Jag har skrivit låtar sedan innan jag kunde prata, spelat och sjungit i olika konstellationer sedan jag var liten och stått mycket på scen, men detta var första gången jag arrangerade en konsert helt själv. Mitt musikminne handlar om den konserten, den timmen, den stunden.
En kall dag i början av januari 2011, i en halvfull 80tals-kyrka med tegelväggar. Med dämpade lampor och tända ljus och lagom avstånd mellan oss och publiken; inte så nära att jag kände mig trängd, inte så långt ifrån att jag kände mig ensam. Jag på piano och sång, min syster på kör och mina två kompisar på gitarr och bas. När jag satt där vid pianot gick tiden så snabbt, jag var så inne i musiken. Vi spelade låt efter låt, jag hade mina mellansnack som var väldigt influerade av en resa till min pappa i Israel jag nyss kommit hem ifrån och min faster Dahlia som nyligen gått bort i cancer. Allt kändes väldigt naturligt. Det var som att tiden stannade upp och gick i rasande fart på samma gång. Som att tiden för en gångs skull inte spelade så stor roll.
Jag minns att vänner, familj, bekanta och nya ansikten kom fram efteråt och sa hur fint och bra det hade varit. Hur berörda dom hade blivit. Och jag kunde inte riktigt ta in det för, för mig kändes det så naturligt och lätt. Självklart.
Det var min första konsert som jag arrangerade själv, och efter den dagen visste jag av hela mitt hjärta att jag ville skriva och framföra musik.
/ Daniella Binyamin
Lyssna här nedan!
