 |
| Foto: Harald Nilsson |
Anna-Maria Nordström, med rötterna i Skellefteå men boendes här i Göteborg, är aktuell med albumet Mod, vilket är hennes debutalbum. Albumet släpptes redan i mitten av april och det märks på albumet att hon har en bred musikalisk bakgrund vilket även fungerar som grund här. En erfarenhet och en nyfikenhet går armkrok längs albumet vars värld består av jazz samt Anna-Marias poetiska uttryck. Texterna är generellt förhållandevis raka och bottnar i livet och dess komplexitet. Livet beskrivs både med text och i längre instrumentala låtar men Anna-Maria och hennes musiker ger ett språk och mängder av känslor även till de instrumentala låtarna.
Jag fastnar särskilt för texten till Pappa, kanske delvis på grund av personliga själ. Det har varit ett på många sätt tungt år och man får aldrig glömma att bortom alla yrken och prestationer hit och dit så är alla människor där bakom och det är klart att livets gång påverkar det man hör och ser. Texten till pappa slår ned som en blixt genom kroppen för mig och jag blir väldigt berörd. Även i hur Anna-Maria betonar orden just i den låten. Hur alla ord tycks inbäddade i flera lager av känslor. Samtidigt som musiken i just Pappa blir en fin kontrast till det sköra och sorgsna. Hoppet och sorgen sitter i samma kropp, i samma röst och kommer ut båda två, en i texten, den andra i tonerna.
Även stillsamma Så säg biter sig fast hos mig. Vägen till känslorna går liksom än snabbare när tempot sänks. Alla hinder bara försvinner. Anna-Marias röst lyser nästan ännu starkare där. En låt om att vara mitt i livet och många av låtarna tycks ta sina första steg där. Jag kan känna igen mig i mycket. Man blir äldre och utmaningarna växer fast på andra sätt än tidigare. Människor som man alltid kunnat ha nära försvinner plötsligt och vips när man trodde att man skulle vara ett fullt pussel så försvinner bit efter bit och man tvingas omforma sig. Jag tolkar texterna som att mycket grundar sig i oron för hur man går vidare och hur man hittar sin plats i det nya. Det nya livet som kanske byggs utan flera av stöttepelarna man haft tidigare i livet.
Musiken pendlar mellan storslagen och finstämd och här finns hela tiden en nerv, en detalj, en känsla som lyckas skaka om en. Jag är inte helt fäst vid alla oväntade fraseringar. Ibland fungerar det bra, ibland mindre bra, men överlag är det ett album där samspelet mellan Anna-Marias röst, de fina texterna och det stora bandet ofta förtrollar en.
Lyssna här nedan!
