 |
| Foto: Elvira Glänte |
Första gången jag hörde Malin Willéns projekt WYLL var på EP:n Closure. Jag minns en kväll när jag och en kompis lyssnade på avslutande Better om och om igen. Låten smittar på det finaste av sätt och sen dess har jag följt WYLL. Det blev en längre paus efter EP:n men nu i oktober kom singeln l. En elektronisk pärla som på ett så härligt sätt exploderar i det mer organiska och ruffiga slutet. Jag gillar nyfiken musik där man upptäcker något nytt varje gång jag lyssnar. Så ser jag på Malin och hennes WYLL. Det låter nyfiket och hungrigt och man känner glädjen i att skapa något hos henne. Det värmer och det berör. Idag gästar WYLL bloggen för ett musikminne om Bon Iver!
Den 5:e november 2011 fyllde jag 18 år och 4/11 så skulle Bon Iver spela i Stockholm. Från början var det 18-års gräns och jag blev TOKIG då Bon Iver hade kommit in i mitt liv och vänt allt upp och ner. Jag hade haft svårt att hitta förebilder när det gällde sången och så helt plötsligt dyker det upp en skäggig man som antingen sjunger starkt i sitt bröstregister eller skört i sitt huvudregister/falsett, exakt som jag. 2011 så släppte dom ”bon iver”-albumet där dom tog singer-songwriter grejen som var min ”grej” och gjorde den fet och min besatthet var klar. Och jag behövde verkligen (VERKLIGEN) gå på konserten. Någonstans så måste mitt behov ha uppfattats och konserten flyttades till annexet och åldergränsen sänktes: biljetter köptes direkt.
Mina föräldrar skjutsade mig och min pojkvän från Västerås till Stockholm för att vi skulle gå på konserten. Mamma och pappa gick på bio (tror dom såg den då nya Tintin-filmen som dom inte var så imponerade av) och vi intog annexet. Justin Vernon hade bara ett enda mellansnack om jag minns rätt och jag har för mig att han hade fel tonart inställd på sin maxade autotune under hela Beth/Rest och det gjorde det lite mer magiskt på något vis. Mänskligt.
Sista låten innan dom klev på för att köra sina extranummer var The Wolves (Act I and II) och det är något av det finaste jag har hört i hela mitt liv. Stämsången, blåset, de dubbla trumseten och hans falsettsång/skrik. Jag minns att alla sjöng med i slutet, ”what might have been lost”, och att det var liksom självklart. När jag nu, medan jag skriver det här, letar upp klipp på Youtube på den låten från just den konserten så ryser jag från topp till tå. Jag kommer ihåg att jag var så lycklig när jag åkte hemåt. Med mamma, pappa och pojkvän och allt var bara så vackert. Jag är inte en person som vanligtvis beskriver saker som vackra då jag får cringe av det ordet, MEN, just där och då var allt verkligen vackert i bilen på väg hem till Västerås.
Den 5:e november i år fyllde jag 30. Jag har en mycket mer spretig musiksmak nu och jag sjunger ju såklart inte alls på samma sätt som då men Bon Iver ligger mig fortfarande närmast hjärtat (tillsammans med Helen Sjöholm). Jag mår så otroligt bra när jag lyssnar på dom/han. Vill fortfarande bara ha en studio i skogen någonstans i Wisconsin och skriva ledsna låtar och döpa dom till olika geografiska platser. Jag vill helt enkelt fortfarande bara bli Justin Vernon när jag blir stor. Vilket ändå ger mig en trygg känsla av att vissa saker kan få vara som det alltid har varit.
/ WYLL
Lyssna på l här nedan!
