Till Västra Mörskär åker man enbart lugna sommardagar. För det mesta kastar sig vågorna våldsamt över denna skärgårdens sista utpost, eller som en okänd skribent skildrade det vilda landskapet i ett sommarbrev publicerat i Helsingfors Aftonblad den 17 augusti 1893:
”Och då stormen i höstnattens mörker mångdubblar häftets raseri och ger böljorna gigantiska proportioner, då blir dånet till ett vrålande som af tusentals lokomotiv och det hela en musik, som vore den frambragt af en orkester från underjorden.”
Anton slog av gasen och kryssade försiktigt mellan grynnorna in mot den skyddade hamnen. De små slitna fiskestugorna, gråblekta av saltvatten och sol, välkomnade oss på stranden. En gång rymde varje stuga en hel familj, kanske två, under det livsviktiga vårfisket, eller som sommarbrevet fortsatte:
”Ute på Mörskär bodde — 11 personer — i en liten stuga, stor som en ordinär bastu. I ena väggen fans ett litet fönster med en ruta, och i en vrå en oppen spis, bygd af gråsten. Då Kökarbon flyttar ut hit, för han med sig två tre getter, hvilkas mjölk får göra tjänst i stället för grädde i kaffet.”
Stenbordet ligger vackert till, mjukt inbäddad bland enriset. I horisonten syns bara hav och åter hav. Blott några sjömils ögonkast där ute ligger Estonia begraven under ytan och påminner bestämt om människans och naturens tidlösa sårbarhet.
Flisans yta är full skålar, urgröpta av runda stenars vaggande rörelser. Vaggande rörelser som fick bordet att resonera mot berget där under och brista ut i sång. En sång som en gång fyllde en livsviktig funktion – långt innan vår tilltro till mistlurar, fyrar och Google maps tog över. Javisst, kändes det speciellt att det flera ton tunga stenbordet bara låg där och lät oss sätta det i svängning: denna skärgårdens bortglömda djungeltrumma, stor nog att fungera som både scen och instrument – samtidigt. När vinden avtog drog vi igång elverket och stämde våra oscillatorer. Detta utforskande möte mellan modern elektronik, konst och kulturhistoria finns nu inristat på EP:n Dimma. Legenden om Dunderflisan tolkas och återges i dokumentären med samma namn. Vi kan nog aldrig fullt ut förstå relationen mellan människa och hav den märkliga stenen bär på. Liksom skribenten avslutade sitt sommarbrev, får våra bristande insikter ändå aldrig hindra oss från att förundras:
”Men hafvet är Kökarbons moder, om det ock ofta nog bäddar hans graf och alltid håller honom i strängt arbete. Huldt skänker det honom sia skatter, men det fordrar all hans kärlek, all hans sträfvan, hela hans lif.”
/ Havsmörker
Lyssna här nedan!
