Musikminne från NEW ENTMT

Foto: Press

En låt som flyttar en till varmare breddgader musikaliskt sett men till sorgens breddgrader textmässigt är debutsingeln från Tobias Bergholms NEW ENTMT. Vi känner sen tidigare igen Tobias från bland annat bandet Marble Mammoth. Bandet var tyngre och musiken doftade hårdrock från 70-talet. I NEW ENTMT möts vi av elektronisk avslappnad stämning, med musik, som jag nämnde innan, tar en till en varmare plats, musik som har händerna lite ledigt i fickorna medan låtens text mer symboliserar hjärnan som blickar tillbaka i en vemodig resa. Jag gillar singeln mycket, Idag gästar NEW ENTMT bloggen för ett musikminne!

Man pratar ofta om doftminnen – att en doft plötsligt kan återuppliva situationer och människor du inte ägnat en tanke åt på flera år. Och ibland nästa förgriper sig känslan på dig, det du kände just där och då, i en tid som nu känns mer som en abstraktion än ett minne. Men nu ska vi prata om musikminnen och inte om dofter. Även om de i många fall fungerar på samma sätt, men med skillnaden att dofter är något du i högre grad utsätts för, medan musik är något du oftare kan välja själv. På så vis har du med musik en större chans att kontrollera ditt minnesskapande – mer som att du väljer soundtrack till ett minne ”in the making”. 

Jag kan vara smått manisk i mitt musiklyssnande. Ibland kan jag fastna för en låt; och i stället för att då lyssna på repeat som en normalfrisk människa går jag in i nån slags ultrarepeat. Detta innebär att jag då kan lyssna på samma låt konstant, i flera veckor i sträck. De sista veckorna av 2021 hade jag tydligen gått in i någon slags Erykah Badu-vägg då jag i Spotifys lyssningsstatistik kunde läsa mig till att jag spenderat 1953 min med henne. Nåväl. Detta möjliggör ju också för att kunna bestämma soundtrack, inte bara för isolerade händelser, utan också för hela perioder i livet. 

Ett sådant tillfälle var när jag efter ett break-up flyttade in hos en kompis på Krukmakargatan. Själva separationen i sig markerade en förändring i vardagen, och att dessutom bo på en ny plats bara stärkte känslan. Under den månaden började jag varje morgon med att sätta på 'Changing of the Guards' med Dylan på högsta volym i hörlurarna. ”They shaved her head. She was torn between Jupiter and Apollo.” När jag lyssnar på den nu kan jag känna exakt vad jag kände då. Känslan av förändring, av ett nytt kapitel, eller som Dylan antyder – ett vaktbyte. 

Ett annat musikminne är ett som mer följer ”doftminnesprincipen”, alltså något jag blev utsatt för snarare än valde själv, men det är något som kom att bli formativt för allt mitt framtida musiklyssnande. Det var i en skolkorridor när jag precis börjat sjuan. Jag gick i en skola som var minst sagt homogen och som inte heller skrek av kulturyttringar. Därför hade jag inte heller haft någon att bli musikaliskt inspirerad av. Vid det här laget hade jag nästan slutat lyssna på musik helt. Men nu gick jag i alla fall där i korridoren och framför mig gick en kille som var ny. Han hade hörlurar med hög musik i, och från dem kunde jag höra en distinkt basgång. Svulten på musik som jag var sprang jag fram till honom och frågade vad de var han lyssnade på. Han såg sömnigt på mig, svarade Clash och gick vidare. Jag tog upp en penna och skrev ner Klash på handen. Direkt när skoldagen var slut tog jag mig till en skivaffär där jag fick hjälp att hitta rätt. Jag stoppade in The Clash från 1977 i min CD Walkman och kom snabbt in i ultrarepeat-mode. När jag kronologiskt hade tagit mig igenom deras skivor och kommit fram till London Calling fick jag återigen höra den där basgången, den som hade fångat mitt intresse från första början – låten var The Guns of Brixton. Jag vet inte om det är därför, förmodligen inte bara men kanske lite, som basgångar blivit till en central del i mitt låtskrivande.

/  NEW ENTMT

Lyssna på The way love burns (out) här nedan!