I'm Kingfisher - Glue

Jag undrar var Thomas Jonsson ska ta I’m Kingfisher härnäst. Nya albumet Glue är som stationer av händelser, stationer av tankar, stationer där tankar måste få tänkas klart, känslor måste få kännas klart, innan man kan åka vidare. Det är mycket om hur ensamhet utvecklar och avvecklar en på samma gång. Hur man påverkas, sänks, stärks. Allt är ju alltid dubbelt. En del av en kan blicka bakåt, en annan del av en vågar kanske blicka framåt. Det finns flera rader hämtade ur albumets stationer som jag fastnar för, men särskilt ”I find it hard getting older, in so many more ways than I thought that I would do” (ur No wonder the heart was first to go) och ”Never had big thoughts about my body. I can apologize all night” (ur Licking my wounds) griper tag. De fångar osäkerheten och ju äldre man blir desto mer händelser går man igenom, allt blir som rester av hur man valde att leva och hur man ibland tvingades leva. 

Jag gillar hur Thomas så vackert fångar upp det mänskliga. Det är bland det finaste man kan hitta i musik. Det är ju trots allt det där man vill lära sig, att hantera livets gång och lyckas lära sig någonting för varje station där man stannar. Att våga vara mänsklig i sammanhang där det premieras att filtrera bort det, låtsas som inget. Låtsas vara energifylld, jämt och ständigt och inte oroas över sitt utseende fastän man innerst inne vill spegla sig i skyltfönsterna, fast man bara vill duga. Licking my wounds är ett av albumets starkaste spår och precis som i singlarna Peer pressure och Saved by a friendly reminder är den ett samarbete med Bebe Risenfors. Texten, produktionen, stämningen. Helt fantastiskt. Licking up my wounds är nog en av de absolut starkaste låtarna Thomas har spelat in hittills. 

Överlag är det ett album som präglas en hel del av samarbeten, Martin Hederos gästar på flera låtar (Lyssna bland annat på fantastiska In orbit) och bland annat Vilma Flood och Anna-Stina Jungerstam bidrar med sina röster och för in ytterligare dimensioner och perspektiv i musiken. 

Jag undrar som sagt var Thomas Jonsson ska ta I’m Kingfisher efter det här. Det här är så fulländat. Albumet är en fråga om vem man är när det man vill och behöver göra inte längre är möjligt, man går tillbaka och bläddrar bland minnena och inser att man har så många olika identiteter att växa och utvecklas i. Det är inte som en manual på hur man lyckas, men den är som en hjälpande hand, en tröst på vägen, någon som finns med en där under resan.

Lyssna här nedan!