 |
| Foto: Fredrik Bengtsson |
Jag har haft Mathias Zachrissons låtar Nästan där och Livet som ett tvillingpar av tröstlåtar. De har skänkt lugn och låtarna är klädda i skönhet. Låtarna är hämtade från Mathias senaste album Vågorna. Albumet var ett av de absolut bästa förra året och till och med bättre än debuten, som också den präglades av en stor skönhet, av en föränderlig och oförutsägbar ljudbild som inte gick att slita sig ifrån. Mathias har sen tidigare gjort sig känd i namn som Simian Ghost och Light Vibes men för tillfället är fokus på just solokarriären. Idag gästar han bloggen för att dela med sig av ett musikminne om Sonic Youth!
Jag hade börjat spela i ett band strax innan sommaren och den här gången kändes det på riktigt. Inte som när jag i mellanstadiet hade dragit ihop ett gäng som enbart paralyserade varandra med att härma det jubel de förväntade sig få av tjejerna i parallellklassen, medan jag febrilt försökte lära alla att spela första ackordet i låten på sina instrument.
Efter långa år av att ha försökt få sportnördar att hänga på sig en gitarr hade jag nu alltså ynnesten att få spela tillsammans med några som också tänkte på musik dygnet runt. På repen delade de med sig av sina musikaliska influenser som Mars Volta, Portishead, The Knife och Bright Eyes. Varje gång vi träffades spelade de upp någon ny spännande låt och mitt huvud behövde snabbt grävas upp ur den grop av skatepunk jag hade råkat gräva alldeles för djupt i. Inte för att jag skämdes, utan för att jag kände mig trött på skiten och mina nya bandmedlemmar hade gett mig en nyckel till en ny musikalisk värld jag ville ta mig in i.
I soffan tuggar jag långsamt i mig den sista rostmackan eftersom den betyder slutet på denna alldeles för sena frukost och jag måste stänga av teven och ta tag i mitt liv. När introt till Hem till gården (Emmerdale) satte igång visste man alltid att det var kört. Då hade tablån nått en återvändsgränd och hade oftast ingenting kvar att erbjuda. Men just idag kunde jag snooza livet lite till på grund av en repris av gårdagens Letterman. Blaserad och nära att trycka på röda knappen hejdar jag mig när det är dags för avsnittets musikframträdande. Jag tänker att jag iallafall kan ge bandet en minut innan jag stänger av.
Bandet som presenteras är Sonic Youth.
Trummisen räknar in med trumpinnarna och sedan fängslar de mig redan vid första ackordet. Det är skevt och melodiöst på samma gång. Varenda liten detalj framförs med fullständig närvaro och ett blodigt allvar. Som om deras liv stod på spel. Riff varvas med distade oljud och jag hade aldrig hört en gitarr låta sådär innan. Jag tänker att jag måste spara ihop till en distpedal och överrumplas av vågen inspiration som översköljer mig i soffan. Jag känner mig lycklig. Bandets inlevelse påminner mig om vikten av att skapa från hjärtat. Oavsett vilken typ av musik. Musik som känns och betyder något för en själv.
Denna beskrivning är såklart en efterhandskonstruktion eftersom jag vid upplevelsens tidpunkt är 15 år och i stunden upplever starka känslor omöjliga för en 15-åring att sätta ord på. Men jag minns känslan. En känsla jag ofta påminner mig själv om när jag i vuxen ålder känner mig vilse i mitt musicerande, känner prestationsångest eller bara har en sån där dag då fokus riktas på fel saker. Till exempel åt vad andra ska tycka om min musik. Minnet väcker min inre Kim Gordon, eller min inre 15-åring som just upptäckt Kim Gordon, till liv igen.
Thurston Moore sjunger ”I ripped your heart out from your chest”. Det var precis vad de gjorde ur den lite osäkra, vilsna och trötta tonåringen denna tidiga sommareftermiddagen 2006. Jag behövde inte ta tag i mitt liv den dagen. Sonic Youth gjorde det åt mig.
Och allt var förändrat.
/ Mathias Zachrisson
Lyssna på Mathias album Vågorna här nedan!
