hade råkat gräva alldeles för djupt i. Inte för att jag skämdes, utan för att jag kände mig trött på skiten och mina nya bandmedlemmar hade gett mig en nyckel till en ny musikalisk värld jag ville ta mig in i. 

I soffan tuggar jag långsamt i mig den sista rostmackan eftersom den betyder slutet på denna alldeles för sena frukost och jag måste stänga av teven och ta tag i mitt liv. När introt till Hem till gården (Emmerdale) satte igång visste man alltid att det var kört. Då hade tablån nått en återvändsgränd och hade oftast ingenting kvar att erbjuda. Men just idag kunde jag snooza livet lite till på grund av en repris av gårdagens Letterman. Blaserad och nära att trycka på röda knappen hejdar jag mig när det är dags för avsnittets musikframträdande. Jag tänker att jag iallafall kan ge bandet en minut innan jag stänger av. Bandet som presenteras är Sonic Youth. 

Trummisen räknar in med trumpinnarna och sedan fängslar de mig redan vid första ackordet. Det är skevt och melodiöst på samma gång. Varenda liten detalj framförs med fullständig närvaro och ett blodigt allvar. Som om deras liv stod på spel. Riff varvas med distade oljud och jag hade aldrig hört en gitarr låta sådär innan. Jag tänker att jag måste spara ihop till en distpedal och överrumplas av vågen inspiration som översköljer mig i soffan. Jag känner mig lycklig. Bandets inlevelse påminner mig om vikten av att skapa från hjärtat. Oavsett vilken typ av musik. Musik som känns och betyder något för en själv. 

Denna beskrivning är såklart en efterhandskonstruktion eftersom jag vid upplevelsens tidpunkt är 15 år och i stunden upplever starka känslor omöjliga för en 15-åring att sätta ord på. Men jag minns känslan. En känsla jag ofta påminner mig själv om när jag i vuxen ålder känner mig vilse i mitt musicerande, känner prestationsångest eller bara har en sån där dag då fokus riktas på fel saker. Till exempel åt vad andra ska tycka om min musik. Minnet väcker min inre Kim Gordon, eller min inre 15-åring som just upptäckt Kim Gordon, till liv igen. 

Thurston Moore sjunger ”I ripped your heart out from your chest”. Det var precis vad de gjorde ur den lite osäkra, vilsna och trötta tonåringen denna tidiga sommareftermiddagen 2006. Jag behövde inte ta tag i mitt liv den dagen. Sonic Youth gjorde det åt mig. 

Och allt var förändrat.

/ Mathias Zachrisson

Lyssna på Mathias album Vågorna här nedan!

Josefin Solberg - Paranoid

Foto: Eddie Wheeler

Josefin Solberg har idag släppt en cover av Black Sabbaths klassiker Paranoid. Jag har alltid gillat covers som man direkt känner att här fanns det en mening i att göra en tolkning. Man ger låten en del av sin egen värld, sitt eget universum och får låten att tala ens eget språk. Så ska en bra cover kännas. Och så känns det i Josefins fall. 

Josefin ger låten ett nytt språk och en mer känslig sida. Det är en version som blickar inåt snarare än utåt och Josefins röst är fantastisk rakt igenom. Tidigare har jag mest fastnat för melodin i Paranoid, att den varit som gjord för att dansa och skrika till, men i det eftertänksamma i den här versionen får texten en ny innebörd och vrålet blir mer av ett inre vrål. 

Jag skrev senast om Josefins musik i samband med att hon släppte singeln Hjärtan slår i april. EP:n Nr. II släpptes i maj och både på singeln och EP:n möttes vi av ett mörkare och mer elektroniskt sound. Jag blev djupt berörd av både inledande Askan och av 460. Askan är en sån låt som om man tillåter den växa på en så slutar den liksom aldrig växa. Det drömska i rösten berör verkligen just där. En otrolig låt. 

I tolkningen av Paranoid står Josefin för sin finaste sånginsats hittills. Det finns något ödsligt i tolkningen, något som nästan skrämmer. Jag fastnar verkligen för sättet hon framför den på, hur känslorna märks i varje ton hon tar. En fantastisk tolkning som ger en klassiker ett nytt perspektiv.

Lyssna här nedan!

Svalarna - Männischa

Foto: Henrik Langemyr 

Om Underbara Ingenting var en inblick i stadsliv, känsloliv, vardag och fester är Sofia Emelia Jonssons nya projekt Svalarna en blick inåt, en del av skogen. Låtarna på EP.n Männischa är som stora ängar av frihet och drömmar. Det blir lätt filosofiskt och man ställer sig frågor om vem man egentligen är, vad en människa är och att man helst vill vara fri någonstans utanför alla aviseringar, alla rop efter uppmärksamhet i rött. 

Jag tänker ibland på när gick över en äng där jag bodde innan och ett barn och en pappa lekte och sprang över ängen. De sprang ända tills pappan föll ihop av utmattning och barnet fortsatte springa runt runt pappan och hon bara skrattade. Jag får den där bilden i huvudet igen när jag lyssnar på Svalarna. Jag påminns om den där lekfullheten. Om livet i sig när det är som vackrast i det lilla. 

Låtarna är som sagor som ibland blir lästa av Édith Piaf och ibland av en ung Lisa Ekdahl. Sidorna fylls av Sofies verklighet och drömmar, av skogar och av minnen. Det är drömsk folkpop med mycket känsla och en lekfullhet som gör att man rycks med. Det är toner och texter byggda av fantasi och Sofie har en fantastisk förmåga att bygga världar av sina texter och sitt sätt att uttrycka dem. 


Mina egna favoriter finns i singeln Med hjärtat intakt och i Männskoform med underbara körer. Det är en EP som är unik på många sätt, en EP där enbart fantasin sätter gränser. Som om det finns några.

Lyssna här nedan!

Division 7 - Du vill ha revolution

Ibland får jag frågan varför jag fortsätter bedriva en ideell blogg som fortsätter vara i skymundan och som även fortsättningsvis kommer leva i det fördolda. Som blivit en del av det nya medieklimatet där många reagerar utan att läsa. Ibland räcker de stora rubrikerna för att veta vad någonting handlar om. Kan man tro. Svaret är förstås förstås mötet med musiken och den där eviga tron att möten kan förändra. Jag tror att det alltid kommer vara viktigt att, om man ska göra något, så måste man brinna för det. När elden slocknat slutar man ha roligt. Det är elden man vill åt och det är den som får en att fortsätta. Den dagen jag börjar skriva om något band och kopierar det mesta från pressutskicket är den där elden borta och då lägger jag av. 

Bandet Division 7 har funnits ett tag nu, även om debutalbumet kom först i början av året. Jag beskrev albumet, redan innan jag hört det, att det skulle bli en framtida klassiker. Jag står fast vid det och Ingen ängel är fortfarande en av årets absolut bästa låtar. Division 7 är som allra bäst när man får för sig att inspelningen man lyssnar på försegår just nu, i ens vardagsrum. Man är fantastiska på att personifiera den där elden som jag nämnde. Man glöder verkligen. 

De har på sina senaste släpp, ända sen albumet egentligen, lyckats fånga den där live-känslan. Och även den där just nu-känslan. Att det är nuet som är viktigt, det är nuet vi lever för. De fångar den gyllene och något naiva ungdomen som drömmer stort. Både i föregående singeln När jag ser tillbaks på allting och nya Du vill ha revolution har man blandat fint blås med skitig pop. Man har gått på promenad genom Manchester och mött Bruce Springsteen i en skivaffär och slagit följe. I Du vill ha en revolution vill man att något ska explodera, ändra riktning, man behöver en inre revolution, en nystart. 

Det är en stor låt med mycket kraft som blandas med en skönhet som på ett så snyggt sätt tar sig in i ens själ och stannar där. Tack för att det känns som att ni är så närvarande, Division 7, som att ni står här tätt intill i mitt vardagsrum och gör världen lite mer levande. Lite mer kraftfull.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Motylki

Foto: Press

Idag gästar bandet Motylki bloggens serie Musikminne. För tillfället är man en duo som består av Anti Zurowski och Tess de la Cour men tanken är att man live ska utökas till att bli en trio. För en vecka sedan släppte man låtarna Mirror Mirror och Glitch på en dubbelsingel. I singlarna möts grunge och punk. Det är rått och ruffigt, samtidigt som det är melodiskt. Själv föredrar jag Mirror Mirror som har så mycket kraft i sig, så mycket känsla. Både Tess och Anti delar med sig av flera minnen! 

Rage Against The Machine - Hultsfred. 

Klaustrofobiskt, kvävande och mer likt ett upplopp. Inge nickade i takt, var tvungen att hänga med i pogo för att inte bli nertrampad. Tappade mina skor. Seismologiska Institutet i Uppsala registrerade ett mindre jordskalv i Hultsfred. 

Riddarna på en festival i Skåne. 

Min vän Fredrik och (ursprungsmedlem i mitt band Nova Blast) kände trummisen i Riddarna och drog med mig på en festival de spelade på. Hade aldrig hört de innan och var helt oförberedd. De hade precis släppt första skivan och osade kärnenergi. Edward flängde och (mellan scen och publik) och fällde sina fasttejpade fjädrar från sin telecaster. Patrick spelade bas med knytnävarna och Erik straffade ett stackars jazzkit. De ägde festivalen så pass hårt att inget annat stod ut, inte ens namnet på festivalen. Hela kompisgänget skaffade hemmagjorda Riddarna-gaddar efteråt. 

Acid Mothers Temple Takuzo, Nagoya. 

Som artistvärd träffade jag dem när de spelade i Malmö, vi höll kontakten och blev inbjuden att bo hos Kawabata Makotos 400 år gamla budistiska tempel och studio! Att sedan bli inbjuden på "fika" av Mitsuru Tabata hem till Doronco från Les Rallizes Dénudés samt få en Fuzz pedal av sistnämnda var en till helt overklig upplevelse! Att ha Acid i sitt bandnamn är mycket att leva upp till, men spelningen var en våldsamt awesome trip med gästande Pika från Afrirampo som crowdsurfade på ett stormande hav större delar av spelningen. 

A Place To Bury Strangers - Plan B, Malmö. 

Jag hjälpte de att rodda scen och belysning. Oliver slängde några gigbags framför scenen med likdelar från gitarrer som han började skruva ihop. De hade tappat formen efter att ha blivit ihoplimmade otaliga gånger i skuffen på turnébilar. Efter att ha lånat honom verktyg och nördat gitarrer så gav han mig en trasig gitarrhals. Spelningen var kaotisk och oförutsägbar på det bästa sättet. Strobbar, rök, laser och projektioner fick det att kännas mer som ett rave än våldsam noiserock. Plötsligt försvinner de från scenen och efter en stunds förvirring kör dem ett elektroniskt set mitt bland publiken innan de avslutar med att gå upp och ödelägga scenen. Det var det närmsta jag kommit att se Hanatarash. Alla såg helt religiösa ut i blicken efter att röken hade lagt sig. Några dagar senare när städade scenen så fann jag en liten ziplock bag med trasiga gitarrdelar. Jag fick användning för de när jag byggde ihop en skräpgitarr efter att ha sålt mina andra för att bekosta min hunds vård. 

/ Anti Zurowski, Motylki

Jag gillar band som spelar mer med själen än bra. Ett band bestående av typ studiomusiker är nog det mest ointressanta jag vet. Jag gillar när det är mer personligt, oslipat och på riktigt liksom. Jag är ju ett jättefan av Memphisbandet Lost Sounds (RIP). Jag är så glad jag fick se de några gånger innan de splittrades. Både Alicia & Jay som frontade bandet hade sådan extrem karisma på scen, man kände 1000 känslor på en gång. Allt från passion, ilska, smärta till ångest och frustration . 

Det var genom de jag även blev intresserad av just synthar, att det är ett snyggt inslag att ha i punk/rock/garage musiken. Jag startade bandet Black Feet där i stort sett alla låtar jag skrev var inspirerade av dem, även mitt gamla band L'obscurite. 

Andra feta musikminnen är när jag såg Le Tigre på Göta källare, KATHLEEN HANNAH liksom…Queeeeen! Samt Pj Harvey på Roskilde 2001. Jag köade 3 timmar för att få stå i sektionen längst fram (detta var året efter Pearl Jam-olyckan), hon kom ut på scen i bh & en kjol som det stod ”lick my legs” på, kaxigt, snyggt & en helt magisk konsert.

/ Tess de la Cour, Motylki

Lyssna på singeln här nedan!

Eddie Wheeler - Rubicon

Eddie Wheeler har återkommit ofta i texterna på bloggen. Varesig det har handlat om solomaterial eller om Ratmilk, duon han hade tillsammans med Caroline Furness, så har det varit melodiskt, påhittigt och nyfiket. Jag intervjuade Eddie både 2014 och 2017 och det är fint att känna hur ödmjuk inställning han har till livet, samtidigt som hans tankar kring livet och tillgängligheten till det bär på så mycket klokhet och kunskap. 

Musikaliskt har han imponerat stort både på svenska och engelska, jag lyssnar ofta på Burn it och True love is dead från EP:n Live Love Repeat. Den förstnämnda har en repetitiv refräng som får mig att vilja dansa tryckare med natten många timmar i sträck. True love is dead är aningen mer nedtonad, men den är så snygg och bär på starka ord hämtade från en livskris. Ett sökande efter ett nytt sätt att leva. 

De svenska låtarna har handlat mycket om acceptans och att våga visa vem man egentligen är. Visa livet bakom masken, bakom filtret. 

Det är fint att återigen få höra Eddie på svenska, denna gången i låten Rubicon. Det är den första i raden av singlar som Eddie planerar att släppa den kommande tiden. Låten beskriver de utmaningar man möter i livet, särskilt de stora utmaningar som förändrar livet och som förhindrar en att någonsin gå tillbaka till dit där man var innan. Eller ens den man själv var innan. Enda vägen är framåt utan backspeglar. Det är en fin elektronisk comeback från Eddie och ju mer jag lyssnar desto mer spritter det i benen, desto mer spritter det i själen.

Lyssna här nedan!

Charlie Brolund - 16 år

Foto: Press

Ljudet av vågor möter en på Charlie Brolunds nya singel 16 år. Det är en låt som beskriver något tufft men som samtidigt vill vara kramen som motar bort det jobbiga, som lyckas släcka mörkret eller åtminstone gör ett försök att släcka. Charlie sjunger innerligt raderna ”jag kommer aldrig släppa min arm runt dig”.

Mycket handlar texten om en resa genom tonåren som inte är alls enkel att ta sig igenom och hur ska man som vuxen nå en tonårings tankar? Det är många tonåringar som drabbas av psykisk ohälsa och alltför ofta möts de av en oförstående omvärld. Charlie skildrar här en värld som vill förstå, som vill hjälpa till med att läka själen. 

Låten avslutas med en mer ruffig ljudbild där Daniel Ögren från Dina Ögon gästar med ett solo. I versen styr Charlie och fokus ligger på hens röst och hens fantastiska sätt att förmedla känslor. Det är en slags tröst att lyssna till Charlies låtar, en kram och ett ord på vägen bort från något jobbigt. Jag fortsätter att imponeras.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Mathilda Bohman

Foto: Amie Ahlm

En själsligt nära ballad som berör på djupet är Mathilda Bohmans nya singel Paradise. Låten bärs upp på armar av stråkar, genom texten ekar sorgen och saknaden av att ha förlorat en nära. Hon debuterade redan som 15-åring med A better place för två år sedan. Singlarna som har följt har haft starka känslor inbakade och Mathilda har en röst som förmedlar dem på ett fantastiskt sätt. Idag gästar Mathilda bloggen med ett musikminne!

Paradise är nog den mest känsloladdade låten jag har skrivit och är den som ligger mig närmast hjärtat. Den handlar om något riktigt personligt, tungt och sorgligt och jag skrev den i en period då det inte såg så ljust ut runt omkring mig. Inspiration till den kom under pandemin, en period som jag och många andra kommer att minnas med sorg, förtvivlan och hopplöshet. 

Förutom det faktumet att det var en jobbig tid för mig personligen, så vet jag att det finns andra personer som hade det svårare och tuffare än jag ens kan föreställa mig. Vissa miste sina nära och kära, vissa fick trauma som kommer hemsöka dem hela livet och vissa begränsades hårt av skräcken av att kanske drabbas av sjukdomen. Det finns också de människor som än idag handskas med psykisk ohälsa efter de tuffa åren som har varit. 

Det var en väldigt svår tid och jag ser det som att jag tog mig igenom den med hjälp av musiken och just den här låten. Det var just arbetet med den som bar mig igenom hela pandemin. Den betyder med andra ord väldigt mycket för mig och jag hoppas de flesta kan se det speciella och fina som jag ser i den.

/ Mathilda Bohman

Lyssna på Paradise här nedan!

Musikminne från Lina Cooper

Foto: Press

Lina Cooper föddes i Ukraina men bor sedan några år tillbaka i Los Angeles. Hon släpptesin debut-EP It hurts too much to speak i augusti. Det var en relativt avskalad EP med många vackra toppar, som Easy och storfavoriten Something to lose med en ärlig och rak text. Senaste singeln heter Bless your heart och där finns lyckan i raderna, kärleken i texten, dejter som utvecklas till ett förhållande. Känslan att hjärtat vågade ge sig hän. Det är himla fint och vi bjuds på en lekfull men samtidigt rak poplåt. Idag gästar Lina bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

I've had a few great music memories. One of the first brightest memories I can recall is being about 8-9 years old and hearing Katy Perry's Hot'n'Cold on MTV. I am from Ukraine, so back then I didn't speak much English and also wasn't exposed to much Western culture. So when I heard this song I was blown away. It was so light and fun, the music video was so bright and exciting. That was the moment I decided to write my first song. 

I am a very frequent "concert goer", so I've probably seen most of my favorite artists by now. I've been to some incredible and very inspiring shows like Taylor Swift, Billie Eilish, Fall Out Boy, Paramore, Katy Perry, Bring Me The Horizon, and many many more... But there was this one show that was different. 

I went to see Florence + The Machine ALONE. I've never gone to see any shows alone before (and then after). But during the show Florence asked the crowd to hold hands with the people next to you and then smile at them, and my neighbours were not very nice. It was so awkward I wanted to disappear!

/ Lina Cooper 

Lyssna här nedan!

Frida Franzén - När bara julen är över

Foto: Mattias Albinsson

Frida Franzén gästade bloggen med ett musikminne i samband med att hon släppte singeln Den nakna djungeln, en duett med Ossler. Jag slogs av den poetiska texten och hur väl Frida och Ossler passade ihop med sina röster och jag älskade den eskalerande intensiteten. Låtar som ökar i intensitet hamrar sig in i en på något sätt och blir svåra att släppa och det är ett gott betyg i det här fallet. Frida har även i många övriga låtar utmärkt sig med sina texter som är synnerligen välarbetade och som jag, som älskar litteratur och poesi, blir lycklig. Det är fint att lyssna till någon som verkligen har hjärtat i det hon skriver. Lyssna exempelvis på Silver och Törst. Frida har också mycket känsla i sin röst och det hon sjunger liksom pulserar olika stort beroende på känslan hon hela tiden lyckas fånga. Det finns både rock och tröst i hennes röst. 

Frida är nu aktuell med en ny singel, jullåten När bara är julen över. Låten är ingen traditionell jullåt på det sättet utan är snarare för de som hunnit tröttna på julen redan i november. Låten är en del av albumet This is all the snow you get där skivbolaget Ella Ruth Institutet har samlat flera artister att bidra med sin jultolkning. Bland annat är just (Pelle) Ossler och hans dotter Sole med i ett unikt samarbete i en mörk och dov tolkning av Stilla natt. Låten släpps på en dubbelsingel och Frida delar utrymmet med Sörensens IF som bidrar med vackra och stämningsfulla Snö över O'Connel Street. 

När bara julen är över är en ballad som tar oss med i ett frostigt landskap där man kan önska sig något som slår in när julen farit förbi. Det är en låt som lyfter annat, som hur människor agerar, att människor vågar titta upp någon gång och ser vad man har omkring sig. Att det mest positiva med julen kanske är när den är över och himlen så småningom kan börja fyllas med allt ljusare färger igen. Det är en väldigt vacker ballad och jag älskar både initiativet från skivbolaget och hur Frida får låten att kännas så levande och stark. Hennes röst är speciell på många sätt, både hur levande den är och att det livet inte döljs bakom effekter.

Lyssna här nedan!

"Man ska inte behöva bli betraktad som misslyckad bara för att man inte kan göra allt"

Foto: Privat

Microlaxx är ett utspritt punkband. Medlemmarna bor i allt från Köping till Göteborg. Bandet bildades dock i Göteborg redan 2019. Medlemmar har kommit och gått men för närvarande är det Diana, Oskar, Måns och Elias som bildar Microlaxx. Musiken är snabb och rå och låtarna är sällan längre än två minuter. Knappt det förresten. Bandet bjuder på en enorm energi! Idag pratar jag med Microlaxx om hur allting startade, om Asta Kask och om angenäma samhällsförändringar! 

Hur lärde ni känna varandra från början? 

(Diana) - Allt började med att jag lirade med två tjejer som spelade bas och gitarr men en av dom ville byta till trummor så då slängde jag iväg ett meddelande till Elias och fråga om han ville hänga på och spela bas. Väl på plats så visade han dåvarande basisten lite grejer på trummorna men vi alla tyckte han var så bra så han vart kvar på trummor. Efter ett tag hoppade de andra två av så då var det bara jag och Elias kvar. Det var i samband med det som vi började skriva egen musik, innan dess var det mest covers. Vi började även repa i frihamnen. Så det är därför vi säger att vi bildades där, det var liksom inte så seriöst innan. 

(Måns) - Diana svarade på en annons som jag lagt ut på bandfinder, för Microlaxx sökte en basist. 

(Elias) - Diana skickade ett sms där hon sökte basist men jag gick med som trummis. Tidigare hade hon provspelat med ett band som heter Rättegång, då lärde vi känna varann. 

(Oskar) - Jag kände Elias lite sen innan, jag lärde känna honom när jag flyttade till Göteborg. 

Ni får säkert den här frågan ofta, men var fick ni ert suveräna bandnamn ifrån?

(Diana) - Jag var på apoteket en dag och så såg jag Microlaxx på ”mage”-hyllan och tänkte, jäklar vilket coolt bandnamn det skulle bli om man la till ett x. Jag kollade med de andra vad dom tyckte och de tyckte det var en bra idé så så fick det bli!

(Elias) - Det var Diana som kom på det. 

Jag älskar Asta Kask-referensen i titeln Aldrig en EP- Hur mycket har Asta betytt för er som band? 

(Diana) - Namnet på skivan var det inte vi som kom på utan det var Grönpeppar Records som tog det fantastiska initiativet till att göra en hyllningsskiva till Micke Blomqvist. Han sålde sin gitarrförstärkare för att finansiera skivan. Det är en samlingsplatta med oss och tre andra unga punkband. När vi fick förfrågan att vara med var det en självklarhet. För mig har Asta Kask betytt sjukt mycket, första låten hörde jag när jag var 14. Det var Politisk tortyr och jag tyckte att det var den bästa punklåt jag nånsin hört. Jag såg dom live 2016 på julpunken på Kafé 44. Jag fick följa med backstage och hänga med de och de andra banden som lirade, det var sjukt coolt! Asta Kask har fått mig att våga vara mig själv och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker!

(Måns) - Min farsa lyssnade på Asta Kask, det var så jag upptäckte dem. Min favoritlåt är Varning på stan.

(Elias) - Det var det första melodiösa punkbandet jag lyssnade på, det är ett bra band. Jag gillar mest första albumet. 

(Oskar) - Det var Asta som fick mig att lyssna på tuffare snabbare punk. 

Vilken är er mest oväntade influens? 

(Diana) - Personligen så älskar jag Boomtown Rats. Bob Geldof är en förebild för mig och jag tycker även att han har väldigt bra politiska åsikter. Han var med och startade Live aid bland annat. 

(Måns) - När jag lirar själv så är det Death from above och Hurula. 

(Elias) - Jag lyssnar mycket på reggae. Jag gillar Bob Marley och Prince Buster 

(Oskar) - Stevie Ray Vaughan, bluesgitarrist.  

Jag lyssnar ofta på Big Fish låt När idag blir igår, de sjunger ”Visst kan man lätt bli knäckt av propagandan de säljer paketerad som sanning och frispråkighet”. Jag delar den känslan, det är lätt att man känner sig maktlös. Jag kan tänka att ni känner likadant. Hur tänker ni att vi bäst ska bemöta rasism i dagens samhälle? 

(Diana) - Jag tycker vi borde bli bättre på att få de som kommer hit att känna sig ett med vårat samhälle. De ska bli betraktade som medmänniskor precis som andra. Det är utanförskapet som ställer till det.

(Elias) - Nita de jävlarna! Nej, jag vet inte, det är en bra fråga. Men våld kanske löser något ändå.

(Oskar) - Slå tillbaka! 

Om ni skulle nämna fem förändringar ni vill se i samhället, vilka skulle det vara? 

(Diana) - Oj, det var en bra fråga. Men ett mer jämlikt samhälle på alla plan och att människor har mer överseende med andra människors brister. Man ska inte behöva bli betraktad som misslyckad bara för att man inte kan göra allt. 

(Måns) - Bort med våldtäktsmän, bort med alla rassar och nassar och stoppa monarkin! 

(Elias) - Fuck Wallenberg! Bort med rasismen! 

(Oskar) - Bort med all form av förtryck och all form av diskriminering. Sånt borde inte finnas, det är så jävla onödigt. 

Jag älskar energin i låten Våga - berätta mer om den! 

(Diana) - Det är en personlig låt, jag och vår förra basist Elle hade båda lite idéer, men till slut så blev det en låt om att våga vara sig själv och att tro på sig själv. Hur vi kom på att vi skulle ha orgel och predikande i början minns jag inte men vi ville testa nåt galet, nåt som vi inte hade gjort förut. Det stod en keyboard i replokalen som vi lånade så Elle provade lite ackord och till slut så fick vi till det som blev introt. 

(Elias) - Jag har egentligen inget att berätta men texten är jäkligt bra! 

(Oskar) - Den har ett bra budskap.

Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band? 

(Diana) - Linus, sångaren i The Past. Han har hjälpt oss mycket med både stöd och kontakter. 

(Måns) - Min farsa, det var han som lärde mig spela. 

(Elias) - Min farsa, han inspirerade mig till att börja spela trummor. Men han vill hellre att jag ska vara gitarrist.  

(Oskar) - Elias. Jag hade inte lirat i Microlaxx om det inte vore för han. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?

(Diana) - Jag skulle vilja gå tillbaka till 70-80 talet. Det fanns många häftiga band då. 

(Måns) - Absolut inget annat än nu. Allt man vill lyssna på finns nu och allt som finns nu gick inte att lyssna på back in the days.  

(Elias) - 70-, 80- och 90-talet. Jag är nöjd med vad som finns i dag men det var nåt visst med det gamla.

(Oskar) - 80- och 90-talet, de bästa banden började då.  

Foto: Privat

Har ni någon rolig anekdot från en spelning ni vill dela med er av? 

(Diana) - Jag minns ett minne med vår gamla basist. Vi hade snackat om att ha med nåt roligt i mellansnacket så han hade köpt in ett leksakspiano, tråkigt nog blev det inget med de planerna när det var dags. Det gick inte att ansluta till PA:t. 

(Måns) - När jag satt backstage med Reckless State och spelade NOFX-låtar.

(Elias) - När vi lirade på Fängelset. Jag snackade med farsan i telefon och berättade att jag var på Fängelset och han missförstod mig helt så det var kul! 

(Oskar) - Jag minns när vi sov utomhus på Hugo Fjäderben Kalaset, Elias sov så länge så jag vaknade före han och när jag hade vaknat så ställde han sig upp och skulle byta stol i sömnen (vi sov på solstolar). Jag sa till han att ”va fan, du kan ju inte bara byta stol sådär” och han svarade inte då han gick i sömnen. Jag minns att han mumlade ett svar tillbaka. Sen gick han och satte sig igen. 

Hur ser planerna för framtiden ut? 

(Diana) - Vi håller på att repa in nya låtar för ett nytt album, det kommer bli lite råare och mycket mer politiskt än det vi gjort tidigare. Skivan kommer heta Låt murarna falla. Vi hoppas på att kunna komma in i studion senare i vinter/vår för att spela in lite. 

(Måns) - Jag ser fram emot den nya skivan.  

(Elias) - Förhoppningsvis fortsätta spela mycket. Det vore kul att lira i Tyskland! 

(Oskar) - Jag ser fram emot att skriva många nya låtar. Både skrivarprocessen och den tonsättande delen och att sen få framföra låtarna live. Det är grejer det! 

Vad hade ni gjort i en alternativ verklighet där ni inte var punkare? 

(Diana) - Antingen stannat kvar i emo-fasen eller gått och blivit hårdrockare, haha! Nej, jag vet faktiskt inte men jag hade nog hållit på med musik på nåt sätt i alla fall. 

(Måns) - Jag är ju inte punkare så jag hade väl spelat i nåt annat band. 

(Elias) - Jag hade lyssnat på metal och graffat. 

(Oskar) - Jag hade förmodligen hållit på mycket med bilar. Jag höll på mycket med sånt när jag var liten så jag hade nog fortsatt med det. Lyssnat på lite country vid sidan av . 

Till sist, om ni var karaktärer i en valfri klassisk film, vilka hade ni varit då och varför? 

(Diana) - Kat Stratford från 10 things I hate about you 

(Måns) - William Foster från Falling Down. 

(Elias) - Svampbob! 

(Oskar) - Rick från Rick and Morty.

Lyssna på Microlaxx här nedan!

Andreas Chadien - Blott ett är ditt

Foto: Hjalmar Östberg 

Jag skrev om bandet Lilla Bäcken 2020 när de gästade bloggen för ett musikminne. Bandet hade precis släppt singeln Jag vill vara med dig. Där efter släpptes Glada dagar (Mörk arrest) och Farväl (Det slutar alltid i tårar) och med den sistnämnda låten sa bandet verkligen just farväl. Det var en fin trio låtar att avsluta ett band med och jag gillade framförallt duetten (med Lisa Nordström) Glada dagar (Mörk arrest) och avslutande Farväl (Det slutar alltid i tårar). Jag tycker att man lade ner med både själen och flaggan i topp. Sista singeln var nog bandets allra bästa och jag gillade verkligen rytmen i låten, hur melodin liksom dansade fram.

Nu är sångaren från Lilla Bäcken, Andreas Chadien, aktuell med soloalbumet Blott ett är ditt. Andreas, som även är poet, har fyllt albumet med tolv låtar. Många av låtarna har en närmast meditativ verkan, som Överleva livet. Det ligger något drömskt i tonerna, nästan sagolikt. Hyllningen till Hanna Chawki, som gick bort alldeles för ung förra året, i nyversionen av Lilla Bäckens Sköna förlorare är fantastisk. En fin låt till någon som slogs mot det likriktade och gråa klimatet. Låten blir som en minnesstund som kan vara för evigt. Hanna lyckades färglägga alla uttryck på ett nästan magiskt vis. Andreas slår själv lite ifrån samma läge, han slåss mot strömmen, mot den där känslan att inte passa in, mot ensamheten. Flera av texterna är repetitiva men det gör det inte tjatigt, i Andreas fall fungerar det, då han är fantastisk på att bygga upp stämningar med få medel, rösten och gitarren. Han förlitar sig ofta på just de två sakerna och det är allt som oftast tillräckligt. 

På Idiotkyrkogården gästas han av Jonathan Hilli (kolla in hans album Sånger att brinna till) och Jonathans röst bidrar med ytterligare dynamik i en stämningsfull låt som vaggar fram lugnt och långsamt. Titellåten är en låt som växer på en ju mer man lyssnar. Andreas röst bär på något sorgset men samtidigt blir det sorgsna, som blir som ett filter över just titellåten, Global village och Låg exempelvis, något gemensamt här. Något att dela. Han gör sina känslor till våra. Hans texter blir till sånt som vi hade kunnat skriva. Han får oss att känna att vi delar det han sjunger och är med om. Och det är en väldigt fin sak att kunna göra.

Lyssna här nedan!

Ævestaden - Solen var bättre där

Omslag av Klara Viridén och Kenneth Lien

Någonstans så söker jag mig mer och mer mot de mjuka värdena i livet. Det känns som att så mycket i samhället handlar om att mötas med likasinnade och så kommer snabbt någon kommentar om ”vet du vad den sa” och så fortsätter det så. Man blir ganska trött i själen av det och det är så lätt att hamna där själv. Ibland vill man bara hitta platser, människor och musik där allting får vila, där tankarna får ro. Bort från dömande rum, dömande samtal. Var finns blomsterbädden för själen någonstans? I musiken tror jag att jag hittat den där blomsterbädden, den där platsen där tankarna får ro, i den norsk-svenska trion Ævestaden som släppte albumet Solen var bättre där i slutet på september. 

De albumdebuterade med Ingen mere gråter 2021 och jag får erkänna att trion gick mig helt förbi i samband med släppet, men såhär i efterhand har jag lyssnat på albumet flertalet gånger. Det är fint att få höra Ack högaste himmel i en ny version. Jag, som gammal punkare, är så van vid Dia Psalmas version. Ævestadens version ger både mig och själen gåshud. På tide å dra är nog den allra starkaste låten på albumet, den bottnar i vemod men får en liksom att sväva lyckligt fram. En oerhört vacker låt. Flytta ger mig ungefär samma känsla, med en text byggd av sorgsen längtan om att få ha någon som tänker på en när den somnar. 

Samarbetet med Benedikt på EP:n Jag är sen igen var ett vackert möte mellan indiepop och folkmusik. Lyssna bland annat på fina Halsmandlar och Tandkrämsfläckar. 

Jag möts av en slags trygg spänning när jag lyssnar på Ævestaden och senaste albumet Solen var bättre där. Det känns som en trygg plats där små detaljer ändras i varje låt, där det som var givet till en början inte alls är så givet i slutet av en låt. Stundtals är det både lekfullt och vemodigt på samma gång och det här är musik där kontraster möts, mellan olika språk, mellan folkmusik och elektronik, mellan allvar och lekfullhet. Elektroniken tar störst plats i avslutande Evig gjenkomst som är medryckande och närmast dansant. Mungiga-solot på inledande Dråper är bland det mest stämningsfulla jag hört på länge och Motorbåt, som klingar in på över sju minuter, bär något naivt över sig och med det menar jag på det absolut vackraste sättet. Det drömska man bar på runt sommarlovet när man var barn och hade alla drömmar inom sig, stora som små. Det är en fantastisk låt som är bland mina mest spelade i år faktiskt. Alla olika slags känslor samlas i den låten och låten bär på flera ljudbilder som förs samman av den fina texten. 

Alla i bandet sjunger väldigt vackert och deras röster är minst lika viktiga instrument som de övriga som samsas på albumet, varje instrument bär runt på så mycket känslor som får utlopp i albumets åtta låtar. 

Texterna, som är både svenska och norska, är både poetiska och välarbetade och tycks bära lite av den där känslan som jag beskrev i början av texten, längtan efter något annat, en resa längs både längtans höjder och nostalgins brant. Och tvärtom. Bandet skapar en speciell och framförallt egen atmosfär och jag blir helt hänförd. De instrumentala låtarna Fela och Fan, jag saknar det avger minst lika mycket känslor, instrumenten utstrålar minst lika mycket styrka. Det är ett album som, tillsammans med Samlings Autisten och SOLEs Våra liv, slåss om priset som årets bästa.

Lyssna här nedan!

Musikminne från NEW ENTMT

Foto: Press

En låt som flyttar en till varmare breddgader musikaliskt sett men till sorgens breddgrader textmässigt är debutsingeln från Tobias Bergholms NEW ENTMT. Vi känner sen tidigare igen Tobias från bland annat bandet Marble Mammoth. Bandet var tyngre och musiken doftade hårdrock från 70-talet. I NEW ENTMT möts vi av elektronisk avslappnad stämning, med musik, som jag nämnde innan, tar en till en varmare plats, musik som har händerna lite ledigt i fickorna medan låtens text mer symboliserar hjärnan som blickar tillbaka i en vemodig resa. Jag gillar singeln mycket, Idag gästar NEW ENTMT bloggen för ett musikminne!

Man pratar ofta om doftminnen – att en doft plötsligt kan återuppliva situationer och människor du inte ägnat en tanke åt på flera år. Och ibland nästa förgriper sig känslan på dig, det du kände just där och då, i en tid som nu känns mer som en abstraktion än ett minne. Men nu ska vi prata om musikminnen och inte om dofter. Även om de i många fall fungerar på samma sätt, men med skillnaden att dofter är något du i högre grad utsätts för, medan musik är något du oftare kan välja själv. På så vis har du med musik en större chans att kontrollera ditt minnesskapande – mer som att du väljer soundtrack till ett minne ”in the making”. 

Jag kan vara smått manisk i mitt musiklyssnande. Ibland kan jag fastna för en låt; och i stället för att då lyssna på repeat som en normalfrisk människa går jag in i nån slags ultrarepeat. Detta innebär att jag då kan lyssna på samma låt konstant, i flera veckor i sträck. De sista veckorna av 2021 hade jag tydligen gått in i någon slags Erykah Badu-vägg då jag i Spotifys lyssningsstatistik kunde läsa mig till att jag spenderat 1953 min med henne. Nåväl. Detta möjliggör ju också för att kunna bestämma soundtrack, inte bara för isolerade händelser, utan också för hela perioder i livet. 

Ett sådant tillfälle var när jag efter ett break-up flyttade in hos en kompis på Krukmakargatan. Själva separationen i sig markerade en förändring i vardagen, och att dessutom bo på en ny plats bara stärkte känslan. Under den månaden började jag varje morgon med att sätta på 'Changing of the Guards' med Dylan på högsta volym i hörlurarna. ”They shaved her head. She was torn between Jupiter and Apollo.” När jag lyssnar på den nu kan jag känna exakt vad jag kände då. Känslan av förändring, av ett nytt kapitel, eller som Dylan antyder – ett vaktbyte. 

Ett annat musikminne är ett som mer följer ”doftminnesprincipen”, alltså något jag blev utsatt för snarare än valde själv, men det är något som kom att bli formativt för allt mitt framtida musiklyssnande. Det var i en skolkorridor när jag precis börjat sjuan. Jag gick i en skola som var minst sagt homogen och som inte heller skrek av kulturyttringar. Därför hade jag inte heller haft någon att bli musikaliskt inspirerad av. Vid det här laget hade jag nästan slutat lyssna på musik helt. Men nu gick jag i alla fall där i korridoren och framför mig gick en kille som var ny. Han hade hörlurar med hög musik i, och från dem kunde jag höra en distinkt basgång. Svulten på musik som jag var sprang jag fram till honom och frågade vad de var han lyssnade på. Han såg sömnigt på mig, svarade Clash och gick vidare. Jag tog upp en penna och skrev ner Klash på handen. Direkt när skoldagen var slut tog jag mig till en skivaffär där jag fick hjälp att hitta rätt. Jag stoppade in The Clash från 1977 i min CD Walkman och kom snabbt in i ultrarepeat-mode. När jag kronologiskt hade tagit mig igenom deras skivor och kommit fram till London Calling fick jag återigen höra den där basgången, den som hade fångat mitt intresse från första början – låten var The Guns of Brixton. Jag vet inte om det är därför, förmodligen inte bara men kanske lite, som basgångar blivit till en central del i mitt låtskrivande.

/  NEW ENTMT

Lyssna på The way love burns (out) här nedan!

de clair. - sleep with me on my birthday

Jag minns den ljuva drömpopen och stämsången i bandet Blind Child. Jag lyssnade mycket på bandets EP Breeze som kom 2016. Clara Rudelius var med där och jag lyssnar fortfarande på den där EP:n ibland och den har verkligen något som fångar mig. 

Nuförtiden gör Clara musik under namnet de clair. Mitt under Corona så låg jag hemma någon kväll och hamnade i ett klipp där de clair. gjorde en cover på Nicos klassiska låt These days. Jag minns att jag tyckte att det var en fantastisk cover och att den liksom både kändes som ett passande tema för just det året samtidigt som den känslosamma versionen målade gråa daskiga dagar i finare färger. 

Nu är första singeln här från de clair. och den heter sleep with me on my birthday. Det finns fina live-versioner av låten att lyssna till på just Youtube och jag är så glad av att Clara fångar samma stämning, samma vemod (som blandas med en sån oerhörd skönhet!) i studioversionen. Låten är stillsam och vandrar runt i sorg och ensamhet, ett rop från ett hjärta som söker stöd hos en vän istället. Hon lyckas fånga den lite ödsliga stämningen och önskan, längtan hörs i varje ton, i varje sekund som Clara sjunger till oss. Det är en väldigt vacker debutsingel. En låt som trots sorgen liksom omfamnar ens värld, gör den lite tryggare.

Lyssna här nedan!

Ida Schönbeck - Camel blå

Foto: Ebba Schönbeck

Jag skrev om Ida Schönbeck för snart ett år sedan när hon var aktuell med singeln Ibland är allting så enkelt. Jag har följt Ida sen dess och hon sprudlar verkligen av talang och man märker att hon vill utvecklas, att hon vill förfina sitt uttryck än mer. Låten Blå som var med på EP:n Azalea är fortfarande en av mina mest spelade nattlåtar, tonerna håller om, rösten lugnar. 

Tidigare i år släppte Ida singeln Vemsomhelst. Det var en låt med ett skönt avslappnat sound där texten är mer fundersam. Ida jobbar mycket med kontraster, särskilt de mellan stora känslor och små detaljer i vardagen vilket de stora känslorna gör till mer än bara små detaljer. Byar blir till världar. Jag tycker själv att många av de bästa låttexterna fångar små detaljer i vardagen och gör dessa detaljer till just små egna världar. Ida är själv grym på det där, att få in små personliga detaljer i hennes texter som får en att känna sig närmre texterna.

Precis som i låten Blå blir det mycket blått även i nya singeln Camel Blå. Det är både blåljus och blåmärken i en låt om en relation som kraschar, där vi hamnar mitt i ett gräl. Låten är lugn och känslosam och man kan riktigt föreställa sig scenen, känslorna, dramat. Låten känns allmänt lite filmisk, med ett lager 80-tal över sig. Samtidigt låter det modernt och Ida sjunger fantastiskt. Hennes ballader är verkligen ljuva, när rösten lyfts fram och verkligen blänker till, verkligen lyser upp. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från WYLL

Foto: Elvira Glänte

Första gången jag hörde Malin Willéns projekt WYLL var på EP:n Closure. Jag minns en kväll när jag och en kompis lyssnade på avslutande Better om och om igen. Låten smittar på det finaste av sätt och sen dess har jag följt WYLL. Det blev en längre paus efter EP:n men nu i oktober kom singeln l. En elektronisk pärla som på ett så härligt sätt exploderar i det mer organiska och ruffiga slutet. Jag gillar nyfiken musik där man upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar. Så ser jag på Malin och hennes WYLL. Det låter nyfiket och hungrigt och man känner glädjen i att skapa något hos henne. Det värmer och det berör. Idag gästar WYLL bloggen för ett musikminne om Bon Iver! 

Den 5:e november 2011 fyllde jag 18 år och 4/11 så skulle Bon Iver spela i Stockholm. Från början var det 18-års gräns och jag blev TOKIG då Bon Iver hade kommit in i mitt liv och vänt allt upp och ner. Jag hade haft svårt att hitta förebilder när det gällde sången och så helt plötsligt dyker det upp en skäggig man som antingen sjunger starkt i sitt bröstregister eller skört i sitt huvudregister/falsett, exakt som jag. 2011 så släppte dom ”bon iver”-albumet där dom tog singer-songwriter grejen som var min ”grej” och gjorde den fet och min besatthet var klar. Och jag behövde verkligen (VERKLIGEN) gå på konserten. Någonstans så måste mitt behov ha uppfattats och konserten flyttades till annexet och åldergränsen sänktes: biljetter köptes direkt. 

Mina föräldrar skjutsade mig och min pojkvän från Västerås till Stockholm för att vi skulle gå på konserten. Mamma och pappa gick på bio (tror dom såg den då nya Tintin-filmen som dom inte var så imponerade av) och vi intog annexet. Justin Vernon hade bara ett enda mellansnack om jag minns rätt och jag har för mig att han hade fel tonart inställd på sin maxade autotune under hela Beth/Rest och det gjorde det lite mer magiskt på något vis. Mänskligt. 

Sista låten innan dom klev på för att köra sina extranummer var The Wolves (Act I and II) och det är något av det finaste jag har hört i hela mitt liv. Stämsången, blåset, de dubbla trumseten och hans falsettsång/skrik. Jag minns att alla sjöng med i slutet, ”what might have been lost”, och att det var liksom självklart. När jag nu, medan jag skriver det här, letar upp klipp på Youtube på den låten från just den konserten så ryser jag från topp till tå. Jag kommer ihåg att jag var så lycklig när jag åkte hemåt. Med mamma, pappa och pojkvän och allt var bara så vackert. Jag är inte en person som vanligtvis beskriver saker som vackra då jag får cringe av det ordet, MEN, just där och då var allt verkligen vackert i bilen på väg hem till Västerås. 

Den 5:e november i år fyllde jag 30. Jag har en mycket mer spretig musiksmak nu och jag sjunger ju såklart inte alls på samma sätt som då men Bon Iver ligger mig fortfarande närmast hjärtat (tillsammans med Helen Sjöholm). Jag mår så otroligt bra när jag lyssnar på dom/han. Vill fortfarande bara ha en studio i skogen någonstans i Wisconsin och skriva ledsna låtar och döpa dom till olika geografiska platser. Jag vill helt enkelt fortfarande bara bli Justin Vernon när jag blir stor. Vilket ändå ger mig en trygg känsla av att vissa saker kan få vara som det alltid har varit.

/ WYLL 

Lyssna på l här nedan!

"Jag skapar för att fly verkligheten och försvinna bort ett tag"

Foto: André Jofré

En person som format en stor del av min musikaliska uppväxt är Johan T Karlsson och hans Familjen. Alla sena dansnätter och efterfester under min första tid i Göteborg. Det är fint att se hans musik åldras, samtidigt som den känns så tidlös. När jag lyssnar på nya albumet Nerver av tvål så känner jag mig hemma och lycklig. Albumet känns som en slags inre resa, från något mörkt till något ljusare. Ett bokslut över helvetet. Samtidigt, en smak av himlen. En tillbakablick på år som lämnade spår. Jag blir berörd till tusen. Idag pratar jag mer med Johan. Om det nya albumet, om samarbetet med Oscar Zia och om att fly verkligheten.

Du har beskrivit det nya albumet som ”ett bokslut över de senaste fem åren i ditt liv, himmel och helvete.” och att det har varit en del kriser. Hur mår du idag? 

- Jag mår fint nu, tack.   

I videon till På stranden vi gick iland befinner du dig på en karaokebar. Har du något tips på en karaokebar i Stockholm om man vill sjunga loss? 

- Jag bodde i Midsommarkransen förut och därför ligger The Swan mig lite extra varmt om hjärtat. 

Jag tycker att Färger är en av dina bästa låtar på länge. Berätta mer om den! 

- Tack. Jag älskar den själv också. Det är en väldigt innerlig och personlig låt. Sorglig och vacker, stor och liten samtidigt. Den skrev jag när jag mådde som sämst efter en separation från ett nästan 15-årigt förhållande. 

På Säg mitt namn samarbetar du med Oscar Zia, hur kom det samarbetet till? 

- Jag kände efter ett tag in i arbetet med den låten att det skulle vara fint att göra en duett av den. Jag vände och vred på vem skulle passa. Till sist landade jag i att det måste vara en skåning och gärna någon oväntad. Till slut slog det mig, Oscar Zia! Jag tycker att det blev asbra. 

Kände ni varandra sen tidigare? 

- Nej. Men vi var kompisar efter fem minuter. Han är en väldigt älskvärd person. 

Jag får lite Kraftwerk-vibes av avslutande Chateau och platå… Var det meningen? 

- Ah! Ja det låter rätt mycket Kraftwerk nu när du säger det! Typ It’s More Fun To Compute eller Man Machine. Nej det var var inte meningen men jag är uppväxt på Kraftwerk så det är nog inte konstigt att de färgar sakerna som jag gör. Denna låten är gjort helt och hållet med en synt och en trummaskin så det bidrar också till en Kraftwerk-liknelse. 

Jag satt hemma hos en vän och på hennes tändare stod det ”Det snurrar i min skalle”. Jag återvände till albumet och jag tycker att det är fantastiskt fortfarande. Hur ser du på det albumet idag? 

- Jag tycker att det fortfarande är ett skitbra album och tidlöst. Det är en väldigt viktig aspekt för mig när jag gör musik, att det ska vara tidlöst, och bra såklart, haha! 

”Jag tycker om att lämna lite grejer ofärdiga. Det är en skön känsla att kunna acceptera det som jag först är tveksam till.” berättade du för några år sedan och jag tyckte det var ett så fint resonemang. Har de tankarna ändrats eller känner du fortfarande samma? 

- De tankarna finns i högsta grad kvar. Det är också så jävla skönt att med åldern bli mer och mer säker i det man jag gör. Eller bara mindre ängslig. Jag gör det jag gör för mig själv och jag har ingen lust att sitta och vända och vrida på varenda liten detalj. Då tappar man bara fart, sin intuition och börjar vackla i sitt skapande. 

Foto: André Jofré

Du kallade Nick Cave för ”den coolaste personen någonsin” i en intervju nyligen. Har Nick inspirerat dig musikaliskt på något sätt? 

- När jag får in förfrågningar på samarbeten, jobb eller medverkan i olika sammanhang som inte känns helt hundra brukar jag ställa mig frågan: Vad hade Nick Cave gjort? Då brukar svaret vara ganska självklart, haha. Musikaliskt är jag också inspirerad av Nick Cave. Hans texter är otroliga. Sen är det också anmärkningsvärt att han bara blir bättre och bättre med åren. Skeleton Tree och Ghosteen är två helt otroliga album. Väldigt starka och rörande. 

Du växte upp i Hässleholm. Hur mycket har Hässleholm betytt för Familjen? 

- Allt skulle jag säga. Jag hade inte varit den jag är och gjort det jag gör om jag växt upp i Stockholm eller nån annan storstad. Jag har en stark hatkärlek till Hässleholm. Jag växte upp i en väldigt trygg och älskande familj. Jag hade väldigt bra och öppensinniga vänner till skillnad från majoriteten i Hässleholm. Jantelagen var och är stark där. Man fick absolut inte sticka ut. Jag började uppskatta konst och musik, det blev en verklighetsflykt och det är det fortfarande. Jag skapar för att fly verkligheten och försvinna bort ett tag. 

Tror du att du någonsin kommer återvända dit? 

- Jag vill inte bo i Hässleholm, men jag är ganska säker på att jag kommer bli gammal och dö nånstans i ett hus på landet några mil därifrån. 

Till sist, vad tror du att Familjen är om tio år? 

- Precis där jag är nu. Bättre och klokare än nånsin.

Lyssna på Nerver av tvål här nedan!

"Du är så jävla egoistisk, Oskar"

”Du är så jävla egoistisk, Oskar”, sa en vän till mig. Jag svarade ”Förlåt, ska bättra mig. Kram” och så avslutade jag med ett hjärta. Jag skickade fredsflaggan till min vän och bomben gick av i min själ istället. Jag ville undvika all form av tyngdlyftning för huvudet. Jag tappade upp varmvatten till alla och lindade in allt i bomull. Jag sa inte ifrån angående personers beteende utan lät det få gro vidare. Jag försökte vara bästa vän med alla utom mig själv. Men det har varit svårt att lita på att människor stannar kvar om jag uttryckt behov, om jag varit otillgänglig och om jag sagt nej upprepade gånger. Jag borde sagt nej fler gånger, jag borde varit mer otillgänglig. Man måste låta huvudet lyfta tungt ibland. 

När jag fick höra att jag var egoistisk hade jag inte varit det, jag hade bara uttryckt ett behov. Men jag bad om ursäkt och fortsatte vara som olika slags fack för sopsortering. Jag fick ta emot tankar som andra inte ville ha. Jag satte heller aldrig stopp för det. På internet kunde jag skriva om behov som folk inte tillgodosåg trots att jag aldrig våga uttrycka dem. Behov är en sak, att våga uttrycka de är något annat. Behövde jag ventilera något väntade ursäkterna direkt efter. 

Det var en tid av konflikter. Jag tyckte att det var enkelt att beskriva hur jag påverkade av strukturer och av samhället men inte alls lika enkelt att prata om hur jag påverkades av andras beteende. Ett tag skyllde jag allt på normer och strukturer men idag kan jag känna att det tänket förhindrade att jag själv förändrade mig. Det finns skadliga strukturer, men jag förenade det tänket med att helt släppa ansvaret för mitt eget välmående. Jag var vuxen. Samtidigt kunde jag omfamna allt som var normbrytande, som om alla normer vore skadliga och dåliga. Det är de inte. Under åren jag engagerade mig politiskt så tappade jag bort mig själv bland alla som applicerade åsikter och egenskaper på alla som tillhörde samma grupp. Allt var så förenklat. Det gällde förstås bara grupper man själv inte kände samhörighet till. Så fungerar väl vi människor, men jag har väldigt svårt för det. Jag sa aldrig ifrån där heller, konflikter kunde trots allt leda till utfrysning. Jag följde bara receptet för hur jag tänkte att man skulle vara. Men för att följa det receptet måste man lida av ett oerhört självhat. 

Jag har haft svårt att omfamna mina dåliga sidor. Uppkörningarna till att vara människa har misslyckats gång på gång. Jag känner ibland hopplöshet, skam, ilska och det har alltid varit mänskligt, men jag har sällan sett det så. Hade jag fortsatt satt alla behov och känslor i ett fängelse så hade jag förmodligen blivit både bitter och sjukskriven. Jag är stundtals ganska lat, har ett stort kontrollbehov, säger ofta fel saker och svarar väldigt segt på meddelanden. Men världen går inte under för det. Ofta har problem börjat på internet, det blir som att sitta i ett vardagsrum med 800 stycken andra, istället för ett fåtal andra. Vi har så många att kamma oss inför och glömmer man bort att ta den själsliga duschen så ska man få höra det. 

Det digitala mötet är självcentrerat på många sätt, jag har haft bekanta som frågar mer sällan hur jag mår än vad min läkare gör som jag senast träffade för 7 år sedan. Kanske tar många gränssättning mer allvarligt när allt är så självcentrerat. Man kanske sätter sprickor i deras självbild. Men det är viktigt att sätta sprickorna i ens egen självbild ibland. Första gången jag verkligen satte en gräns mot någon slutade vi vara vänner i samma stund. Det var ingen förlust. Det går inte att vara alla till lags hela tiden och svara att man ska tänka på något som man definitivt inte menar att man ska. Att reagera med ett hjärta när man inte håller med. Man behöver inte göra något alls ibland. Kommer folk med förolämpningar om att man är egoistisk bara för att man sätter gränser så får det vara så men då kanske den vänskapen inte heller är någon att satsa på. Jag försökte vara vän med alla men i det tappade jag bort mig själv. 

Det finns olika grader av vänskap och man är olika nära vännerna man har i sitt liv. De sitter olika långt fram i ens liv. Jag trivs bäst med att vara nära ett fåtal och försöker jag vara bästa vän med alla så blir jag det till slut inte med någon. Allra minst med mig själv. Och de bästa vännerna jag har haft i mitt liv har både visat förståelse och sagt ifrån när jag har gjort något fel. En sån person vill jag också vara. Inte ta emot någons dåliga beteende och skriva ”kram, fina du” tillbaks. Nu blockar jag hellre skiten ur de jävlarna.