 |
| Foto: Emma Bates |
Erica Hallström gör musik under namnet Cebratrack och hennes nya singel Lunacy är ute nu. Hennes texter får det att röras runt i hjärnan och man ställs inför utmaningar som man gärna tar emot. Hon vrider och vänder på olika existentiella problem och tar med en på en promenad i ofta elektroniska landskap. Hon och Nelly Nahlbom (Vakentimmar-bekanta Nelly Malou) ligger också bakom en av mina favorit-poddar Ful i kanten, en podd som gärna vill göra allt mer avslappnat. Lunacy är en fantastisk singel och likaså det första smakprovet från EP:n Sending poems to space som släpps i höst. Idag, i en längre intervju, berättar Erica mer om uppväxten utanför Rättvik, om att hamna i obekväma situationer och om att vara en obotlig nattuggla.
- Exakt just nu mår jag 7/10. Jag har alltid tyckt att det blir lättare att svara så eftersom det skiftar så mycket. Hej vad det går. Upp och ner, du vet.
Jag tycker din nya singel Lunacy är fantastisk. Berätta mer om den och skapandeprocessen bakom!
- Tack så mycket! Det värmer! Lunacy är produkten av en depression jag hade tidigare i år. Jag satt framför mina föräldrars piano medan låten i stort sett skrev sig själv. Tanken var att få ner i ord hur det kändes. Att ligga sömnlös och undra vad det är för poäng med allt. Samtidigt ville jag skildra hur det är när man upplever att man är annorlunda på något vis. Typ kallprat gör att man vill dö medan alla andra verkar tycka att det är hur trevligt som helst. Ibland vill jag bara skrika- MEN VAD ÄCKLAR ER DÅ?! Eller - VAD ÄR NI RÄDDA FÖR?! Och ibland gör jag det också. Man vill liksom komma in, närmare. Kanske är det för att det känns mindre ensamt då.
Du växte upp utanför Rättvik, vad minns du bäst från din uppväxt?
- Jag minns marknadsgodiset, raggarna som luktade gammal öl och jag minns alla vårar i Vitsippsdalen när marken blev helt vit.
Numera bor du i Stockholm. Var hänger du helst en ledig helgkväll?
- På någon mysig hundbar eller i studion.
Tror du att du någonsin kommer flytta tillbaka till dalarna?
- I nuläget ser det inte aktuellt ut eftersom jag har så mycket av mitt liv här i Stockholm. Jag skulle ha svårt att slita mig från alla vänner jag har här. Men det är klart att jag ofta längtar upp och jag brukar åka och hälsa på familjen som bor kvar så mycket jag kan.
Dina texter har alltid varit mångbottnade och öppna för olika tolkningar. Är det medvetet att inte skriva folk på näsan utan istället lämna din värld öppen för tolkningar?
- Både ja och nej. Jag kanske kanske kan landa i att det är undermedvetet. Det känns fint tycker jag med musik man kan bära med sig i livet genom olika skeden och att man kan höra eller uppfatta olika saker beroende på där man själv befinner sig. Lite som en skulptur som ser olika ut beroende på var i rummet man står.
 |
| Foto: Fredrik Stål |
I nya singeln sjunger du "How come my favorite topics is always too private?" och jag känner igen mig i det. Har du hamnat i någon obekväm situation på grund av detta?
- Om jag har. Känns som om det händer hela tiden även om det säkert är en överdrift. Men skammen som följer gör säkert att det känns som oftare än det egentligen är. Här om sistens frågade jag en äldre man som gärna ville prata om ljudkablar vad han gör när han mår dåligt. Han vägrade svara och slingrade sig. Där borde jag kanske ha gett mig. Samtalet utmynnade i att han ju aldrig mår dåligt. Såhär i efterhand kan jag förstå honom eftersom vi ju inte kände varandra. Men för mig är sånt där bjudgodis medans hans bjudgodis kanske är att han varit förkyld eller varit med hunden hos veterinären. Men vad vet jag.
Du har tidigare haft podden Ful i kanten med Nelly Nahlbom. Vad hände med den?
- Vi har båda haft lite mycket att göra så tiden har inte riktigt räckt till. Men egentligen har vi mer en paus på obestämd tid och det är ganska ofta vi är sugna på att sätta igång igen.
Jag vill säga att jag tycker podden var extremt bra på få en att känna att det är okej att misslyckas, att man är en "fuck-up" ibland men att det inte gör så himla mycket. Stort tack för det.
- Tusen tack! Det är exakt det vi vill att podden ska göra för lyssnarna.
Vilken tid på dagen och vilken årstid är du som vanligt mest kreativ?
- Jag är en obotlig nattuggla så jag skulle säga att jag är som mest kreativ mellan 22 och 02. Årstid är nog precis mellan vinter och vår. Övergångsperioden där.
Beskriv den kommande EP:n som en plats. Vad känner människor där? Hur mår dem?
- På 70-talet skickades två rymd sonder ut. Voyager 1 och 2. Båda var lastade med guldskivor som bland annat innehöll en dikt om jordens plats i universum. Man hoppades att de skulle bli upptäckta av intelligent liv. 2018 lämnade den sista av sonderna solsystemet. Där har du platsen för EP:n. Utanför solsystemet påväg vidare ut. Utan kontakt med jorden. Där känner man sig liten och undrar varför ingen besvarar ens anrop längre.
10 år har förflutit sen ditt första släpp Expectations! Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren!
- Först vill jag nämna alla de artister som har remixat mina spår genom åren. Det är få saker jag tycker är så spännande som att höra en helt ny version av en låt jag gjort. Sedan tänker jag på de månader, under covid, som jag spenderade i mitt gamla flickrum med att sätta ihop en stop motion videon till singeln Fiction. Sist men inte minst måste jag nämna en spelning jag hade på ett stort rave. Energin var fantastisk från publiken och jag fick väldigt fria händer att pröva en lite mer udda performance. Den typen av spelningar kommer jag garanterat vilja göra fler av.
Kollar man igenom din instagram så märks det att du tycker om att utforska det visuella. Det är både fint och kraftfullt. Finns det fler uttryckssätt du skulle vilja utforska?
- Det var fint sagt! Tack. Ja verkligen. Ibland känns det som om dygnet har för få timmar. Jag har gjort en del performance art i samband med mina spelningar och skulle vilja utforska det konceptet ännu mer framöver. Idéen att det inte bara ska vara musiken, utan snarare en helhet som bildar ett litet universum, kittlar min hjärna.
Du har tidigare berättat att du verkligen gillar att experimentera med färger och vatten. Var kommer den fascinationen ifrån, tror du?
- Jag funderar på om det kan ha att göra med att min mamma målar. Men jag vet inte. Att jag varit runt penslar som doppas i vatten så länge jag kan minnas egentligen. Rök, sand eller färg i vatten som sprider sig. Gud så skönt jag tycker det är att se på.
Tidigare har du samplat bland annat yogabollar i din musik. Vad är det mest "udda" du har samplat?
- Det måste vara den gången jag spelade in två hundar i Soundtrade Studios. Det fick bjäffsa och skälla på olika leksaker. Blev rätt coolt att sampla sen.
Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av?
- Spontant tänker jag på den gången min underbara manager gjorde speciella kondomer som det stod Cebratrack på. Dom delades sen ut till alla besökare.
Din kommande EP är döpt till Sending poems to space. Vad symboliserar titeln för dig?
- Det är inspirerat av voyager-sonderna som bar med sig dikten ut i universum. För mig symboliserar det vår rädsla inför döden och fåfänga försök att göra oss odödliga genom att lämna saker efter oss. För har vi någonsin funnits om ingen såg oss? Jag tyckte också det var lite poetiskt nästan att vi skickar ut ett budskap upp i tomma intet utan att veta om vi någonsin kommer att bli hörda. Och om vi någonsin blir det, om en triljon år, så kanske inte ens vår planet finns kvar.
Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
1) The Silicone Veil med Susanne Sundfør. Det är få låtar som drabbat mig så hårt som White foxes. Hennes kompositioner och harmonier slår verkligen an en sträng hos mig. Råheten blandat med det orkestrala är underbar.
2) Pans Labyrint är en både surrealistisk och tragisk film som utspelar sig i Spanien i slutet på inbördeskriget 1944. Huvudpersonen är en liten flicka med livlig fantasi. Jag tror jag tilltalas av att den dystra verkligheten hon lever i varvas med en magisk sagovärld.
3) Min Pappa var en väldigt speciell och excentrisk person. Även om det är 12 år sedan han gick bort så upptäcker jag då och då, både bra och dåliga, sidor hos mig själv som påminner mig om honom. Det är trösterikt. Jag har sällskap på något sätt.
4) Kapstaden var en otroligt vacker och fascinerande plats. Även om jag såklart hört om apartheid tidigare så var det något helt annat att komma dit och prata med människor om deras erfarenheter.
Lyssna på Lunacy här nedan!
