Musikminne från Angelina Pavanelli

Angelina Pavanelli från Eskilstuna släppte nyligen singeln Vem trodde som är hämtad från en EP som släpps senare i vår. Den kommande EP:n följer upp Nästan typ exakt som släpptes 2020. Där sjöng Angelina både på svenska, engelska och italienska. Den kommande EP:n är den tredje i ordningen, den första, Vi kommer aldrig bli av, släppte hon som 21-åring och den hyllades av bland annat Gaffa. Angelina började sjunga sjunga redan som tolvåring och hon är grym på att skriva känslonära texter, oavsett språk och den nya singeln Vem trodde befäster det. Idag gästar Angelina bloggen för att berätta om ett musikminne!

Det var mitten på maj och jag hade precis avslutat en 48 timmar lång tågresa från Eskilstuna-Torino. Det var somrigt och svettigt och jag var uppfylld av känslan kring att vara tillbaka i släktstaden för första gången sen barnsben. Just idag var en lördag och jag kände mig trots sömnbrist och hunger förväntansfull och öppen inför vad dagen skulle komma att erbjuda. Precis ut från centralen såg jag en affisch lika lång som mig, färgglad och lockande med lila statement text - Torino Fringe Festival. Jag sökte med blicken efter datumet och log. Det var nu. Med en snabb googling fann jag programmet och fastnade instinktivt för en mörk och abstrakt bild av två människor otydligt hopslingrade med varandra. Utan att veta vad det var för typ av föreställningen kollade jag upp adressen och väntade till kvällen. 

Några timmar och bussbyten senare stod jag framför en kassa bestående av ett klappbord och två charmiga volontärer. Väl där blev jag nekad till biljettköp, då de inte hade växel nog för min oanvändbart stora forex-hundralapp, men min uppgivenhet och deras välvilja löste det ändå på något vis, även om jag inte riktigt minns hur. Jag ställde mig i kön och märkte till min förvåning hur samtliga personer började att plocka fram masquerinas ur allt från sina fickor till bh:ar och på ett par sekunder var allas ansikten täckta med kirurgiska lappar. Jag som precis landat i Italien hade ännu inte snappat upp att masker fortfarande var obligatoriska här, så jag vände mig återigen till volontärerna i kassan, ledsen för att kanske behöva missa föreställningen ändå. De nickade mot varandra och ropade efter någon som tog på sig min stress och hetsigt rotade runt i kartonger och lådor för att sedan medkännande skaka på huvudet. Så plötsligt kom en ny och flämtandes person joggandes fram till mig för att sträcka över en oöppnad FFP2-mask och min tacksamhet brände av ömheten de visade mig. 

Inne i rummet, som bestod av sten från golv till tak, var det mörkt och tyst och i några långa minuter hände ingenting. Jag kunde höra andetagen från personerna nära mig och kisade för att försöka se något i den svarta och rökiga luften. Sen i bråkdelen av en sekund tändes och släcktes en ficklampa, först en gång, sen igen och en gång till. Samtidigt hördes ett skrapande ljud, som jag först senare förstod var från naglarna mot en mikrofon, och i ljusstrimmorna kunde vi urskilja två mörka gestalter som krälande och dansande rörde sig runt i rummet. Ljuden ökade i takt med hur de slog på sina kroppar, stampade, kved, klappade eller kastade sig mot golvet. Fler ficklampor sattes igång och bjöd på en av de mest avancerade ljusshower jag bevittnat. Med hjälp av skuggor, imitationer och beatbox fick vi under en timmes tid höra och se djur, människor, död, rädslor och kärlek interagera med varandra. Och när föreställningen väl var klar väntade applåden länge i luften innan den brast ut, som om vi fortfarande inte riktigt visste vad vi hade varit med om. Jag gick ut därifrån med känslan av att ha tagit del av den starkaste dans och musikupplevelsen hittills, med hjälp av två kroppar, några ficklampor och en mikrofon. 

/ Angelina Pavanelli

Lyssna på Vem trodde här nedan!