Det jag har upplevt har rört sig från skamvrån till ögonvrån

Jag börjar närma mig fyrtio i ganska raska steg och jag känner att jag har ett allt större behov av ett långsamt tempo. Sociala medier har blivit samhällets löparbanor, allt ska gå så himla snabbt. Jag tycker om när tankarna hinner tillaga sin tänkta rätt. När människor drar i en från olika håll kastas ingredienser runt, tankarna hinner aldrig tänkas klart, tallrikarna får stå kvar hungriga på bordet. Menyn får ändras ständigt. Ibland blir det bara rester som man får värma. Om det är tänkt att hjärnan ska orka fyrahundra meter på de där löparbanorna så orkar jag max hälften. Jag har blivit mer av en inforskare än utforskare, gått från att vara en balkong med utsikt till ett rum för insikt. Det är när jag är med människor som visar förståelse som mina dagar har en perfekt hållning. Jag har ålderskris men det har jag haft länge. En kompis skojade om att när jag var ung så sa mina föräldrar att mitt hår hade behövt klippas med en häcksax. Jag antar att det är nagelsax som gäller nuförtiden. På sin höjd. 

En sak jag är rädd för med att bli äldre är att jag ska låta just en sak identifiera mig. Det blir så skadligt om just den saken försvinner. Ett tag, runt 2006, så identifierade jag mig med mitt långa svarta hår. Ett annat år så identifierade jag mig mycket med mina politiska åsikter. Inget av det var särskilt hållbart. Jag vet många vars identitet har varit deras jobb, men den dagen personen går i pension så väntar bara ett tomrum där, helt utan odlingsmöjligheter, helt utan glipor för drömmar att ta sig in. Förr kom toner ur deras himmel, helt plötsligt kommer bara regn. 

Jag tänker på en morgon för ett tag sedan. Solstrålarna gick sin första rond för månaden. Molnen hade flytt upp på taken. Vi vaknade båda med den nyfödda dagen på våra bröst. Din mobil ringde, för mig ringer det oftast bara i min skalle. Du lät det ringa ut och jag såg på dig och tänkte att allt jag upplevt har rört sig från skamvrån till ögonvrån. Nu hade det blivit något jag vågade se tillbaka på. Du har lärt mig att acceptera det liv jag levt, sa jag. 

Tänk att mitt namn slutligen ropades ut i väntrummet. Vi hade möts två trappor upp. Nu kände jag mig lycklig över kroppens båda plan. Det är en lycka som inte släpper oss ur sikte. Nu är allt jag drömmer om att stå där bredvid dig med en matkasse i handen, känna en slags tacksamhet i att jag nu behöver sy ihop dagen för mer än mig själv. 

Kroppen är hela tiden en resväska. Man får akta sig så att det inte är minnet som väljer att tömma den. Jag vill minnas mitt liv och dagarna då jag blev trött av saker jag faktiskt ville göra. Det är dagarna jag vill ska vara mest frekventa. Det är timmarna jag vill ge puls. Det är skillnad på om ens tröttoar är fylld av saker man velat göra eller saker man varit tvungen att göra. 

Jag vet inte om allt blir enklare med åldern. Vissa saker kanske, andra inte. Vissa dagar känns det fortfarande som att jag haft oskyddat sex med Fredagen den 13:e och att vi tillsammans fått 365 barn. Men jag är mindre ängslig nuförtiden. Det är skönt. Jag har många människor runtom mig som bidrar till den utvecklingen. Och så livet tätt intill dig förstås. Du får en trygghet att odlas där jag känt mig obekväm, du får mark att växa ut i situationer där jag tidigare inte bottnat. Du är ett höghus av drömmar för någon som ryggat tillbaka för drömmar högre än en trottoar. Du är ett säkerhetsbälte kring tankar som annars hade flugit runt i huvudet. Du är en tändsticka för en själ som aldrig vinterväghålles, som inte klarar av att knäcka dimman själv, som inte klarar att smula den genom fingrarna. Det är saker jag gjort med dig som jag vill ta med mig längs min tröttoar.