Agnes Skure - Ground, Earth, Waters

Agnes Skure släpper idag sin debut-EP, under eget namn, Ground, Earth, Waters. Tidigare har hon synts i punkbandet Call Cat och i det fina projektet Riot Grrrl Sessions. Här har Agnes röst skruvats upp och skränet tonats ned. Det är snarare folkpoppig country som vi möts av här. Bilder från en uppväxt, en hyllning och ett sorgearbete över hur saker var och blev, över platsen där hon växte upp, en liten by utanför Västerås. Samma platser kan te sig så annorlunda när man besöker dem som vuxen. Jag minns själv hur skogen i Lindsdal där jag växte upp var otroligt stor, men när jag gick igenom den som vuxen kunde jag gå igenom den på fem minuter. Det är som små plättar nu kunde vara hela världar för mig som liten. Saker förändras inte, men däremot hur man ser på dessa saker. Jag funderar mycket över det där när jag hör EP:n, som bygger på både sorg och kärlek, tacksamhet och insikt. 

Först och främst så är Agnes röst helt fantastisk, som gjord för att sitta runt ett bord och berätta minnen från hennes uppväxt. Jag älskar de lite lugnare Goodbye for now och Birch tree. Den sistnämnda bidrar med en så otrolig stämning, släck ned alla ljusen och bara känn in hur låten bäddar om dina sinnen! Samtidigt är de övriga låtarna närmast dansanta, särskilt Give it time och Robbie. Det är ljust och luftigt. Den sista låten på EP:n, Song to a magpie, förstärker också det ljusa intrycket. 

Det handlar som sagt mycket om platser, natur och uppväxt. En hyllning till det småskaliga där något stort tog vid. Agnes har gjort en EP som hon ska vara mycket stolt över och det är fint att höra kärleken i hennes röst när hon sjunger om uppväxten och all den insikt marken, jorden, vattnet där har gett henne.

Lyssna här nedan!

Det jag har upplevt har rört sig från skamvrån till ögonvrån

Jag börjar närma mig fyrtio i ganska raska steg och jag känner att jag har ett allt större behov av ett långsamt tempo. Sociala medier har blivit samhällets löparbanor, allt ska gå så himla snabbt. Jag tycker om när tankarna hinner tillaga sin tänkta rätt. När människor drar i en från olika håll kastas ingredienser runt, tankarna hinner aldrig tänkas klart, tallrikarna får stå kvar hungriga på bordet. Menyn får ändras ständigt. Ibland blir det bara rester som man får värma. Om det är tänkt att hjärnan ska orka fyrahundra meter på de där löparbanorna så orkar jag max hälften. Jag har blivit mer av en inforskare än utforskare, gått från att vara en balkong med utsikt till ett rum för insikt. Det är när jag är med människor som visar förståelse som mina dagar har en perfekt hållning. Jag har ålderskris men det har jag haft länge. En kompis skojade om att när jag var ung så sa mina föräldrar att mitt hår hade behövt klippas med en häcksax. Jag antar att det är nagelsax som gäller nuförtiden. På sin höjd. 

En sak jag är rädd för med att bli äldre är att jag ska låta just en sak identifiera mig. Det blir så skadligt om just den saken försvinner. Ett tag, runt 2006, så identifierade jag mig med mitt långa svarta hår. Ett annat år så identifierade jag mig mycket med mina politiska åsikter. Inget av det var särskilt hållbart. Jag vet många vars identitet har varit deras jobb, men den dagen personen går i pension så väntar bara ett tomrum där, helt utan odlingsmöjligheter, helt utan glipor för drömmar att ta sig in. Förr kom toner ur deras himmel, helt plötsligt kommer bara regn. 

Jag tänker på en morgon för ett tag sedan. Solstrålarna gick sin första rond för månaden. Molnen hade flytt upp på taken. Vi vaknade båda med den nyfödda dagen på våra bröst. Din mobil ringde, för mig ringer det oftast bara i min skalle. Du lät det ringa ut och jag såg på dig och tänkte att allt jag upplevt har rört sig från skamvrån till ögonvrån. Nu hade det blivit något jag vågade se tillbaka på. Du har lärt mig att acceptera det liv jag levt, sa jag. 

Tänk att mitt namn slutligen ropades ut i väntrummet. Vi hade möts två trappor upp. Nu kände jag mig lycklig över kroppens båda plan. Det är en lycka som inte släpper oss ur sikte. Nu är allt jag drömmer om att stå där bredvid dig med en matkasse i handen, känna en slags tacksamhet i att jag nu behöver sy ihop dagen för mer än mig själv. 

Kroppen är hela tiden en resväska. Man får akta sig så att det inte är minnet som väljer att tömma den. Jag vill minnas mitt liv och dagarna då jag blev trött av saker jag faktiskt ville göra. Det är dagarna jag vill ska vara mest frekventa. Det är timmarna jag vill ge puls. Det är skillnad på om ens tröttoar är fylld av saker man velat göra eller saker man varit tvungen att göra. 

Jag vet inte om allt blir enklare med åldern. Vissa saker kanske, andra inte. Vissa dagar känns det fortfarande som att jag haft oskyddat sex med Fredagen den 13:e och att vi tillsammans fått 365 barn. Men jag är mindre ängslig nuförtiden. Det är skönt. Jag har många människor runtom mig som bidrar till den utvecklingen. Och så livet tätt intill dig förstås. Du får en trygghet att odlas där jag känt mig obekväm, du får mark att växa ut i situationer där jag tidigare inte bottnat. Du är ett höghus av drömmar för någon som ryggat tillbaka för drömmar högre än en trottoar. Du är ett säkerhetsbälte kring tankar som annars hade flugit runt i huvudet. Du är en tändsticka för en själ som aldrig vinterväghålles, som inte klarar av att knäcka dimman själv, som inte klarar att smula den genom fingrarna. Det är saker jag gjort med dig som jag vill ta med mig längs min tröttoar. 

"Jag kände nog att skiljelinjerna mellan gott och ont var alldeles för grova och förenklade"

Staffan Hellstrands senaste singel heter Allt betyder något och han släppte den med Dogge Doggelito hösten 2022. Just nu är Staffan dock aktuell som husmusiker i Rörelsen som är en politisk soaré på Cirkus nya kulturscen Livemodern. Vid varje tillfälle bjuds forskare, aktivister och konstnärer in för samtal med samtalsvärdinnan Pernilla Glaser. Varje tillfälle bjuder Staffan Hellstrand själv in gästmusiker. Varje kväll bjuder helt enkelt på många möten, både när det kommer till åsikter och till kultur. Den 2 april är det dags igen för Rörelsen och då medverkar Hans Ruin, professor i Filosofi vid Södertörns Högskola och konsulten Anna Adeniji i ett samtal om engagemang. Gästartisterna som medverkar under kvällen är Cecilia Thorngren och Adrian Modiggård! Idag berättar Staffan Hellstrand mer om Rörelsen och så frågar vi oss båda - hur ska människor nå varandra i samhället? Hur kan vi mötas? 

Hur mår du Staffan? 

- Jag mår jättebra. Just hemkommen från Paris med många spännande projekt framför mig. 

Häromdagen pratade jag med en vän om det fantastiska albumet Pascha Jims Dagbok. Det håller bra än idag, tycker jag. På albumet kompades du av The Nomads. I sommar blir det ett par spelningar med just The Nomads. Hur mycket har de betytt för dig som artist? 

- Dom har betytt väldigt mycket. Både med sitt sound och sin integritet. Men även som personer. 

Berätta lite kort om Rörelsen! 

- Det är en rolig och givande blandning av diskussioner och musik. Pernilla Glaser bjuder in två nya samhällsdebattörer sex söndagar i vår och för samtal om samhällsengagemang och möten mellan människor. Jag i min tur spelar själv och bjuder in en ny musikalisk gäst varje gång. Det är Moa Lignell, Johan Johansson, Ellen Sundström och många andra. 

När jag själv läst på om Rörelsen tycks det handla mycket om möten mellan människor och åsikter. Jag tänker, är inte just att människor faktiskt möts en grogrund för förändring av samhället i stort, att det lätt blir att alla sitter i varsitt hörn och aldrig möts annars. Hur tänker du? 

- Precis, det är mycket det samtalen snurrar runt. Hur når vi varandra? Därför är det inga partipolitiker som predikar. Samtalen blir lite friare och rörligare. 

Du har själv skrivit ett antal politiskt färgade låtar, Romeo i Stocksund tycker jag är en fantastisk skildring exempelvis. Du har alltid tagit en tydlig ställning i samhällsfrågor. Väcktes det engagemanget tidigt hos dig? 

- Ja, jag blev tidigt engagerad. Kan inte sätta fingret på just vad det var, men jag tror att det var sådana vindar som blåste när jag var i tonåren. Efterdyningarna av 68-rörelsen, USA:s krig i Vietnam m.m.

Samtidigt som texterna har varit politiskt färgade så har det aldrig varit plakattexter utan mer skildringar av gripande livsöden. Har det varit medvetet att inte skriva för ”plakatpolitiskt” utan mer skildra människor och dess livsöden? 

- Det stämmer. Den så kallade proggrörelsen stod i zenit när jag växte upp, men jag kände nog att skiljelinjerna mellan gott och ont, svart och vitt, rätt och fel, var alldeles för grova och förenklade. Jag har alltid haft hjärtat till vänster men till sist handlar det om människor. 

Det har talats om att albumet Mordet i Nürnbergbryggeriet ska bli en musikal till slut. Finns det något nytt att dela kring detta? 

- Ja, det finns absolut sådana planer, men inget konkret ännu. 

Det märks tydligt att du fortfarande brinner för det du gör. Känns det viktigt att fortfarande prova på nya saker och utforska nya uttryckssätt? 

- Ja, jag är fortfarande väldigt nyfiken och beredd att ge mig in i nya sammanhang. 

Till sist, snart börjar Superettan, hur tror du att det går för Öster i år? 

- Dom går upp i allsvenskan!

Lyssna på Staffans senaste singel här nedan och köp biljetter till Rörelsen på Cirkus den 2 april här! 

Adam David Englund - Andetag

Adam David Englund är en av de mest frekvent omnämnda artisterna på bloggen. Första gången jag skrev om honom, i december -21, så var han aktuell med låten Den siste bohemens klagan, som skrevs av hans mentor i gymnasiet. Knappt två år har gått sen dess och efter det släppet har jag märkt en stor utveckling hos Adam. Han känns tryggare både i sin röst och i sitt låtskrivande. EP:n Fem röda rosor som släpptes i maj förra året imponerade på mig och det kändes som att han äntligen hade hittat sitt uttryck, något att verkligen bygga vidare på. 

Nya singeln heter Andetag och det handlar om ett liv och ett par som vaknar till liv igen av vårens värme och ljus. Allt kan kännas hopplöst och kärleken långt borta när allt är mörkt och grått men så kommer ljuset och ger kärleken extra puls igen och alla starka känslor kommer fram igen. Adam sjunger fortsatt stark och låten bär på en vårlig och ljus produktion. Adam sjunger att han faller igen när det blommar i Hoglands park. Jag gillar när han tar in hans Karlskrona i texterna. Det bidrar till att texterna känns mer nära och det är fint att han lyfter platser som sällan nämns i den musikaliska geografin. 

Låten är som sagt ljus och hoppfull och den växer för varje lyssning. Adam har tidigare sjungit starkt om utsatta människors vardag, men han sjunger minst lika starkt om det hoppfulla, om att släppa in solen. I relationen och i livet i stort. Det är både vackert och medryckande.

Lyssna här nedan!

Angelina Pavanelli - Värt att dö för?

Första gången Angelina Pavanelli omnämndes i bloggen var 2019 då jag skrev om bandet Another late night där Angelina var med. Jag minns att jag gillade bandets lågmälda men dansanta musik. Även som soloartist har Angelina imponerat. Hon släppte den starka singeln Vem trodde för en månad sedan och i början av mars så gästade hon bloggens serie Musikminne. 

Angelinas röst är ett stort rum av känslor och hennes sinne för melodier är fantastiskt. Nu är hennes nya singel här. Den är hämtad från kommande EP:n Lika bra vi och heter Värt att dö för? 

Singeln är en synthdriven och grubblande historia om att känna sig kär med detaljer som att gå hem samtidigt som någon snuddar vid ens hand - men är det bara känslor som inte är byggstenar i det livet man faktiskt själv vill leva? Vad är värt att ge upp för någon? Vad mår man själv bra av i längden? 

Jag tycker mycket om Angelinas musik. Hennes texter är öppna och raka och hennes röst är som sagt verkligen ett stort rum av känslor. Det märks att det hon sjunger betyder något för henne. 

Värt att dö för? är en singel som det strålar om och som många säkerligen kan känna igen sig i.

Lyssna här nedan!

SOLE - en och en

Det finns mycket att säga om SOLEs musik. Hennes föregående singel, duetten med hennes bror Mons Gipp Ossler, du jag tiden är en låt som jag inte kan se blekna någonsin. Det var ett slags poetiskt raseri där intensitet, klaustrofobi och skönhet mötte varandra. I nya singeln en och en möter SOLEs vemod Amalia Sjönnebys blås och det är musik så vacker att den hade kunnat spelas i en klassisk scen från Twin Peaks. Ofta känns hennes musik filmisk och den bygger upp så starka bilder. 

När jag återigen lyssnar på de tre singlarna som släppts hittills från SOLEs kommande album Våra liv så känns det som att varje ord som hon faktiskt sjunger är så genomtänkt, så fullt av mening och känslor. Det är inte alltid så många ord, men de fylls verkligen med mening, med känslor som en stark grund för att kunna bära upp orden. Och det är förstås inte bara orden som uttrycker något, hela ljudbilden blir ett eget slags språk. 

SOLEs musik pendlar hela tiden mellan kontraster, men det är inte skrämmande eller lugnande, det är inte vaggande eller intensivt, det är allt samtidigt. Hon har verkligen odlat ett eget unikt uttryck och hennes röst omvandlas ju längre låten går från mörk till ljus. Det är fantastiskt vackert och det finns så mycket nyanser i detta, så mycket skönhet. 

En och en är ytterligare en låt som inte kommer blekna, som snarare kommer växa än mer.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Daniella Binyamin

Daniella Binyamin, med rötter både i Skåne och i Israel, känner vi igen som en del i den fantastiska trion Tiger. Hon har även skrivit musik till artister som Zara Larsson. Idag släpps hennes solodebut-EP Abba, vilket betyder pappa på hebreiska. EP:n är fantastisk på alla sätt och jag tror att många kommer både dansa och gråta till titelspåret, till singeln Out of fuel och till finstämda Trying. Mest av allt älskar jag dock tempoväxlingarna i finfina All that's good. Idag gästar Daniella bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag är 18 år och ska göra ett projektarbete; ett slags examensarbete där vi får bestämma helt själva vad vi ska göra och hur vi ska göra det. För mig kändes det självklart att göra något som hade med musikskapande att göra, och jag bestämde mig för att arrangera en konsert. 

Jag har skrivit låtar sedan innan jag kunde prata, spelat och sjungit i olika konstellationer sedan jag var liten och stått mycket på scen, men detta var första gången jag arrangerade en konsert helt själv. Mitt musikminne handlar om den konserten, den timmen, den stunden. 

En kall dag i början av januari 2011, i en halvfull 80tals-kyrka med tegelväggar. Med dämpade lampor och tända ljus och lagom avstånd mellan oss och publiken; inte så nära att jag kände mig trängd, inte så långt ifrån att jag kände mig ensam. Jag på piano och sång, min syster på kör och mina två kompisar på gitarr och bas. När jag satt där vid pianot gick tiden så snabbt, jag var så inne i musiken. Vi spelade låt efter låt, jag hade mina mellansnack som var väldigt influerade av en resa till min pappa i Israel jag nyss kommit hem ifrån och min faster Dahlia som nyligen gått bort i cancer. Allt kändes väldigt naturligt. Det var som att tiden stannade upp och gick i rasande fart på samma gång. Som att tiden för en gångs skull inte spelade så stor roll. 

Jag minns att vänner, familj, bekanta och nya ansikten kom fram efteråt och sa hur fint och bra det hade varit. Hur berörda dom hade blivit. Och jag kunde inte riktigt ta in det för, för mig kändes det så naturligt och lätt. Självklart. 

Det var min första konsert som jag arrangerade själv, och efter den dagen visste jag av hela mitt hjärta att jag ville skriva och framföra musik.

/ Daniella Binyamin 

Lyssna här nedan!

Aevy Lore - From the moment we are born

Olivia Ahltorps Aevy Lore är tillbaka med en ny singel, From the moment we are born. Jag skrev om singeln Stay wild när den släpptes i september förra året. Jag beskrev den som en varm, innerlig kram. I hennes musik hörs och känns hennes samhörighet med naturen. Naturen blir till ett instrument i hennes musik och hon brinner samtidigt för hållbarhetsfrågor och det genomsyrar det hon gör. 

För mig så präglas Olivias musik, utöver hållbarhetsaspekten, av tre känslor; samhörighet, frihet och lugn. Den tycks handla mycket om att känna sig hemma både i sig själv och i samhället i stort och att ha skogen som tillflyktsort, en plats att både vila och känna sig mindre begränsad i. En plats att odla tankar av lugn istället för av stress.

Hennes musik präglas också av en påtaglig närvaro och en stämning som är både mystisk och nyfiken. I slutet av låten talar Olivia till lyssnaren; ”as we are walking slowly, closer and closer to death, it’s a life worthy of every breath” och det är ord som doftar både av insikt och av längtan, samtidigt som musiken pendlar mellan stillsam och dramatisk. 

From the moment we are born är den fjärde singeln i ordningen från Aevy Lore och jag gillar hur det oväntade i hennes låtar ändå kan ge en ett sådant lugn. Tempot kan skifta snabbt och plötsligt kan något stillsamt bli explosivt, en viskning bli till ett rop. Hon är inte rädd för att göra något oväntat och experimentera med sina låtar. Jag påminns ibland om Aurora men samtidigt är Aevy Lore något helt eget. Olivia sjunger alldeles utmärkt och hennes fjärde singel är också den jag gillar mest hittills. En oerhört vacker låt om att vilja höra hemma någonstans.

Lyssna här nedan!

"Jag hade velat gå bakåt några generationer och träffa min farfars föräldrar"

Idag släpps gruppen DOMs låt Mellan vedtrave och pelargon där Susanne Alfvengren gästar med sin röst. DOM består av författaren och coachen Doris Dahlin (kolla in Succéboken Drunkna inte i dina känslor) och musikern och producenten Mats Björke (tidigare Mando Diao). Tanken med DOM är att producera och ge ut ny musik med artister som de tror på. Musik som kan sprida framtidstro, hopp och mod i en värld där dessa saker inte sällan är begränsade.

Samma år som jag föddes, 1984, så hade Susanne Alfvengren en stor hit med låten När vi rör varann. Låten finns med på hennes debutalbum Magneter som släpptes samma år. Tre år senare sjöng hon tillsammans med Mikael Rickfors i den ljuvliga balladen Som stormen river öppet hav. Låten blev en stor hit. Genom åren har hon fortsatt släppa album, spela in ljudböcker och spelat runtom i landet. 2009 deltog hon i Melodifestivalen med stillsamt vackra Du är älskad där du går. Idag berättar Susanne mer om karriären, om nya låten och om vilken tidpunkt i historien hon hade velat besöka om det vore möjligt. 

Hur skulle du beskriva Mellan vedtrave och pelargon?  

- Det är en rörande och berörande text, dessutom ligger den verkligen i tiden. 

Hur kom du i kontakt med DOM från första början? 

- Doris tog kontakt med mig via mail. 

Blir det fler låtar tillsammans med DOM? 

- Det vet jag inte, det är ingenting på gång i alla fall men jag är öppen för det om texten stämmer med mig.

Vad var det som fick dig att falla för just den texten?  

- När jag läste de första raderna hade kriget i Ukraina precis brutit ut. Hösten 1989 väntade jag mitt första barn. Då föll murarna i Tyskland. Då tänkte jag att jag föder mitt barn in i en ny värld och på hur ser det ut nu men att det samtidigt är så att vi måste fortsätta leva och se det som är fantastiskt i det lilla, en grånad trave ved t.ex. eller en pelargonknopp. 

Senaste albumet du släppte var ett samlingsalbum. Hur går tankarna kring det, är du sugen på att spela in något nytt? 

- Ja, självklart men för mig är det svårare att spela in nuförtiden. Jag har ingen utrustning själv och är inte duktig på datorer så jag måste ha proffs som hjälper mig. 

Nästa år är det 40 år sedan ditt debutalbum släpptes, hur känner du för Magneter idag? 

- Den blev poppigare än jag egentligen hade velat, jag är ju vis-artist egentligen.   

Du spelar just nu främst i mindre sammanhang. När du firade 25-årsjubileum som artist så var du med i Melodifestivalen. Tror du att du någon gång kommer vilja ställa upp igen?  

- Man ska aldrig säga aldrig! 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var?  

- Jag sjöng duett med en pojke på avslutningen i 1:an, Är du vaken Lars hette låten. Lite nervöst förstås men roligt. När jag var nio år så sjöng jag och spelade gitarr i bygdegården hemma. Oxdragarsång av Taube. Med lite vilja kunde man spela den på två ackord. Jag kan några fler idag. 

Finns det någon person som har betytt extra mycket för dig som artist?  

- Ja, Marie Bergman inspirerade mig mycket i slutet av tonåren. Jag hade hennes LP Närma mej.  Fantastiska texter. Jag köpte också notboken och lärde mig en del av låtarna. Hade dem på min repertoar. Hon har betytt en hel del för vilken riktning min musik tog. Jag är glad för att jag fått möjlighet att tala om det för henne också. 

Hur påverkades du av pandemiåren? 

- Jag var bra bokad i början av 2020 men allt försvann. Men eftersom jag är undersköterska från början så jobbar jag inom äldrevården. Många artister har nog haft det värre.

Du bor utanför Norrtälje, vad har du för smultronställen där?  

- Jag tycker om att gå i skog och mark och ta vara på sådant man kan plocka. Ramslök, Kajplök, svamp. Kirskål i smoothie är kanon. Och sedan håller jag på mycket i min trädgård med blommor och lite odling. Jag bor i Gräddö så jag har nära till både natur och hav. Det är viktigt för mig. 

Du är uppväxt på Gotland, tror du att någon gång kommer flytta tillbaka? 

- Gotland betyder väldigt mycket för mig, jag säger ännu att jag åker hem när jag åker dit. Men sedan säger jag att jag åker hem när jag åker tillbaka till fastlandet. Jag åker dit några gånger om året, önskar att det skulle vara fler men mina två barn är bofasta i Norrtälje så jag stannar nog här.   

Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av?  

- Jag hade en hund med mig i ett antal år. En gång när jag var ute på en ö i Finland så hände en rolig grej. Jag stod på scenen och pratade mellan två låtar och så plötsligt började publiken skratta. Jag tänkte: jag sa väl inte något roligt just då men så vände jag mig om och där stod Lizzie och viftade på svansen. 

I vilka miljöer trivs du bäst?  

- Jag trivs bäst nära naturen långt från storstaden. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre?  

- Allt jag vet nu!  

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien skulle du vilja besöka?  

- Jag är uppvuxen på en gård på mellersta Gotland. Jag hade velat gå bakåt några generationer och träffa min farfars föräldrar. Jag har hört en del om dem under min uppväxt. Jag träffade min farfars mor en gång men då var jag bara ett halvår så det minns jag naturligtvis inte. Men hon uppskattade mötet med mig.

Under åren har du även läst in en del böcker. Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?  

- Oj, svårt att välja. När jag var 20 år läste jag Marilyn French Kvinnorummet. Det var en milstolpe. I slutet av 80-talet läste jag Shirley MacLaine som var omvälvande för mig. Nyligen läste jag Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, helt underbar bok som alla borde läsa. 

Till sist, om du skulle nämna tre saker som verkligen stått ut under alla år som artist, vilka tre blir det då? 

- Alla möten med publiken. Jag har förvånats över vad jag har gett människor utan att veta om det. En gång kom det fram en kvinna efter en konsert som berättade att hon hade suttit i sin bil och tänkt köra över en kant rakt ner i havet. Men så hade det spelats en låt med mig på radion och då hade hon backat! Däremot hade jag väldigt svårt att hantera kändisskapet i början av min karriär. Och tänk så många platser jag fått se i vårt avlånga land. Om min man och jag är ute och reser i Sverige pekar jag på hus eller vägskyltar och säger: Där har jag spelat!

Lyssna på Mellan vedtrave och pelargon här nedan!

Musikminne från Havsmörker

Duon Havsmörker är högaktuella med dels EP:n Dimma som släpps idag via Supertraditional Records och dels dokumentärfilmen Dunderflisan - En stumfilm om ljud av Ivar Jansson där duon, som består av Axel Jonsson och Anton Johansson, har samarbetat med nämnde Jansson. Filmen hade världspremiär på VERA Filmfestival på Åland som pågår i skrivande stund. Havsmörkers debut-EP är en duett mellan natur och människa, mellan vatten och stenar och mellan modern elektronik och mer traditionella instrument. Det är bara att lyssna och njuta. idag gästar duon bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Axel förstod direkt att Dunderflisan måste få låta igen. Eller rättare sagt dundraflisan som Kökarsborna en gång sade. Legenden berättar nämligen att det stora stenbordet användes för att hjälpa vilsna fiskare i dimman. Fiskarnas oroliga systrar och bröder fick bordet att sjunga sitt muller som hörs långt ut över havet. Flisans dova åskliknande toner gav därmed fiskarna den riktning de behövde för att hitta tillbaka till trygga land. 

 Till Västra Mörskär åker man enbart lugna sommardagar. För det mesta kastar sig vågorna våldsamt över denna skärgårdens sista utpost, eller som en okänd skribent skildrade det vilda landskapet i ett sommarbrev publicerat i Helsingfors Aftonblad den 17 augusti 1893: 

”Och då stormen i höstnattens mörker mångdubblar häftets raseri och ger böljorna gigantiska proportioner, då blir dånet till ett vrålande som af tusentals lokomotiv och det hela en musik, som vore den frambragt af en orkester från underjorden.” 

Anton slog av gasen och kryssade försiktigt mellan grynnorna in mot den skyddade hamnen. De små slitna fiskestugorna, gråblekta av saltvatten och sol, välkomnade oss på stranden. En gång rymde varje stuga en hel familj, kanske två, under det livsviktiga vårfisket, eller som sommarbrevet fortsatte: 

”Ute på Mörskär bodde — 11 personer — i en liten stuga, stor som en ordinär bastu. I ena väggen fans ett litet fönster med en ruta, och i en vrå en oppen spis, bygd af gråsten. Då Kökarbon flyttar ut hit, för han med sig två tre getter, hvilkas mjölk får göra tjänst i stället för grädde i kaffet.” 

Stenbordet ligger vackert till, mjukt inbäddad bland enriset. I horisonten syns bara hav och åter hav. Blott några sjömils ögonkast där ute ligger Estonia begraven under ytan och påminner bestämt om människans och naturens tidlösa sårbarhet. 

Flisans yta är full skålar, urgröpta av runda stenars vaggande rörelser. Vaggande rörelser som fick bordet att resonera mot berget där under och brista ut i sång. En sång som en gång fyllde en livsviktig funktion – långt innan vår tilltro till mistlurar, fyrar och Google maps tog över. Javisst, kändes det speciellt att det flera ton tunga stenbordet bara låg där och lät oss sätta det i svängning: denna skärgårdens bortglömda djungeltrumma, stor nog att fungera som både scen och instrument – samtidigt. När vinden avtog drog vi igång elverket och stämde våra oscillatorer. Detta utforskande möte mellan modern elektronik, konst och kulturhistoria finns nu inristat på EP:n Dimma. Legenden om Dunderflisan tolkas och återges i dokumentären med samma namn. Vi kan nog aldrig fullt ut förstå relationen mellan människa och hav den märkliga stenen bär på. Liksom skribenten avslutade sitt sommarbrev, får våra bristande insikter ändå aldrig hindra oss från att förundras: 

”Men hafvet är Kökarbons moder, om det ock ofta nog bäddar hans graf och alltid håller honom i strängt arbete. Huldt skänker det honom sia skatter, men det fordrar all hans kärlek, all hans sträfvan, hela hans lif.”

/ Havsmörker 

Lyssna här nedan!

Jeff Elliot - Existens

Jag älskade duon Jeff Eliots album Ten som släpptes för snart två år sedan. Jag skrev då att melodierna på albumet sa minst lika mycket som de vackra texterna som ofta berörde ämnet sorg. Albumet kändes som ett möte med en vän, ett samtal där alla känslor fick plats. Under Littfest 2022 så deltog duon i en litterär soaré tillsammans med författarna Susanna Alakoski, Elnaz Baghlanian, Tove Folkesson, Elin Anna Labba, Ida Linde och Yolanda Aurora Bohm Ramirez där författarnas texter blandades ut med Jeff Eliots egenkomponerade musik. Idag, i samband med Littfest 2023, släpps det ovanliga samarbetet på EP:n Existens. 

Alla texter från de sex författarna behandlar ämnet existens på olika sätt och redan i inledande Prologer med Elnaz Baghlanian blir jag djupt berörd. Elnaz text är fantastisk och musiken drömsk och ljust vemodig. ”Lägger ena handen över magen, det finns ännu inget språk där” läser Elnaz och det är mycket fint. Texten handlar även om flykten från Iran, rotlöshet, det komplexa i vad en flykt innebär och vad det gör med ens identitet. Överlag handlar många av texterna om just barn, ett barn på väg i Elnaz text, fina uppmaningar till barnen i Ida Lindes text och en beskrivning av att föda ett barn i Tove Folkessons avslutande text. Elin Anna Labbas text bär namnet på det första hon lärde sig att säga på samiska; Ila Maŋŋit. ”Jag har lärt mig nya ord också, men inget som säger det jag behöver” läser Elin och det är ytterligare en väldigt stark text om identitet, att få känna sig hemma och få det utrymme man behöver. De två övriga texterna, ang. det att älska sig själv av Yolanda och Nyårsnatt av Susanna berör också identitet och normer och en önskan om ett annat samhälle. Ett mer öppet sådant. 

Jeff Elliots musik hänger följsamt med i författarnas ord och bidrar med en otroligt vacker stämning. Jag tycker mycket om det här konceptet, och att se hur författarnas ord stärks av musiken, hur deras röster styr melodin, hur allt blir till ett mycket starkt möte mellan två vänner igen; poesi och musik. Hur sex kvinnor ger oss varsitt perspektiv av hur det är att existera för just dem.

Lyssna här nedan!

Sara Wohlin Zerpe - Sorgmantel

Sara Wohlin Zerpe omnämndes senast i bloggen i samband med att hon släppte EP:n Gör det nu 2021. Sara är nu tillbaka med dubbelsingeln Sorgmantel där titelspåret samsas med låten Fräls mig. Sara har imponerat djupt på mig sen hon släppte debutsingeln Tröst 2020. Låtarna är ofta klädda i vemod, men de bär även på flera lager av själsligt lugn. Det är många känslor i livet man känner sig så maktlös inför, men Sara skriver om mötet med dem och får en att känna sig mer mänsklig när man själv möter dem. Rädsla, vemod, sorg, sårbarhet. 

De två nya låtarna handlar om rädslor och hur svårt det både kan vara att våga möta dem och att släppa taget om dem. Både Sorgmantel och Fräls mig är fantastiskt fina låtar där Sara i titellåten vädjar om att hon ”behöver se ditt hjärta slå.” Jon Samuel Lundströms fiol är magisk och bidrar ytterligare till den vemodiga tråden som dras igenom hela låten. Fräls mig beskriver en natt som inte kan hitta ro och en önskan om att bli väckt när allt har blivit bra igen. Låten känns som ett sökande efter hjälp, efter en klippa att hålla fast i medan världen runt om en stormar. 

Jag förstår varför låtarna delar singel då de delar själ på många plan. Fräls mig lyfter verkligen i refrängen, mycket vacker. Det är två sårbara och samtidigt oerhört vackra låtar där Saras röst låter bättre än någonsin.

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Har du kommit hem? (Feat. Lovisa Niklasson)

Ida Gratte släpper nytt album i höst och idag, på Internationella Kvinnodagen, släpps Har du kommit hem? som är hämtad från albumet. På singeln hörs även Lovisa Niklasson som även hon imponerat djupt på mig. Hennes EP Skyttegravar är fantastisk. Jag hyllade Idas tidigare singel Kanske och jag tycker om hennes nya, mer organiska sound.

 

För det första så är den nya låten en fantastisk duett, Ida och Lovisas röster passar underbart bra ihop och låten andas verkligen vänskap och omtanke men samtidigt så sjunger de ”vi lever i en galen värld” och förutom vänskapen är det det som låten berör, att vi lever i en fuckad värld där många kvinnor behöver hålla hårt i nycklarna på vägen hem, med en ständig rädsla i huvudet att bli överfallna, och det finns liksom ingen rakt igenom trygg plats, varken i hemmet eller på vägen dit och det är jävligt sorgligt. Ett sms skickas, Har du kommit hem? för ”jag vill bara veta att du lever" och man känner verkligen den där fruktansvärda känslan av ovisshet innan personen svarar. 

Låten sätter verkligen ord på det obehagliga och det är samtidigt en fantastisk låt, där det blir som allra starkast i slutet när Ida och Lovisa sjunger samtidigt med en väldig styrka. Det är lätt att bli ledsen när man vet att låten kommer ur en verklighet som många lever i varje dag, det är så många vars liv begränsas. Som de själva sjunger i låten ”Tänk så många kvinnor som aldrig fick komma hem.” 

Ett av våra absolut största samhällsproblem som Ida och Lovisa belyser på en mycket starkt sätt.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Angelina Pavanelli

Angelina Pavanelli från Eskilstuna släppte nyligen singeln Vem trodde som är hämtad från en EP som släpps senare i vår. Den kommande EP:n följer upp Nästan typ exakt som släpptes 2020. Där sjöng Angelina både på svenska, engelska och italienska. Den kommande EP:n är den tredje i ordningen, den första, Vi kommer aldrig bli av, släppte hon som 21-åring och den hyllades av bland annat Gaffa. Angelina började sjunga sjunga redan som tolvåring och hon är grym på att skriva känslonära texter, oavsett språk och den nya singeln Vem trodde befäster det. Idag gästar Angelina bloggen för att berätta om ett musikminne!

Det var mitten på maj och jag hade precis avslutat en 48 timmar lång tågresa från Eskilstuna-Torino. Det var somrigt och svettigt och jag var uppfylld av känslan kring att vara tillbaka i släktstaden för första gången sen barnsben. Just idag var en lördag och jag kände mig trots sömnbrist och hunger förväntansfull och öppen inför vad dagen skulle komma att erbjuda. Precis ut från centralen såg jag en affisch lika lång som mig, färgglad och lockande med lila statement text - Torino Fringe Festival. Jag sökte med blicken efter datumet och log. Det var nu. Med en snabb googling fann jag programmet och fastnade instinktivt för en mörk och abstrakt bild av två människor otydligt hopslingrade med varandra. Utan att veta vad det var för typ av föreställningen kollade jag upp adressen och väntade till kvällen. 

Några timmar och bussbyten senare stod jag framför en kassa bestående av ett klappbord och två charmiga volontärer. Väl där blev jag nekad till biljettköp, då de inte hade växel nog för min oanvändbart stora forex-hundralapp, men min uppgivenhet och deras välvilja löste det ändå på något vis, även om jag inte riktigt minns hur. Jag ställde mig i kön och märkte till min förvåning hur samtliga personer började att plocka fram masquerinas ur allt från sina fickor till bh:ar och på ett par sekunder var allas ansikten täckta med kirurgiska lappar. Jag som precis landat i Italien hade ännu inte snappat upp att masker fortfarande var obligatoriska här, så jag vände mig återigen till volontärerna i kassan, ledsen för att kanske behöva missa föreställningen ändå. De nickade mot varandra och ropade efter någon som tog på sig min stress och hetsigt rotade runt i kartonger och lådor för att sedan medkännande skaka på huvudet. Så plötsligt kom en ny och flämtandes person joggandes fram till mig för att sträcka över en oöppnad FFP2-mask och min tacksamhet brände av ömheten de visade mig. 

Inne i rummet, som bestod av sten från golv till tak, var det mörkt och tyst och i några långa minuter hände ingenting. Jag kunde höra andetagen från personerna nära mig och kisade för att försöka se något i den svarta och rökiga luften. Sen i bråkdelen av en sekund tändes och släcktes en ficklampa, först en gång, sen igen och en gång till. Samtidigt hördes ett skrapande ljud, som jag först senare förstod var från naglarna mot en mikrofon, och i ljusstrimmorna kunde vi urskilja två mörka gestalter som krälande och dansande rörde sig runt i rummet. Ljuden ökade i takt med hur de slog på sina kroppar, stampade, kved, klappade eller kastade sig mot golvet. Fler ficklampor sattes igång och bjöd på en av de mest avancerade ljusshower jag bevittnat. Med hjälp av skuggor, imitationer och beatbox fick vi under en timmes tid höra och se djur, människor, död, rädslor och kärlek interagera med varandra. Och när föreställningen väl var klar väntade applåden länge i luften innan den brast ut, som om vi fortfarande inte riktigt visste vad vi hade varit med om. Jag gick ut därifrån med känslan av att ha tagit del av den starkaste dans och musikupplevelsen hittills, med hjälp av två kroppar, några ficklampor och en mikrofon. 

/ Angelina Pavanelli

Lyssna på Vem trodde här nedan!

I'm Kingfisher - Glue

Jag undrar var Thomas Jonsson ska ta I’m Kingfisher härnäst. Nya albumet Glue är som stationer av händelser, stationer av tankar, stationer där tankar måste få tänkas klart, känslor måste få kännas klart, innan man kan åka vidare. Det är mycket om hur ensamhet utvecklar och avvecklar en på samma gång. Hur man påverkas, sänks, stärks. Allt är ju alltid dubbelt. En del av en kan blicka bakåt, en annan del av en vågar kanske blicka framåt. Det finns flera rader hämtade ur albumets stationer som jag fastnar för, men särskilt ”I find it hard getting older, in so many more ways than I thought that I would do” (ur No wonder the heart was first to go) och ”Never had big thoughts about my body. I can apologize all night” (ur Licking my wounds) griper tag. De fångar osäkerheten och ju äldre man blir desto mer händelser går man igenom, allt blir som rester av hur man valde att leva och hur man ibland tvingades leva. 

Jag gillar hur Thomas så vackert fångar upp det mänskliga. Det är bland det finaste man kan hitta i musik. Det är ju trots allt det där man vill lära sig, att hantera livets gång och lyckas lära sig någonting för varje station där man stannar. Att våga vara mänsklig i sammanhang där det premieras att filtrera bort det, låtsas som inget. Låtsas vara energifylld, jämt och ständigt och inte oroas över sitt utseende fastän man innerst inne vill spegla sig i skyltfönsterna, fast man bara vill duga. Licking my wounds är ett av albumets starkaste spår och precis som i singlarna Peer pressure och Saved by a friendly reminder är den ett samarbete med Bebe Risenfors. Texten, produktionen, stämningen. Helt fantastiskt. Licking up my wounds är nog en av de absolut starkaste låtarna Thomas har spelat in hittills. 

Överlag är det ett album som präglas en hel del av samarbeten, Martin Hederos gästar på flera låtar (Lyssna bland annat på fantastiska In orbit) och bland annat Vilma Flood och Anna-Stina Jungerstam bidrar med sina röster och för in ytterligare dimensioner och perspektiv i musiken. 

Jag undrar som sagt var Thomas Jonsson ska ta I’m Kingfisher efter det här. Det här är så fulländat. Albumet är en fråga om vem man är när det man vill och behöver göra inte längre är möjligt, man går tillbaka och bläddrar bland minnena och inser att man har så många olika identiteter att växa och utvecklas i. Det är inte som en manual på hur man lyckas, men den är som en hjälpande hand, en tröst på vägen, någon som finns med en där under resan.

Lyssna här nedan!