När jag fick höra att jag var egoistisk hade jag inte varit det, jag hade bara uttryckt ett behov. Men jag bad om ursäkt och fortsatte vara som olika slags fack för sopsortering. Jag fick ta emot tankar som andra inte ville ha. Jag satte heller aldrig stopp för det. På internet kunde jag skriva om behov som folk inte tillgodosåg trots att jag aldrig våga uttrycka dem. Behov är en sak, att våga uttrycka de är något annat. Behövde jag ventilera något väntade ursäkterna direkt efter.
Det var en tid av konflikter. Jag tyckte att det var enkelt att beskriva hur jag påverkade av strukturer och av samhället men inte alls lika enkelt att prata om hur jag påverkades av andras beteende. Ett tag skyllde jag allt på normer och strukturer men idag kan jag känna att det tänket förhindrade att jag själv förändrade mig. Det finns skadliga strukturer, men jag förenade det tänket med att helt släppa ansvaret för mitt eget välmående. Jag var vuxen. Samtidigt kunde jag omfamna allt som var normbrytande, som om alla normer vore skadliga och dåliga. Det är de inte. Under åren jag engagerade mig politiskt så tappade jag bort mig själv bland alla som applicerade åsikter och egenskaper på alla som tillhörde samma grupp. Allt var så förenklat. Det gällde förstås bara grupper man själv inte kände samhörighet till. Så fungerar väl vi människor, men jag har väldigt svårt för det. Jag sa aldrig ifrån där heller, konflikter kunde trots allt leda till utfrysning. Jag följde bara receptet för hur jag tänkte att man skulle vara. Men för att följa det receptet måste man lida av ett oerhört självhat.
Jag har haft svårt att omfamna mina dåliga sidor. Uppkörningarna till att vara människa har misslyckats gång på gång. Jag känner ibland hopplöshet, skam, ilska och det har alltid varit mänskligt, men jag har sällan sett det så. Hade jag fortsatt satt alla behov och känslor i ett fängelse så hade jag förmodligen blivit både bitter och sjukskriven. Jag är stundtals ganska lat, har ett stort kontrollbehov, säger ofta fel saker och svarar väldigt segt på meddelanden. Men världen går inte under för det.
Ofta har problem börjat på internet, det blir som att sitta i ett vardagsrum med 800 stycken andra, istället för ett fåtal andra. Vi har så många att kamma oss inför och glömmer man bort att ta den själsliga duschen så ska man få höra det.
Det digitala mötet är självcentrerat på många sätt, jag har haft bekanta som frågar mer sällan hur jag mår än vad min läkare gör som jag senast träffade för 7 år sedan. Kanske tar många gränssättning mer allvarligt när allt är så självcentrerat. Man kanske sätter sprickor i deras självbild. Men det är viktigt att sätta sprickorna i ens egen självbild ibland.
Första gången jag verkligen satte en gräns mot någon slutade vi vara vänner i samma stund. Det var ingen förlust. Det går inte att vara alla till lags hela tiden och svara att man ska tänka på något som man definitivt inte menar att man ska. Att reagera med ett hjärta när man inte håller med. Man behöver inte göra något alls ibland. Kommer folk med förolämpningar om att man är egoistisk bara för att man sätter gränser så får det vara så men då kanske den vänskapen inte heller är någon att satsa på. Jag försökte vara vän med alla men i det tappade jag bort mig själv.
Det finns olika grader av vänskap och man är olika nära vännerna man har i sitt liv. De sitter olika långt fram i ens liv. Jag trivs bäst med att vara nära ett fåtal och försöker jag vara bästa vän med alla så blir jag det till slut inte med någon. Allra minst med mig själv. Och de bästa vännerna jag har haft i mitt liv har både visat förståelse och sagt ifrån när jag har gjort något fel. En sån person vill jag också vara. Inte ta emot någons dåliga beteende och skriva ”kram, fina du” tillbaks. Nu blockar jag hellre skiten ur de jävlarna.
