Elin Jones - Resten av mina år

Jag har lyssnat mycket på Elin Jones på sistone. Livet är i ett slags gränsland mellan arbete och semester och många dagar flyter bara ihop. Elins låt Ta tillbaks allt har varit ett bra soundtrack för alla känslor jag haft de senaste dagarna. Det stillsamma och explosiva jämsides. Det är en låt som lämnar en både längre och starkare än vad man var innan. Det är en fantastisk låt som i över fem minuter möblerar om i ens inre. I samband med att Elin släppte singeln Universum igen så gästade hon bloggen för ett musikminne. 

Nu är Elin aktuell med balladen Resten av mina år. En låt som bland annat rymmer fina rim som ”mitt lilla rum på nio kvadrat, imma på fönstren och take away-mat” och låten vandrar genom minnen, genom en relation som tagit slut. Även om man vill fortsätta lägga pusslet tillsammans så får man kanske inse att det inte blir så. 

En acceptans byggs upp men också en fin tacksamhet likaså. Kärleken man fick fick en att växa väldigt bara under den tiden man var ihop och den lyckades bygga en stabil grund. Jag känner ingen bitterhet i texten utan bara tacksamhet och ödmjukheten för tiden som var. Det är väldigt fint. Precis som gitarrsolot, precis som Elins röst som innehåller fler känslor än någonsin. Lager på lager. 

Lyssna här nedan!

June Vide - Sally/Hungry eyes

June Vide är aktuella med en ny singel. En singel som gång på gång tar fina bilder. Man ser verkligen allt framför sig, ett samtal nere vid vattnet, en cigarett som lyser upp natthimlen. Sally/Hungry eyes är första smakprovet från det kommande albumet Gold & Blue som landar i slutet av augusti. Låten känns som en stillsam sommarnatt, en hymn om mörker och att vara nära någon som får en att verkligen känna att man är vid liv. Tänk er en promenad längs ett öppet fält en sommarnatt, eller en biltur längs havet. Låten är en slags tonsättning av den promenaden, av den bilturen. Frihet och vemod som korsar varandra. 

Jag har länge följt June Vide och skulle väl säga att Sally/Hungry eyes fortfarande är lika drömsk som det tidigare materialet men att inramningen är mer akustisk än innan. Det är en låt som sätter sig i hjärnan och som får en att tänka på hur flyktigt livet är samtidigt som man tänker på stunder där man känt sig mer levande än någonsin innan. Vissa stunder växer både kropp och själ bara av ens sällskap. 

Jag har ofta återvänt till albumet A sea is a place within (I lose my mind all the time). Det var ett album som steg av vid min hållplats vid exakt rätt tidpunkt. Jag var i en slags brytpunkt i livet och jag lyssnade på albumet varje kväll under en lång period och de elva låtarna blev som små facklor längs en mörk väg. Särskilt Picture me in your mind ger mig fortfarande rysningar av hur bra den faktiskt är. 

Sally/Hungry eyes får mig verkligen att se fram emot nästa album. June Vide tonsätter ens inre tankar och målar dem i både vemod och drömska färger. 

Lyssna här nedan!

Zenobia Green - Oh dear!

Zenobia Green är aktuell med singeln Oh dear! Zenobia har tidigare släppt flera pärlor sedan första släppet 2019. Och det är inte bara sånt som släppts på Spotify utan man kan även höra henne skina och ge liv åt exempelvis Cindy Laupers Girls just wanna have fin på Youtube. Jag uppskattade verkligen albumet Cosmonaut Trotsky som släpptes fri förra sommaren. Den filmiska Twin peaks-doftande melodin i Apollonia. Kväll efter kväll om att alla får plats på livets karusell, den fantastiska vokala insatsen i titellåten och förstås den vackra och stillsamma Ode to coffee. För att inte tala om What do we want som strömmar av gemenskap genom hela låtens blodomlopp. 

Zenobia stannar inte i en särskild genre utan rör sig generellt ganska fritt mellan olika men hennes röst lämnar tydliga spår, oavsett form på låten. 

Nya singeln Oh dear! är kanske den mest riviga låten jag hört från Zenobia hittills, möjligen tillsammans med Casanova från EP:n Knight rider. Det är en låt som är ilsken och som pumpar en full med adrenalin. Det är en riktig banger som verkligen tumlar runt ens värld och som man gärna gör till en duett på spårvagnen, på löpturen, på festen. 

Lyssna här nedan!

Max Bäck - Då vill jag dansa

För drygt två år sedan så hyllade jag Max Bäcks singel Här och nu. Jag tyckte mycket om hur Max gått in i garderoben och plockat fram en skräddarsydd sommarkostym som han klädde låten i. På senaste singeln Då vill jag dansa stiger återigen temperaturen och tar med världen ut ur skuggan. 

Senast vi hörde från Max var i balladen Ensam men inte särskilt stark som var en låt om att våga kliva in i kärleken. Max har absolut gjort starkare låtar än så, men jag gillade verkligen den avslappnade känslan i låten. Allra bäst är han dock när tempot stiger något, när melodin får en att tänka att det är 40 grader även i skuggan. 

Då vill jag dansa är en låt åt det hållet, låten känns som en spansk sommarkväll och tillhör det bästa som Max har släppt hittills. Max känns oerhört bekväm när sommaren skiner igenom i hans popmusik. 

Lyssna här nedan!

Anna-Maria Nordström - Mod

Foto: Harald Nilsson

Anna-Maria Nordström, med rötterna i Skellefteå men boendes här i Göteborg, är aktuell med albumet Mod, vilket är hennes debutalbum. Albumet släpptes redan i mitten av april och det märks på albumet att hon har en bred musikalisk bakgrund vilket även fungerar som grund här. En erfarenhet och en nyfikenhet går armkrok längs albumet vars värld består av jazz samt Anna-Marias poetiska uttryck. Texterna är generellt förhållandevis raka och bottnar i livet och dess komplexitet. Livet beskrivs både med text och i längre instrumentala låtar men Anna-Maria och hennes musiker ger ett språk och mängder av känslor även till de instrumentala låtarna. 

Jag fastnar särskilt för texten till Pappa, kanske delvis på grund av personliga själ. Det har varit ett på många sätt tungt år och man får aldrig glömma att bortom alla yrken och prestationer hit och dit så är alla människor där bakom och det är klart att livets gång påverkar det man hör och ser. Texten till pappa slår ned som en blixt genom kroppen för mig och jag blir väldigt berörd. Även i hur Anna-Maria betonar orden just i den låten. Hur alla ord tycks inbäddade i flera lager av känslor. Samtidigt som musiken i just Pappa blir en fin kontrast till det sköra och sorgsna. Hoppet och sorgen sitter i samma kropp, i samma röst och kommer ut båda två, en i texten, den andra i tonerna. 

Även stillsamma Så säg biter sig fast hos mig. Vägen till känslorna går liksom än snabbare när tempot sänks. Alla hinder bara försvinner. Anna-Marias röst lyser nästan ännu starkare där. En låt om att vara mitt i livet och många av låtarna tycks ta sina första steg där. Jag kan känna igen mig i mycket. Man blir äldre och utmaningarna växer fast på andra sätt än tidigare. Människor som man alltid kunnat ha nära försvinner plötsligt och vips när man trodde att man skulle vara ett fullt pussel så försvinner bit efter bit och man tvingas omforma sig. Jag tolkar texterna som att mycket grundar sig i oron för hur man går vidare och hur man hittar sin plats i det nya. Det nya livet som kanske byggs utan flera av stöttepelarna man haft tidigare i livet. 

Musiken pendlar mellan storslagen och finstämd och här finns hela tiden en nerv, en detalj, en känsla som lyckas skaka om en. Jag är inte helt fäst vid alla oväntade fraseringar. Ibland fungerar det bra, ibland mindre bra, men överlag är det ett album där samspelet mellan Anna-Marias röst, de fina texterna och det stora bandet ofta förtrollar en.

Lyssna här nedan!

IZHAV - Tillbaka

Foto: Novalie Kaspersson

Izabelle Noréns projekt IZHAV gästade bloggens serie Musikminne i samband med att debutsingeln Catch the sun släpptes. Debutsingeln kändes som en porlande bäck och tonsatta solstrålar. Izabelle har hela tiden pendlat mellan engelska och svenska texter. Andra singeln Berätta är en låt som jag återkommit till ofta. Texten, att våga möta sanningen och inte fly från den, grävde sig långt in i mina vener och Izabelles röst gav en röst till modet på ett oerhört fint sätt. Hela EP:n Saman visade upp en värld som var både skör och vacker. Mjuka och tyngre värden bredvid varandra. Med stillsamma penseldrag målade IZHAV upp otroliga bilder och det var som att hon fortsatte måla även efter att sångerna hade tystnat. Som att nya detaljer målades upp efter hand. Bra musik slutar aldrig beröra. 

Förra året släpptes de tre låtarna Rosemary, Coming back home och storfavoriten Freight train. Den sistnämnda var en otrolig folkpoplåt som vadade runt i vemod. Samtidigt ett slags hopp som försökte slå sig in genom vemodets stängda fönster. 

Nya singeln heter Tillbaka och tar oss med genom ett pianolandskap där stråkar tar sig in efter en kort tids promenad. Det är några av de vackraste minuterna som Izabelle har tagit oss i hand hittills. Låten, som är den första pusselbiten från den kommande EP:n Till mig själ, kramar om med det mjuka pianot och Izabelles röst som följeslagare. Kören i slutet av låten får en att flyga lite. Eller om det bara är ens själ som tar sig en liten flygtur. Oavsett så är det mycket vackert. Det är svårt att inte känna att allt kommer bli bra när kören sköljer över en. 

Lyssna här nedan!

David Urwitz - Mot okända hav

David Urwitz singel Den plats du kallade min (2022) är en av de finaste låtarna jag hört de senaste åren. Låten, som varit som ett ljus som tänt upp de mörkaste av stunder, är under de knappt fem minuterna den varar en slags förändrade kraft. Bra musik har den förmågan och låten har mött mina öron många sena kvällar när tvivlet och lyckan tävlar om vad som ta störst plats i hjärnan. Bra musik puttar undan det jobbiga och ger en golv när man behöver landa i vardagen. Davids musik har ofta haft den förmågan för mig. Som där i Den plats du kallade min, som i Bara stanna en stund och som i Lycklig. En annan sak jag alltid gillat med David är hur han har gett flera olika perspektiv genom olika inspelningar av sina låtar. Som i En eftermiddag. Den långsamma, akustiska ger mig ett helt annat perspektiv på låten. På det sättet ger han flera ögon till sina låtar och sina välarbetade texter. I En eftermiddag så blir undran om det finns en Gud grundad i två olika känslor, i den stillsamma vilar en slags uppgiven sorg i orden, medan det i originalet blir mer av en slags ilska. 

Ju äldre jag blir desto mer berörs jag när någon sätter upp en stoppskylt och saktar ned tempot och låter rösten och texten vara i fokus. Det skapar tid för eftertänksamhet. Inga känslor behöver rusa fram. 

Nya singeln Mot okända hav är också en stillsam låt, en tolkning av Marie Fredrikssons klassiker. Det blir en riktigt fin hyllning av David. Maries original, som ni hittar på albumet Den sjunde vågen (1985), visade verkligen hennes rösts omfång och hur mycket känslor som föddes och växte upp just i hennes röst. En otrolig låt, som tillsammans med En tid som vår, är en av mina favoriter med Marie. En dröm om kärlek och att hitta hem, även om man inte riktigt vet hur resan kommer te sig eller hur känslorna kommer klä sig. Davids röst kryper nära lyssnaren och är kompad av en flygel. Ett stilla och vackert arrangemang. David tar verkligen låten i hand som vore den en kär vän och som jag har förstått har den varit just det för David under hans karriär. En tolkning som tar en given plats i själen.

Lyssna här nedan!

"Typ kallprat gör att man vill dö medan alla andra verkar tycka att det är hur trevligt som helst"

Foto: Emma Bates

Erica Hallström gör musik under namnet Cebratrack och hennes nya singel Lunacy är ute nu. Hennes texter får det att röras runt i hjärnan och man ställs inför utmaningar som man gärna tar emot. Hon vrider och vänder på olika existentiella problem och tar med en på en promenad i ofta elektroniska landskap. Hon och Nelly Nahlbom (Vakentimmar-bekanta Nelly Malou) ligger också bakom en av mina favorit-poddar Ful i kanten, en podd som gärna vill göra allt mer avslappnat. Lunacy är en fantastisk singel och likaså det första smakprovet från EP:n Sending poems to space som släpps i höst. Idag, i en längre intervju, berättar Erica mer om uppväxten utanför Rättvik, om att hamna i obekväma situationer och om att vara en obotlig nattuggla. 

Hur mår du, Erica? 

- Exakt just nu mår jag 7/10. Jag har alltid tyckt att det blir lättare att svara så eftersom det skiftar så mycket. Hej vad det går. Upp och ner, du vet. 

Jag tycker din nya singel Lunacy är fantastisk. Berätta mer om den och skapandeprocessen bakom! 

- Tack så mycket! Det värmer! Lunacy är produkten av en depression jag hade tidigare i år. Jag satt framför mina föräldrars piano medan låten i stort sett skrev sig själv. Tanken var att få ner i ord hur det kändes. Att ligga sömnlös och undra vad det är för poäng med allt. Samtidigt ville jag skildra hur det är när man upplever att man är annorlunda på något vis. Typ kallprat gör att man vill dö medan alla andra verkar tycka att det är hur trevligt som helst. Ibland vill jag bara skrika- MEN VAD ÄCKLAR ER DÅ?! Eller - VAD ÄR NI RÄDDA FÖR?! Och ibland gör jag det också. Man vill liksom komma in, närmare. Kanske är det för att det känns mindre ensamt då. 

Du växte upp utanför Rättvik, vad minns du bäst från din uppväxt? 

- Jag minns marknadsgodiset, raggarna som luktade gammal öl och jag minns alla vårar i Vitsippsdalen när marken blev helt vit. 

Numera bor du i Stockholm. Var hänger du helst en ledig helgkväll? 

- På någon mysig hundbar eller i studion. 

Tror du att du någonsin kommer flytta tillbaka till dalarna? 

- I nuläget ser det inte aktuellt ut eftersom jag har så mycket av mitt liv här i Stockholm. Jag skulle ha svårt att slita mig från alla vänner jag har här. Men det är klart att jag ofta längtar upp och jag brukar åka och hälsa på familjen som bor kvar så mycket jag kan. 

Dina texter har alltid varit mångbottnade och öppna för olika tolkningar. Är det medvetet att inte skriva folk på näsan utan istället lämna din värld öppen för tolkningar? 

- Både ja och nej. Jag kanske kanske kan landa i att det är undermedvetet. Det känns fint tycker jag med musik man kan bära med sig i livet genom olika skeden och att man kan höra eller uppfatta olika saker beroende på där man själv befinner sig. Lite som en skulptur som ser olika ut beroende på var i rummet man står. 

Foto: Fredrik Stål

I nya singeln sjunger du "How come my favorite topics is always too private?" och jag känner igen mig i det. Har du hamnat i någon obekväm situation på grund av detta? 

- Om jag har. Känns som om det händer hela tiden även om det säkert är en överdrift. Men skammen som följer gör säkert att det känns som oftare än det egentligen är. Här om sistens frågade jag en äldre man som gärna ville prata om ljudkablar vad han gör när han mår dåligt. Han vägrade svara och slingrade sig. Där borde jag kanske ha gett mig. Samtalet utmynnade i att han ju aldrig mår dåligt. Såhär i efterhand kan jag förstå honom eftersom vi ju inte kände varandra. Men för mig är sånt där bjudgodis medans hans bjudgodis kanske är att han varit förkyld eller varit med hunden hos veterinären. Men vad vet jag. 

Du har tidigare haft podden Ful i kanten med Nelly Nahlbom. Vad hände med den? 

- Vi har båda haft lite mycket att göra så tiden har inte riktigt räckt till. Men egentligen har vi mer en paus på obestämd tid och det är ganska ofta vi är sugna på att sätta igång igen. 

Jag vill säga att jag tycker podden var extremt bra på få en att känna att det är okej att misslyckas, att man är en "fuck-up" ibland men att det inte gör så himla mycket. Stort tack för det. 

- Tusen tack! Det är exakt det vi vill att podden ska göra för lyssnarna. 

Vilken tid på dagen och vilken årstid är du som vanligt mest kreativ? 

- Jag är en obotlig nattuggla så jag skulle säga att jag är som mest kreativ mellan 22 och 02. Årstid är nog precis mellan vinter och vår. Övergångsperioden där. 

Beskriv den kommande EP:n som en plats. Vad känner människor där? Hur mår dem? 

- På 70-talet skickades två rymd sonder ut. Voyager 1 och 2. Båda var lastade med guldskivor som bland annat innehöll en dikt om jordens plats i universum. Man hoppades att de skulle bli upptäckta av intelligent liv. 2018 lämnade den sista av sonderna solsystemet. Där har du platsen för EP:n. Utanför solsystemet påväg vidare ut. Utan kontakt med jorden. Där känner man sig liten och undrar varför ingen besvarar ens anrop längre. 

10 år har förflutit sen ditt första släpp Expectations! Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren! 

- Först vill jag nämna alla de artister som har remixat mina spår genom åren. Det är få saker jag tycker är så spännande som att höra en helt ny version av en låt jag gjort. Sedan tänker jag på de månader, under covid, som jag spenderade i mitt gamla flickrum med att sätta ihop en stop motion videon till singeln Fiction. Sist men inte minst måste jag nämna en spelning jag hade på ett stort rave. Energin var fantastisk från publiken och jag fick väldigt fria händer att pröva en lite mer udda performance. Den typen av spelningar kommer jag garanterat vilja göra fler av. 

Kollar man igenom din instagram så märks det att du tycker om att utforska det visuella. Det är både fint och kraftfullt. Finns det fler uttryckssätt du skulle vilja utforska? 

- Det var fint sagt! Tack. Ja verkligen. Ibland känns det som om dygnet har för få timmar. Jag har gjort en del performance art i samband med mina spelningar och skulle vilja utforska det konceptet ännu mer framöver. Idéen att det inte bara ska vara musiken, utan snarare en helhet som bildar ett litet universum, kittlar min hjärna. 

Du har tidigare berättat att du verkligen gillar att experimentera med färger och vatten. Var kommer den fascinationen ifrån, tror du? 

- Jag funderar på om det kan ha att göra med att min mamma målar. Men jag vet inte. Att jag varit runt penslar som doppas i vatten så länge jag kan minnas egentligen. Rök, sand eller färg i vatten som sprider sig. Gud så skönt jag tycker det är att se på. 

Tidigare har du samplat bland annat yogabollar i din musik. Vad är det mest "udda" du har samplat? 

- Det måste vara den gången jag spelade in två hundar i Soundtrade Studios. Det fick bjäffsa och skälla på olika leksaker. Blev rätt coolt att sampla sen. 

Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av? 

- Spontant tänker jag på den gången min underbara manager gjorde speciella kondomer som det stod Cebratrack på. Dom delades sen ut till alla besökare. 

Din kommande EP är döpt till Sending poems to space. Vad symboliserar titeln för dig? 

- Det är inspirerat av voyager-sonderna som bar med sig dikten ut i universum. För mig symboliserar det vår rädsla inför döden och fåfänga försök att göra oss odödliga genom att lämna saker efter oss. För har vi någonsin funnits om ingen såg oss? Jag tyckte också det var lite poetiskt nästan att vi skickar ut ett budskap upp i tomma intet utan att veta om vi någonsin kommer att bli hörda. Och om vi någonsin blir det, om en triljon år, så kanske inte ens vår planet finns kvar. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig. 

1) The Silicone Veil med Susanne Sundfør. Det är få låtar som drabbat mig så hårt som White foxes. Hennes kompositioner och harmonier slår verkligen an en sträng hos mig. Råheten blandat med det orkestrala är underbar. 

2) Pans Labyrint är en både surrealistisk och tragisk film som utspelar sig i Spanien i slutet på inbördeskriget 1944. Huvudpersonen är en liten flicka med livlig fantasi. Jag tror jag tilltalas av att den dystra verkligheten hon lever i varvas med en magisk sagovärld. 

3) Min Pappa var en väldigt speciell och excentrisk person. Även om det är 12 år sedan han gick bort så upptäcker jag då och då, både bra och dåliga, sidor hos mig själv som påminner mig om honom. Det är trösterikt. Jag har sällskap på något sätt.

4) Kapstaden var en otroligt vacker och fascinerande plats. Även om jag såklart hört om apartheid tidigare så var det något helt annat att komma dit och prata med människor om deras erfarenheter.

Lyssna på Lunacy här nedan!

Musikminne från Mount Valley

Foto: Pirjo Backman Piroth

Ett vackert och poetiskt musikminne får vi ikväll från Johanna Piroth och hennes nya projekt Mount Valley. Johanna har ni tidigare hört i Vakentimmar-bekanta duon LOKATT. På debutalbumet The bird sings my name får vi otroligt vackra visor där instrumenten ofta gör en duett med naturen. Naturen bidrar till det stillsamt vackra i de sex låtarna och jag älskar det. Lyssna exempelvis på storfavoriten Old owl. Njut av vackra ord här nedan från Mount Valley. 

Det vita stenhuset. Stockrosor, åkrar, hav och ängar. En ensam segelbåt på avstånd. Längtan bortom horisonten. En apelsinsol i fjärran. Doften av hav och nytröskat vete. Havsbrus och vindens sus i björkarna. Aprikoshimmel över landsvägar. Månen sjunger en godnattvisa. 

Blågrå berg och gröna dalar. Ett litet leksakståg i dalgången. Transparenta moln som passerar förbi. Ljudet av syrsor som aldrig slutar spela, kobjällror som klingar någonstans bland de höga alpgranarna, bäckar som porlar i evighet. Doften av stall och hö, äng och bergsluft. Den stigande fullmånen över berget mittemot. Det glimmande lilla huset på toppen där borta. En ensam bil på slingrig alpväg. Fågeln på balkongräcket tittar på mig, sjunger mitt namn. Hej farmor, är det du? 

Alpkvällar i ensamhet och gemenskap. Korna i ladugården råmar. Barnen sover. Gitarren spelar, hon sjunger igen. Små satelliter likt eldflugor över natthimlen. Universum precis runt knuten. Bergsiluetter som aldrig tar slut. 

I min regnbågsfärgade hängmatta. Utsikt över farleden. Kobbarna mittemot. Tranorna över ön sjunger för dig och mig. Toner som lugnar. Ljudet av vind i vass, båtmotor, regn mot ruta. Allt låter som musik i mina öron. Vaggande sommarvila. Ro utan oro. 

En gammal uggla i storeken. Den talar till mig, sjunger mitt namn. Tröstar och säger att allt kommer bli bra. Att jag inte ska oroa mig. Koltrasten i den tidiga timmen sjunger sin vackraste sång, så högt att jag vaknar. Är det du? 

På de här platserna skrevs mitt debutalbum The bird sings my name. På platser som betyder, som ger ro. Där jag blir en del i naturens stillsamma eller dramatiska skådespel. Platser där förfäder vandrat innan mig, känt på samma stenar, där fåglarna sjunger mitt namn.

/ Johanna Piroth, Mount Valley 

Lyssna på debutalbumet The bird sings my name här nedan!

Big Fish - Vad blir kvar

Foto: Krichan Wihlborg

Big Fish har alltid utforskat tyngd på olika sätt. Både musikalisk tyngd, sorgens tyngd och samhällets inte minst. Det är klart att det är en skillnad att lyssna på bandets hyllning till Depeche Mode i Never let me down again eller på den vemodiga medeltidshymnen Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid och att lyssna till Döden vid järva krog från bandets senaste album Kalla döda drömmar. Men i tyngden följs de åt. Jag minns hur väl just Döden vid Järva krog knockade mig. Jag var själv inlåst i en sorg utan någon riktig dörr ut, men vips så kom den låten och hjälpte till att skapa den där dörren. Musik när den är som bäst har förmågan att skapa tillflyktsorter och göra alla slags känslor mer gemensamma. 

Den nya singeln Vad blir kvar blir som en slags dans mot tiden, för att knyta an till ett av bandets första släpp med samma namn. Vad rensas och vad blir kvar när tiden har haft sin gång? Minnena klamrar sig fast vid saker, i människor och det man bär med sig en stund i livet blir på något sätt alltid kvar, blir en del av ens DNA. Och vissa ögonblick kommer alltid skina igenom. Vissa ögonblick kan inte ens tiden sudda ut. 

Det är en låt där både burkar med hopp och burkar med sorg kastas ut över texten. Låten är byggd som en slags industriell psalm med tunga körer och jag gillar det verkligen. Big Fish är som en egen genre, en genre som får en härda ut och som ser att trender är förgängliga men det fina i de små ögonblicken, som stan i solnedgången. Det finns kvar. Big Fish är fantastiska på att skildra sorg men också på att måla oss och vardagen i sig med hopp.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Agnes Grahn

Foto: Samuel Edsmyr 

Agnes Grahns Dreamland släpptes i fredags och jag skrev en recension om den på releasedagen. Jag kan redan nu känna att låten kommer vara en av mina mest spelade när året är slut. Det finns en närhet i Agnes röst, en korg av känslor som alla släpps ut just i hennes röst. Det är både drömskt och mycket vackert. Idag gästar Agnes bloggen för ett musikminne!

Jag har skrivit musik väldigt länge, men det tog ett tag innan jag vågade ta steget till att sjunga en egen låt live. Det var först när jag gick på Folkhögskola. Jag minns det så väl hur jag hade suttit och knapat ihop min låt "Hey sister" på mitt rum och skulle nu ta med den till replokalen och spela den tillsammans med några musikerklasskompisar. Det var så fruktansvärt nervöst, hur skulle dom ta emot det? Jag läste av varenda nyans i deras ansikten för att försöka läsa av vad de tyckte. Jag minns att de var så himla opedagogiska. Inte ett endaste litet "åh vilken fin låt", fick jag. Efteråt mådde jag hemskt. Sen kom konsertdagen. Vi skulle ha "kvinnokonsert" och bara spela musik av kvinnliga kompositörer. Vilket passade då bättre än att jag skulle spela en egen låt? Framförandet gick bra och jag fick en sån revansch efter det dåliga repet. Jag kände mig så fruktansvärt stolt!

Numera kastar jag bara fram en låt på ett rep och bryr mig inte lika mycket om vad musikerna runt mig tycker. Men det här minnet av första gången kommer jag aldrig glömma. Det är så många små hinder man behöver ta sig över som konstnär. Lite så känns det nu också när jag släpper musik för första gången. Det är läskigt och allt på vägen har inte alltid känts 100, men jag är så stolt över att jag tagit det steget!

/ Agnes Grahn

Lyssna på Dreamland här nedan!

Ida Gratte - Se mig

Omslag: Kesan Oksana Khyzhniak

Ida Gratte sjunger otroligt vackert i nya singeln Se mig. Singeln, som hon skrivit ihop med Vakentimmar-bekanta Åkra (Annelie Åkerlund), är varm som en människa snarare än ett element. Den är verkligen mänsklig värme.

Stockholmsmiljöer tar en allt större plats i Idas texter, här är det Medborgarplatsen och vad jag förmodar skybaren Himlen. I förra släppet, där hon gästade Netle, hyllades staden där hon sedan några år tillbaka bor. Det märks att hon trivs i Stockholm men just ensamheten där är något hon också skildrar och det är en känsla som på något sätt växer ju större stad man är ensam i. I en stad där allt händer vill man själv hända liksom. Behoven växer. 

De tre singlarna som har släppts sedan hennes andra album Vi måste prata har alla Stockholm, kärlek och gitarrplockande gemensamt. Låtarna har alla varit stillsamma och jag ser alla som längtan efter kärlek, att någon målar om ens himmel i finare färger, att man bara får känna sig sedd. Och icke att förglömma, någon som målar även samhället i en varmare färg. 

Tempot i Se mig är liksom hos Kyss mig bonne nuit och Januari börja året stillsamt. Låten är en otroligt fin kärleksförklaring där Ida upprepar ”shit, vad du är fin” och det är någon som tar henne ifrån känslan att vara ensammast i stan (fast det inte är så så kan det ändå kännas så), som hon får visa upp stan för, få visa något den andre aldrig har sett. 

Ida berättar att det var längesen hon såg någon annan stå där i köket och det är många såna fina detaljer som Ida sätter ord på. Världarna i de små detaljerna. Hon avslutar med att sjunga att ”dina 37 grader är allt jag vill ha”. Det är berörande, som två händer som fattar varandra och ger ifrån sig hjärtats toner. Det är ljuv musik.

Lyssna här nedan!

Soulsaga - Daughter of rain (Feat. Hon-har-fått-nog)

Omslag: Kamila Radwan 

Klemens Mattsson gör musik under namnet Soulsaga och det finns mycket som brinner i hans musik. Själv är jag lycklig över att verkligen höra glädjen av att skapa i allt han gör. En del låtar vill skänka glöd till den vars eld har falnat, en del placera hopp där hoppet verkligen hänger löst. Det är omöjligt att inte bli berörd, att inte känna. Hans poetiska ådra tar sig verkligen in i ens egna ådror, in i huvudet och antingen bränns eller känns det. Det världsliga och det mänskliga behandlas och går hand i hand. Allt är en helhet.

Jag minns när jag såg en kille i yngre tonåren som sjöng på Soulsagas låt Den fula ankungen. Det var ett fint och berörande ögonblick. Just den låten är också en av mina favoriter. En annan favorit är Mintkyssar från senaste albumet Eldprovet. Låten Bortom bergen är också fantastisk, som en duett med naturen. 

Nu är singeln Daughter of rain här där Klemens och hans Soulsaga återvänder till engelskan. Det är en låt där Hon-har-fått-nog gästar och det gör hon verkligen med den äran. Låten är som en tonsatt solstråle bort från rädslor och människor som försöker krossa deras kärlek. Jag tänker på fina sommardagar och jag blir verkligen glad av att höra låten. Den känns så oerhört levande och liksom fyller ens ådror med dans.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Joe & The Anchor

Foto: Press

Idag har Malmöbandet Joe & The Anchor släppt det första smakprovet från det kommande albumet Coming of age. Singeln Do you wanna give it a shot är en låt om någon som målar ens gråa värld i andra färger och som gör allt ljusare. En nyfunnen kärlek innebär en nyfunnen färg som inte fanns där förr. Texten är omgiven av fina varma slingor och smått drömska landskap och refrängen blir något att sjunga med till gång på gång. Jag själv fann bandet på EP:n Antidote och titellåten därifrån samt den vackra Someone else är fortfarande tapeter över min själ. Idag gästar Joe & The Anchor bloggens serie Musikminne!

2019 såg vi i Maggie Rogers och hennes band i Köpenhamn. Hon hade precis släppt sitt debutalbum och vi passade på att se henne på Europa-turnén. Vi älskade hennes sätt att kombinera elektronisk musik med akustiska element och ljud, så det kändes givet att gå. 

Hon var något av det bästa vi sett live, hennes närvaro var elektrisk och allt lät sinnesjukt bra. Vår sångare blev så inspirerad att han sprang hem från stationen då bussarna slutat gå och lyssnade på Maggie Rogers i lurarna hela vägen, alldeles hög på livet efter kvällens konsert. 

Ett annat grymt musikminne vi har är från The 1975s koncert i Köpenhamn tidigare i år. Deras scenshow på At Their Very Best-turnén är helt otrolig, allt från dekor till inhyrda live-musiker som percussionist, saxofonist och körsångare som skapar ett sound värdigt en arena. Samspelet mellan alla musiker på scen var en glädje att se! Bandets musik har inspirerat oss länge, och deras förmåga att fortsätta växa och utvecklas slutar aldrig att imponera på oss. Den kvällen kommer vi ha med oss länge!

/ Joe & The Anchor 

Lyssna på Do you wanna give it a shot här nedan!

Agnes Grahn - Dreamland

Foto: Samuel Edsmyr 

Första gången jag hör Agnes Grahns debutsingel Dreamland så ligger jag vaken i en värld som sover tätt intill. Det ösregnar och rummet färgläggs i svart mer och mer för varje minut. Det är passande då Dreamland är en låt som bär på ett nattligt lugn och Agnes har en röst som tätt intill mikrofonen lenar både natten och världen i stort och bäddar ens natt för fina drömmar. Lyssna bara hur hon drar ut på orden ”Come pick me up” samtidigt som ljudbilden breddar sig mer och mer, en duett mellan det sköra och storslagna, en duett mellan något vackert och något vemodigt, en duett mellan gitarrer och stråkar. Det känns på många sätt som en klassisk folksång med ett modernt filter över sig och jag gillar verkligen hur låten går från sin stillsamma öppning till att bjuda in fler musikaliska besökare efter hand. Det är otroligt vackert och Agnes röst lindar in varje ord i starka känslor. 

Agnes släpper sin debut-EP i höst och hon har tidigare turnerat med artister som Benjamin Ingrosso och Ane Brun. Hon berättar själv att hon funderat länge på att släppa sin egen musik men att det var först när hon mötte producenten Norbert Lukacs som hon kände att det verkligen stämde och det blev startskottet. Om en lugnande skog som står och väntar på kvällen hade tonsatts så hade det låtit ungefär såhär. Det är natur, det är nyfikenhet, det är förtrollande sång och vackra instrumentala duetter.

Lyssna här nedan!

Nelly Malou - Take a snack

Foto: Simon Bo Silverdahl 

Nelly Malous Alive, Déjá vu, One second är alla låtar som tonsätter mina kvällar ofta. Just Déjá vu har faktiskt varit en av mina mest mest spelade låtar sen den släpptes. Den både smärtar och belönar en med känslan som låten är inlindad i. Texten är som ett knytnäve, melodin liksom lindar in. Kontrasterna. Just flykten från det något destruktiva i livet till att verkligen vilja känna sig levande på egen hand är saker som präglar hennes texter. Samtidigt är det inte enkelt att köra ihjäl mörkret, det väjer lätt för ens försök. ”but no matter how I try…” som Nelly upprepar i slutet av Alive. Det är en sån där stund som jag vill spela gång på gång. Jag gillar upprepningarna, hur allting liksom borrar sig in i skallen. Hennes musik är ofta rå, drömsk och dansant. 

Senaste gången jag skrev om Nelly var när hon tillsammans med Valentina Orioli släppte låten I don’t need you anyway, vilket nog är det poppigaste arret som Nelly varit en del av. Låten var i alla fall fantastisk och hamnade på bloggens topplista över de 25 bästa låtarna förra året. Nellys nya singel heter Take a snack och det är en låt som jag tolkar som att många känslor ska dövas ned och man ska aldrig vara för mycket. Den snabba hjälpen finns alltid där. Men ibland får man faktiskt vara för mycket och allt behöver inte ändras på snabbt. Alla människor är mångbottnade och pendlar mellan olika stadier. Och det är verkligen inte lätt att vara människa eller att ens bli vän med ens egen hjärna. Ibland behöver ens hjärna bara en dusch, en chans att röras om igen. 

Låten doftar verkligen sena nätter och mörk klubb. Det är musik som får en att slippa hjärnan en stund samtidigt som texten tar en tillbaka just dit igen. Nelly berättar och ger mörkret ljuvliga käftsmällar gång på gång på ett både vackert och dansant vis.

Lyssna och kolla in musikvideon här nedan!

NicoleK - Tell them (Feat. Ola Rapace)

NicoleK skildrar ett drömskt elektroniskt landskap i singeln Tell them. Nicole och Ola Rapace låter återigen sina röster mötas och om en morgon efter en fest som pågått hela natten skulle tonsättas så hade det låtit ungefär såhär. Jag gillar att både drömmar och mardrömmar tar sig in i låten och man vet inte vem som riktigt vinner. Nicoles musik är ett sökande och ett utforskande av känslor. En resa genom själen och hon väjer aldrig för att skildra det mörka och destruktiva. 

Cold, som hon släppte med Ola i maj, gav hela själen rysningar då de bådas röster slog ned som blixtrar i det lugna arrangemanget. Olas röst berättar sig igenom mörkret, berättar sig genom kylan. Nicole släppte Min man han sa i slutet av maj. En kärlek som plötsligt klyvdes itu men kommer de hitta tillbaka till varandra? Allt förvrängs, rösten, melodin, verkligheten kommer in som en käftsmäll. Det finns en del David Lynch i Nicoles musik där det drömska och mardrömslika liksom går hand i hand genom hjärnan, genom alla relationer som skildras. 

Tell them är som sagt ytterligare ett möte mellan Ola Rapace och Nicole och det är på många sätt en låt som har mycket puls både i text och i musik. Det är en pulserande natt eller som sagt, en morgon efter en fest som pågått en hel natt. Man kan tolka låten på olika sätt, som alltid med Nicoles låtar men för mig handlar det mycket om människor som sprider en massa rykten och att det är rätt skönt att få knipa deras munnar och fördomar. Den klyver alla rykten för att först flörta och förstärka dem och så plötsligt; ett skott genom alla ord, genom alla fördomar. Jag gillar verkligen det tungt pulserande arrangemanget och hur ljus och mörker liksom gör en duett med varandra. Något som lindrar och krossar en på samma gång. Nicole är fantastisk på att leka med kontraster.

Lyssna här nedan!

The Parade - Shame

Jag vet i princip både ingenting om Stockholms-trion The Parade samtidigt som jag vet en hel del. Som att bandet gjorde en av förra årets bästa låtar; I’m just a dreamer. Nästan exakt efter debuten kommer trions andra singel Shame. I’m just a dreamer var verkligen en tonsatt sommar, en radio som spelade upp ens drömmar. Sommarromans och häng på stranden, vid havet. Det var en låt som framkallade många fina bilder och det är en av de bästa debutsinglar jag någonsin hört. Det är en låt som alltid kommer eka både i huvudet och i hjärtat. 

Shame är kanske inte lika direkt som debutsingeln men den växer verkligen på mig och den tar en på resa till en klubb i södra Europa där man dansar till morgonen står tätt intill en. Medan I’m just a dreamer kändes som en drömsk sommarnatt så är det här mer en låt som väcker en, som tar en i handen och visar upp natten för en. Det drömska finns kvar men en klubb har byggts i drömmarna och The Parade bjuder in en just dit. Utan tvekan så är The Parade både ett av de mest mystiska men samtidigt också mest spännande banden du kan lyssna till just nu.

Lyssna här nedan!

"En stund utan måsten, enorma folkmassor, mobiler, klädkoder, bilar, märkliga dofter och betong"

Foto: Press

Det blev succé för festivalen FOLK FRÅN SKOGEN under premiäråret 2023. Festivalen, som återkommer i år igen, arrangeras av Petter Carlsson och Wilma Holmqvist i Gullabo utanför Torsås i östra småland. I år spelar bland andra Wilma själv (Vakentimmar-bekanta Wilma Holmes, ni vet), Svalarna, Vilma Flood och Diane Emerita. FOLK FRÅN SKOGEN vill lyfta landsbygden, lyfta platsens betydelse för att uppleva live-musik på ett nytt och magiskt sätt, lyfta det gemytliga snarare än att växa till något storskaligt. Idag svarar Petter på hur det känns såhär några veckor innan festivalen återkommer för andra året i rad. 

Hur är känslan ett par veckor innan portarna öppnas? 

- Förväntansfullt såklart. Bakom detta året ligger mycket själ och alla inblandade vet jag tar i från tårna för att det ska bli så bra som möjligt. Sen är det lika svårt som förra året att ta in att lilla Gullabo får besök av otroliga musiker från hela Sverige. Det känns både stort och overkligt här ute på en annars så tyst och stillsam plats. Folk från skogen hade premiär förra sommaren. 

Hur skulle du sammanfatta premiäråret? Blev det som ni hade tänkt er? 

- Förra året fick mig att tro ännu mer på en ganska udda satsning. Det känns möjligt att FOLK FRÅN SKOGEN kan komma att bli det som var målet från början, en långlivad tradition för en levande landsbygd. Men ja, premiären gick ju över all förväntan, vädret höll, ingen propp gick i elskåpet och besökarna både upprymda och många fler än väntat. 

Finns det något speciellt som ni tagit lärdom av efter premiäråret? 

- Det känns som att alla punkter vi tar med oss från förra året handlar om att vara ute i god tid. Ointressanta saker som logistik, körscheman, utrustning, belysning, säkerhet…listan kan göras lång. 

Det är du och Wilma Holmqvist som arrangerar festivalen. Vad tar ni med er i det själsliga bagaget från förra året? 

- Vi tar med oss vilken kraft musik faktiskt har, det är lätt att tappa bort i livet som bara pågår och pågår. Förra året fick oss att stanna upp och se hur fantastiskt vackert det är när ett litet samhälle hjälps åt för kulturen och landsbygdens fortlevnad. Att FOLK FRÅN SKOGEN kan får vara en slags brygga till en drömvärld för en dag känns otroligt fint att ge både artister och besökare. 

Festivalen äger rum på dina föräldrars gård. Hade de något att anmärka på förra sommaren? 

- Mina föräldrar är själva aktiva i föreningslivet i byn och är en stor del till att festivalen är möjlig att genomföra. Med det sagt finns alltid en oro för att saker och ting kan hända med så mycket folk på gården. En trend vi gärna se återkommer är att alla campinggäster städar hela området på helt och hållet eget initiativ, det kändes nästan för bra för att vara sant men också ett tecken på att vi gör något rätt. 

Foto: Press

Vad kan man förvänta sig om man kommer? 

- En helt unik festival med många överraskningar och intryck, på området kommer alla sinnen beröras av musiken, konsten och naturen. Bäst av allt, du kan förvänta dig att din själ fylls av harmoni och inspiration. En stund utan måsten, enorma folkmassor, mobiler, klädkoder, bilar, märkliga dofter och betong. 

Nämn tre saker som du tycker utmärker en bra festival! 

- Hmmm, oj den var klurig! Tråkigt svar: Country, öl och sommar. Pretentiöst svar: Välkomnande, målande och ärligt. 

Vad skulle du säga är utmärkande med just FOLK FRÅN SKOGEN? 

- Det finns många fantastiska festivaler som äger rum på mindre orter. Däremot vill jag tro att FOLK FRÅN SKOGEN utmärker sig tydligt i val av musik. Vi väljer medvetet att förbise särskilda fack och eller genre - där vi istället väljer ut akter med stor eftertanke kring vad som funkar här ute i skogen. Det kanske låter flummigt men det kan vara allt ifrån att sjunka in i Svalarnas ljudbild som låter som en förvrängd urskog eller höra Wilma Holmes melodispråk som flörtar med kulning. Utöver det är visionen att FOLK FRÅN SKOGEN ständigt arbetar med mångfald, jämställdhet och öppenhet. Något som även i 2024 tyvärr utmärker festivalen avsevärt från andra. 

Till sist, har du själv någon speciell festival-anekdot du skulle vilja dela med dig av? 

- Det har hänt mycket konstigt och fint på festivaler genom åren. Men vem tycker inte om när det skiter sig? Så nu kör vi. Mitt livs första Bon Iver-konsert var på en festival i Danmark. Det hade regnat hela dagen och det var lerigt och kallt. Jag stod i ett folkhav av indie/folk-älskande ungdomar och väntade i vad som kändes som timmar för att äntligen få uppleva mitt då livs största idol Justin Vernon live. Plötsligt känner jag hur det blir varmt längs benet och hur min sko fylls av något som känns som kaffe i kontrast till det kalla regnovädret. Jag kollar ner och upptäcker hur en person den kvällen valde att använda mig som toalett och avslutade toabesöket med -”det där får du torka upp själv hörrö”.

Införskaffa er biljetter här! FOLK FRÅN SKOGEN tar plats den 29 juni i Blomstermåla, Gullabo.