Ævestaden - Solen var bättre där

Omslag av Klara Viridén och Kenneth Lien

Någonstans så söker jag mig mer och mer mot de mjuka värdena i livet. Det känns som att så mycket i samhället handlar om att mötas med likasinnade och så kommer snabbt någon kommentar om ”vet du vad den sa” och så fortsätter det så. Man blir ganska trött i själen av det och det är så lätt att hamna där själv. Ibland vill man bara hitta platser, människor och musik där allting får vila, där tankarna får ro. Bort från dömande rum, dömande samtal. Var finns blomsterbädden för själen någonstans? I musiken tror jag att jag hittat den där blomsterbädden, den där platsen där tankarna får ro, i den norsk-svenska trion Ævestaden som släppte albumet Solen var bättre där i slutet på september. 

De albumdebuterade med Ingen mere gråter 2021 och jag får erkänna att trion gick mig helt förbi i samband med släppet, men såhär i efterhand har jag lyssnat på albumet flertalet gånger. Det är fint att få höra Ack högaste himmel i en ny version. Jag, som gammal punkare, är så van vid Dia Psalmas version. Ævestadens version ger både mig och själen gåshud. På tide å dra är nog den allra starkaste låten på albumet, den bottnar i vemod men får en liksom att sväva lyckligt fram. En oerhört vacker låt. Flytta ger mig ungefär samma känsla, med en text byggd av sorgsen längtan om att få ha någon som tänker på en när den somnar. 

Samarbetet med Benedikt på EP:n Jag är sen igen var ett vackert möte mellan indiepop och folkmusik. Lyssna bland annat på fina Halsmandlar och Tandkrämsfläckar. 

Jag möts av en slags trygg spänning när jag lyssnar på Ævestaden och senaste albumet Solen var bättre där. Det känns som en trygg plats där små detaljer ändras i varje låt, där det som var givet till en början inte alls är så givet i slutet av en låt. Stundtals är det både lekfullt och vemodigt på samma gång och det här är musik där kontraster möts, mellan olika språk, mellan folkmusik och elektronik, mellan allvar och lekfullhet. Elektroniken tar störst plats i avslutande Evig gjenkomst som är medryckande och närmast dansant. Mungiga-solot på inledande Dråper är bland det mest stämningsfulla jag hört på länge och Motorbåt, som klingar in på över sju minuter, bär något naivt över sig och med det menar jag på det absolut vackraste sättet. Det drömska man bar på runt sommarlovet när man var barn och hade alla drömmar inom sig, stora som små. Det är en fantastisk låt som är bland mina mest spelade i år faktiskt. Alla olika slags känslor samlas i den låten och låten bär på flera ljudbilder som förs samman av den fina texten. 

Alla i bandet sjunger väldigt vackert och deras röster är minst lika viktiga instrument som de övriga som samsas på albumet, varje instrument bär runt på så mycket känslor som får utlopp i albumets åtta låtar. 

Texterna, som är både svenska och norska, är både poetiska och välarbetade och tycks bära lite av den där känslan som jag beskrev i början av texten, längtan efter något annat, en resa längs både längtans höjder och nostalgins brant. Och tvärtom. Bandet skapar en speciell och framförallt egen atmosfär och jag blir helt hänförd. De instrumentala låtarna Fela och Fan, jag saknar det avger minst lika mycket känslor, instrumenten utstrålar minst lika mycket styrka. Det är ett album som, tillsammans med Samlings Autisten och SOLEs Våra liv, slåss om priset som årets bästa.

Lyssna här nedan!