Musikminne från Sofia Vivere

Idag har Sofia Viveres EP Tsunami släppts. Det är en EP som gjord för att inte tämja fjärilarna i magen, utan snarare släppa loss dem än mer. Det är storslagen pop blandat med RNB. Soundet är modernt samtidigt som vi får en touch av 90-talspop. Idag, dagen till ära, gästar Sofia bloggen för att dela med sig av ett musikminne, från när hon var 16 år. 

Jag minns när jag var 16 år och gick på gymnasiet. Det var vårkonsert nere i en mörk och svettig källarlokal, B-salen, som scenen hette. A-salen var den större scenen på övervåningen där de etablerade banden fick spela och drog hundratals i publiken. Men den här kvällen fick vi gymnasieelever nöja oss med B-salen fylld med ett tappert antal elever och föräldrar i publiken. 

Som den nervösa och övertaggade 16-åring jag är vid den här tiden kliver jag på scenen och hör hur trummorna börjar spela på första låten i vårt set. Känner basen i hela kroppen. Mumlandet från människor som pratar i publiken har nu upphört och jag känner blickarna mot mig som små laserstrålar. Halvvägs igenom första låten välter jag ut ett vattenglas jag valt att placera mitt på scenen och ifrågasätter mitt IQ i några sekunder. 

De följande låtarna under konserten funderar jag på om jag kommer få en elstöt och dö. Men det spelar ingen roll. För jag har aldrig känt en sådan extas på scenen. De halvtighta ackorden, som vi då tyckte var snortight spelade, förvandlas till ett lockrop till publiken som svänger med i våran puls. 50 personer känns plötsligt som 500 personer och alla rör sig kollektivt i samma tempo. Kan det vara såhär mäktigt att spela i en svettig källarlokal? - tänker jag. Men det som verkligen gör mig frälst denna kväll är att min annars konstant närvarande självkritik löser upp sig i luften och stämbanden går på autopilot. Jag har blivit ett med publiken och det känns som att vi alla står på scenen tillsammans och sjunger för världen. 

För många människor var denna dag nog bara en vanlig grå tisdag, men jag blev upplyst den tisdagen. Kommer aldrig glömma känslan. Jag brukar fortfarande tänka tillbaka på vår låg budgeterade men intrycksfulla konsert vi hade med skolan när jag var 16 år, ett musikminne som påminner mig om hur kraftfull gemenskapen i musiken är.

/ Sofia Vivere 

Lyssna här nedan!

Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök?

Det var en dag då mitt huvud bjöd på växlande molnighet hela dagen. Utanför hade solen precis rökt klart. Men röken tycktes täcka en stor del av himlen. Dessa dagar var du staketet runt min jord. Var det brand på översta våningen fanns du där. Kom du bort så kunde jag ropa. Har du luften kvar i din trygghet än? Jag har min. Demonerna har ännu inte byggt något tak, tårarna har inte blivit till en stad. En grind mot idioterna. Hur mycket vilsenhet har jag kvar på mitt konto? Hur mycket hade du kunnat få i din hand bara av att ta på mig? Jag somnar i ditt huvud till sist. Jag blundar när jag håller i ratten, men hittar ändå fram dit. Kommer jag bort så får du ropa. 

Jag har aldrig vetat vad jag gör egentligen. Jag har nog en del vilsenhet kvar. Jag är glad att vi lyckades diska våra moln, men det var inte något välavlönat jobb. Under några år kände jag att jag mest var någon som man råkade springa på. Nu finns jag i kalendern och det gläder mig. I alla bokhyllor finns jag inte. En bekant sa när jag precis hade släppt min senaste bok att hen inte ville ha några priviligierade as i sin bokhylla. Dagarna efter fick jag ett nytt smeknamn av någon annan på internet, Soya boy. Tydligen har jag många nyanser. Jag tänker dock att det inte är helt lätt att känna sig hemma någonstans. Soya boy syftade förstås på läggning. När jag blev rånad för några månader sen fick jag höra att jag var priviligerad gentemot rånaren och borde se över min maktanalys. Häromdagen på spårvagnen var det en som inte ville sätta sig bredvid mig, med kommentaren ”Nej jag tänker inte sätta mig, vem vet var bögar som han har varit?”. Det är lätt att hitta hus, men det är svårare att hitta ett med en öppen dörr. På riktigt. 

Är inte allas våra huvuden ostädade hem? Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök? Det är väl därför jag aldrig varit så bra på småprat, jag har varit bättre på att fly. Mitt dåliga självförtroende var utdraget, men samtidigt något jag inte velat vara utan i min väska. Jag packade upp det till slut, men stundtals kommer det tillbaka. Osäkerheten slår ned i olika situationer. Kanske är det bra att ses på regelbunden basis och prata med det. Jag antar att man blir bättre på att svara med åren. Jag kände mig osäker första gången jag nattade din hand under bordet i smyg. Jag kände mig osäker när mitt hjärta var framme vid målet - hade jag tolkat allting fel? Det hade jag inte. 

Kommer jag bort så får du ropa, viskar du. Jag stängde grinden återigen. Staketet höll återigen vår jord skyddad. Jag nattar dina händer i min ficka. Du fortsätter vara solen när mitt huvud är släckt. Du skrattar åt mina torra skämt och vässar till mina inre armbågar. Nej, jag är inte byggd i cement, jag kan säkert raseras när som helst, men jag låter inte andras åsikter placera mig längre. Jag kommer inte spelas på allas dansgolv. Jag kommer inte stå i allas bokhyllor. Det gör inte så mycket. Jag vill slå in mina egna spikar. Jag tröttnade på det där med att ens identitet och bakgrund så snabbt kopplas till att man har en viss slags åsikt, en viss värdering. Är man X så tycker man Y. Så är det ibland, men minst lika ofta inte. Det är ett väldigt trubbigt sätt att döma människor utifrån vad man ser på ytan, men det görs i många datorer, i många möten. Jag vill inte vara ett sånt möte, så sällan som möjligt prata utifrån en mall. Jag vill inte dubba någon annans film. Jag vill vara min egen regissör. Extramaterialet släpps senare, men inga scener kommer klippas bort. Jag vill inte skämmas över min historia. 

Folke Nikanor - Segerkrans

Niklas Johanssons projekt Folke Nikanor har växt till en av mina absoluta favoriter. Nya singeln Segerkrans befäster det. Förra året släppte han albumet Främmande och den nya singeln ses som en avslutning på fortsättningen på det albumet, Främmande, kapitel 2. Något som har blivit en singelserie som här når sitt slut, alltså. 

Jag som ser möten med olika människor som bland det finaste i livet ser Folke Nikanors möten med olika röster som något väldigt speciellt. Vare sig den som gästar med sin text och röst har varit Anna Järvinen, Paulina Palmgren eller som i detta fallet GRANT så låter det fantastiskt. I somras älskade jag att somna till låten Natten (där Sofia Jannok sjunger). Ofta handlar det om vemodiga elektroniska folkvisor. Elektroniska drömmar. Djuret är nog den låt jag spelat mest av alla det senaste året. Visst är ”Tänk att vi finns till, trots allt” en fantastisk mening? Så kan jag fortsätta. Det är ljuvligt. 

I den nya singeln debuterar GRANT (Caroline Cederlöf) med att sjunga på svenska och det är något jag definitivt vill höra mer av. Texten i Segerkrans vittnar om en ensam seger, en kärlek som aldrig var högljudd, som fanns i periferin, i tystnaden, två förlorare trots en segerkrans trädd på huvudet. Musikaliskt är det återigen elektroniskt och drömskt och Caroline har en fantastisk röst och jag fastnar för den romantiskt poetiska texten, trots att händerna under bordet kanske aldrig riktigt ledde dit de ville från början. Det är tungt att älska med blodad tand. 

Tack Folke Nikanor för alla möten. För att vi får finfrämmat i våra öron.

Lyssna här nedan!

Helena E - Inte tillräckligt indie, inte tillräckligt mainstream

Helena E har precis släppt sitt debutalbum Inte tillräckligt indie, inte tillräckligt mainstream. Albumet är både en resa och en sammanfattning av flera år som artist. Titeln sammanfattar också på ett bra sätt navet i albumets berättelse; att inte riktigt passa in. Samtidigt är det kanske också det jag tolkar som en resa, att bli mer självsäker och inte känna att man behöver anpassa sig, det är okej att sticka ut och hitta det som är ens eget. Det är tankar jag själv kan känna igen mig i, men det är fint att hitta fler trygga rum i sig själv.

Just att inte passa in går som sagt som en röd tråd genom albumet, men vi vandrar genom olika känslor. Både sorg och trygghet, minnen att vila i, uppväxten i en mindre stad. Det är mycket att bearbeta och göra ett bokslut över. Många känslor att skriva ut. Jag älskar hyllningen till Göteborg i låten med samma namn och även om mycket handlar om att inte passa in, så finns det fortfarande en gemenskap i det, som lyfts fram här och där, en lycka som man kan ta på, att ha någon som kanske inte heller passar in. Någon att dela känslan med. 

Mest berörd blir jag i de låtarna där tempot sänks, som i Minns du sången och storfavoriten En dag till. En dag till liknar nästan en psalm i början och trots att den lyfter något jobbigt och tungt så känns den som armar runt en, som en varm kram. Låten behandlar psykisk ohälsa på ett nära och starkt vis. Överlag är det ett starkt debutalbum som spinner över Göteborgspop till rock, från eufori till sorg. En resa att återvända till.

Lyssna här nedan!

Comfort Addict - Really Really!

Comfort Addict gästade bloggen i maj i samband med att de släppte singeln Kiss & Kudde och idag släpps debutalbumet. 

Det är natt när jag skriver detta och det blåser kraftigt utanför fönstret. Ibland känns vindarna som knytnävsslag mot fönstret, minst. En låt som bandet nämnde när de gästade bloggen var To be loved. Den har precis tagit slut och låten klär verkligen just den här natten i finare kläder. Den är storslagen och berörande. Strax innan låten slagit sju minuter växer den sig större och det är en väldigt fin avslutning. Kort innan To be loved så placerar sig låten Not a big thing och om To be loved är albumets mest berörande stund så är Not a big thing en av 2022 års absolut bästa låtar. Det är en ganska rak och trallvänlig poplåt som har allt för att bli en stor hit. Det är verkligen så. 

Även om ingen annan låt når riktigt samma höjder som Not a big thing så är det ett mycket starkt debutalbum där indiepop möter elektronik. Jag hör glimtar av både Depeche Mode och Erasure, samtidigt som det finns en hint av ABBA. Det kanske låter märkligt, men det är det inte. Det är en väldigt fin blandning där glädjen märks i allt bandet gör. Det är egentligen en perfekt sommarskiva men jag får se det som att albumet får smaken av sommaren att sitta kvar ett bra tag till, nu när hösten tagit över oss allt för mycket. 

Glöm inte att sätta på Not a big thing på era bilturer genom höst-Sverige. Den kommer få allt att kännas lite ljusare och föra hoppet lite, lite närmare er.

Lyssna här nedan!

Cloudpocket - Bonafide

Cloudpocket släpper idag den sjätte och sista singeln från det kommande debutalbumet som släpps i november. Bonafide heter den. Jag har tidigare skrivit om singlarna Miss DJ och Vibe city och har känt att detta verkligen är ett tillsammans-band. Det är musik som inte lämnar någon ensam, som inte fortsätter när någon börjar må dåligt, utan som ser till att alla är med. Kom som du är och umgås. Bandet hoppas själva vara en gnista som kan påminna en om värme och öppenhet och det lyckas man verkligen med. 

70-talsfunken med smak av disco fortsätter på den nya singeln. Låten bidrar med ett avslappnat gung och jag har märkt att bandets låtar brukar växa allt mer med tiden. Den är inget fotografi som aldrig förändras, utan här upptäcker man något nytt hela tiden. Som en ny vän som man lär känna bättre och bättre för varje gång man ses. Överlag ser debutalbumet ut att bli en riktig fullträff. 

Bandet gör den 27 september ett avskalat gig på Musslan i Stockholm och jag längtar verkligen tills jag själv får se bandet live. Jag tror att det är där bandet är som allra, allra bäst. Det känns som ett band som gjort för att möta publiken, som gjort för scenen.

Lyssna här nedan!

Rickard och Juvelerna - Go, Go Johnny L’amour

Jag hade faktiskt inte hört Rickard och Juvelerna så mycket innan, men en genomlyssning av bandets katalog vittnar om något mycket bra. Låtar som Asmunderöd och Lyckligare nu är juveler som bär på både fina texter och melodier som hakar sig fast. Låten Som vindarna som släpptes tidigare i vår andas försommar och frihet. Samtidigt som den vemodiga texten doppar tårna lite försiktigt, men det är väldigt vackert ändå. Vemodspop. Jag måste säga att Som vindarna och nysläppta Go, Go Johnny L’amour båda tillhör det bästa som bandet släppt. Här finns starka melodier och både det drömska och vemodiga får plats i texterna. 

Bandet, som debuterade 2012, låter i senaste låten blåsinstrument få plats och jag tycker att det låter helt fantastiskt. Både trumpeten och saxofonen bidrar till en speciell dynamik och blås är något jag önskar att bandet använde sig av ofta. Lyssna exempelvis på den äldre låten Samma tårar. 

Musikaliskt låter detta som äldre indiepop när den var som bäst, men det är verkligen ingen kopia på något vis. Det är livserfarenhet och visdom klädda i en perfekt poplåt och med tanke på de två senaste singlarna så tycks bandet ruva på något stort.

Lyssna här nedan!

Overkligheten - Sommarsyrsors sång

Den allra största styrkan hos bandet Overkligheten ligger i kontrasterna, i tempohöjningarna. Jag lyssnar på avslutande Världen som börjar akustiskt men som fortsätter växa. Jag gillar när desperationen får en röst i slutet på låten. Hur allting ökar i intensitet. Låten är klart bäst på den nya EP:n, Sommarsyrsors sång och kanske det allra bästa som bandet spelat in hittills. 

Senast jag skrev om bandet var i samband med att singeln Gnistan släpptes våren 2021 och det som slår mig är att det som började som ett slags soloprojekt alltmer verkligen låter som det band som det har växt till. Lyssna bara på nyinspelningen av den gamla låten Ekarna på ön. Det finns en större tyngd i musiken och ofta påminner man lite om tidiga Solen. Jag tror att detta är rätt väg för bandet. 

80-talssyntar kommer ofta in på besök och bidrar till en speciell stämning. Jag berörs av den storslagna titellåten och texterna är som vanligt både poetiska och välarbetade. Bäst är dock bandet när tempot höjs och man drar åt rockens håll, åt det nästan desperata.

Lyssna här nedan!

Musikminne från MIRIAM

Miriam Pettersson gör musik under namnet MIRIAM. Musiken är mångbottnad och ibland drar det åt R&B som på förra singeln Ser er medan det på senaste singeln Hitta hem handlar mer om storslagen pop som närmar sig det dramatiska och filmiska. Singeln är hennes popigaste låt hittills. Det känns lekfullt och man hör glädjen i det hon gör. Mitt i det självklara öppnas plötsligt en överraskning. Det är fint så. Hitta hem är hämtad från det kommande debutalbumet och idag gästar MIRIAM för att berätta om flera musikminnen!

"Välj ut något extra fint minne du har som är kopplat till musik”. 

Läser detta mail medan jag sitter på tåget hem, till tryggheten där folk rullar på sina “r” långt bak i gommen. De senaste dagarna har jag lekt rockstjärna och släppt den andra singeln från mitt debutalbum som artist, haft mitt första gig i Stockholm, och däremellan kastat mig mellan röda och gröna linjen för att som låtskrivare och producent käka nudlar i mysiga studios och försöka projicera andras människors känslor, tankar och identiteter. Hårddisken i huvudet behöver matas ut en stund. Att skriva av sig samtidigt som lummiga gröna skogar susar förbi fönstret, känns dock som en alldeles lagom arbetsbelastning. Borde väl ta en 10 minuter att skriva detta, tänker jag. I’m invincible. 

Tills jag inser att det är som att fråga mig om vad jag tror om livet efter döden. 

För är det nu jag ska skriva om när jag som 6-åring scendebuterade på den lokala talangjakten i Skurup, med silversprayade gympaskor som min stackars mamma fick köra in till Malmö för att investera i, för att jag “visualiserade” detta? 

Eller kanske om när jag som 14-åring släppte min första egenskrivna- och producerade låt på Vimeo.com, som handlade om att jag ville förlåta en kille jag hade dumpat efter ett 2 veckors dynamiskt förhållande? Vilket i sin tur ledde till min första festivalspelning någonsin på Landskronakarnevalen, med fullt band?

Är det nu jag ska avslöja att Anders Bagge erbjöd mig som 16-åring, framför hela min gymnasieskola som satt bänkad framför scenen i matsalen, att besöka hans studio för att spela in en liten Taylor Swift-indiedänga på engelska som jag hade knåpat ihop hemma på mitt rum? (ja, jag är fortfarande en ackeguratjej, och en stolt sådan). 

Fast fan, det finns ju också den där konserten när jag var ute på PR-turné med min ensemble från folkis, där jag på samma scen lyckades pitcha ett lika djupt som långt vrål i PJ Harveys “To Bring You My Love”, så att det förmodligen hördes ut på Bergsgatan och hela vägen ner till Amiralsgatan i Malmö. Det kanske är extra fint ändå?! 

Vänta! Jag har ju också hamnat i ett zoom-möte med Lykke Li, och under frågestunden gjorde jag ett tappert försök att försöka bonda över frågan “du, jag läste någonstans att du kommer från Ystad, stämmer det?”. 

Nu har jag det! Kanske om när jag i våras spontant drog själv till Jonathan Johanssons spelning på Slagthuset i Malmö, för att sätta mig längst bak (bredvid Petrina Solange, förövrigt) och hulkgråta för att det var så jävla bra och emotionellt befriande, varav jag beskriver denna holistiska upplevelse på min Instagram, Jonathan repostar, och jag framstår framför hela Sveriges musikbranschelit som en brud som nog ändå behöver prata med någon? 

Fast det som hände i helgen är ju också gåshudsfaktor. När en följare som har lyssnat på min musik sedan jag släppte min första singel 2020, åkte helt själv från Västerås till Stockholm för att se mig köra ett 20 minuters set på Kulturhuset. Som ställde sig längst fram vid scenkanten, tog en bild tillsammans med mig efter konserten, och nyss skickade en mapp via Instagram med en massa bilder och filmer som han tog under kvällen. Mitt första riktiga superfan. Shoutout. 

Nä, tänker jag uppgivet för mig själv. Jag vet faktiskt inte om jag kan välja ut ett minne kopplat till musik. Jag kan typ inte. Och inte för att jag vill skylla på någon befintlig prestationshets, verka vilja skryta eller skrockandes kunna dra den där “ja du, frågar du mig imorgon kanske jag svarar något helt annat, höhö”.

Det jag nog vill och försöker komma fram till, är att jag hela tiden skapar nya extra fina minnen kopplade till musik. Det är 90% av min identitet, liv och meningen med det, jag lyckas alltid på något sätt få in det i alla jobb jag gör, och helst under min fritid också. Connectar direkt med alla Idoldeltagare som blir intervjuade nu under auditionveckorna, för jag lovar dig att du hade kunnat ställa upp alla dessa i en högtidlig formation och få hela det gänget att sjunga unisont “musik betyder ALLT för mig”, utan att lyfta ett finger. För det gör det, och det går inte att beskriva det bättre än så. Jag liksom armbågar mig fram konstant i den här branschen genom olika roller, och hamnar i hjärtklappningsframkallande rum och situationer, lika mycket på, som bakom, som framför scen. Där jag till exempel får lyssna på osläppta grejer av numera kollegor, vars bangers dunkades på vartenda skoldisco när jag gick i lågstadiet. Eller får peppande mail från helt fantastiska människor som har jobbat med mina största idoler. Eller får en elev på mitt ena jobb att tycka att spela bas faktiskt ändå är “helt okej”. Eller när deltagare och brukare jag möter i mina andra jobb lyckas samla både kraft och mod, och bestämt drar med sig mina kollegor till ett fullsatt “Allsång i Stadsparken” i Skurup, för att de vill lyssna på mig när jag är gästartist. Nyp mig i armen, liksom. 

Extra fina minnen kopplade till musik skapas hela tiden för mig, och får livet att kännas som på film. Stort, dynamiskt och levande. Bara man väljer att se de, såklart. 

Den här texten tog cirka 2 timmar att skriva, förövrigt.

/ MIRIAM

Lyssna på Hitta hem här nedan!

Drömmar är alltid en balkong utan räcke

Är ditt liv ett utkast eller är detta allt som blev? Vi satt där på varsin gunga och funderade. Du lyssnade på Jan Johansson tyst i din hörlurar. Försiktigt tog du av dig dem. Du frågade om jag mindes mina tonår och jag sa att jag kom ihåg sena nätter i Kalmar och hur min kropp kändes som en kombinerad kyl och frys. Det var sällan fyrverkerier i kroppen. Det var som Borgholm i december, det var som en lapp på luckan att det inte fanns något att hämta. Men drömmar är alltid en balkong utan räcke och det fanns mycket att drömma om. Den där tiden var en obetald faktura länge. Det kom påminnelser ibland men jag valde att skjuta upp det, gång på gång. När både framtiden och det förflutna hade samma energi var det jag som satte in det förflutna i uttaget. Det var det som fick mig att gå vidare. Små detaljer, pusselbitar. Men samtidigt blir det väl så när ens självförtroende har en formkurva som dalar. 

Jag läste en krönika om att längta efter att ha ett barn som somnar i vagnen till ljudet av gruset på vägen. Det blev någonting att längta efter där och då. Min hjärna blev mindre av en vallokal. Den hade varit det när jag var ung. Men visst börjar allting glesna i takt med att man blir äldre. Världen glesas ut när människor man tycker om försvinner. Det är klart att man undrar i hur mångas liv man åtminstone är ett utkast, i hur mångas liv man får vara en del av ett manus. Du förde mig närmare dig och vi kramades. Den kvällen var vi ett rivsår i allt mörker. Jag minns när vi skulle börja se oss som vuxna. Jag såg mig om och tänkte mest att jag är glad att jag inte växte upp i dagens samhälle. Jag tror att jag hade haft svårt att hitta någon dörr någonstans. Jag sa att jag tror att många har det. Vissa hittar bara en dörr i tomrummen. Minns du när vi såg något annat än tomrum? När vi blev något annat än tomglas på väg mot sin död på rullbandet? 

Jag äter fortfarande upp glasspaket jag köper inom två dagar. Jag har fortfarande svårt att se mig jobba heltid. Jag har fortfarande svårt att veta vad jag ska bli. Livet är en utbildning som ständigt pågår. 

Ser man mina sår så ser man var jag kommer ifrån, sa jag och snälla säg, när du står vid min grav att "Oskar, du gjorde något med ditt liv. Du valde inte alltid den enkla vägen. Du åkte till norrland och fjällvandrade. Du sökte frihet.” Det är det livet jag vill duka upp ett bord till. Det är det jag vill lämna efter mig. Jag minns söndagarna i Lindsdal när vi spelade fotboll och allt fler dök upp och vi sprang tills att det var mörkt för att se bollen, och någonting fint byggdes upp där. Det luktade hårspray om drömmarna och det stank av smuggelsprit bland de drömmar som blev över. Jag minns första gången jag var full. Jag minns hur det alltid brann ett ljus i mitt huvud när jag tänkte på dig. 

En kväll satt jag på spårvagnen med dig i min högra hand. En öl hade precis fått stjärnorna att resa sig från sina britsar. Jag såg på dig och tänkte på hur många gånger jag lurat mig själv att tiden finns, att det alltid finns ett sen som drar i en. Jag vet att det inte är sant. På sätt och vis är det sent hela tiden. För sent. På sätet står det ”Tänk att vi levde på jorden samtidigt”, skrivet med en spritpenna. Jag känner att mina ögon tåras försiktigt. Vårt liv speglas i spårvagnsfönstret. Är du nöjd med utkastet? Vill du skriva vidare? Ska vi gå ut på balkongen, fast den saknar räcke? 

Folke Nikanor - Sommarnattens skrud

Åh vad jag tycker om när Folke Nikanor släpper nytt. Jag föll ju, som bekant, verkligen för albumet Främmande där låtar som Djuret och Natten var som poetiska psalmer för själen. När jag tänker efter så är det faktiskt få låtar på svenska som berört mig lika mycket som just Djuret. En annan fantastisk låt från Främmande var I det guldiga prasslet där Anna Järvinen sjöng på det sättet som i princip bara hon kan. 

Nu gästar Anna återigen på Folke Nikanors nya singel Sommarnattens skrud. Det är en låt som lyfter detaljer och minnen på ett vemodigt sätt och som får mig att tänka att sommaren är ett avslutat kapitel nu men minnena från sommarnätterna finns kvar. Det är en stillsam låt, mindre poppig än I det guldiga prasslet, med en öm melodi. I det vemodiga badar något romantiskt, eller som åtminstone doppar tårna i det vemodiga. Och strax innan låten tar sina sista andetag så dyker ett piano upp och det låter så vackert. 

Jag gillade verkligen Folke Nikanors musik när den bara var instrumental, men samtidigt är det något med alla dessa möten. Hans musik, någon annans text, röst. Det är möten som man blir en del av, som berör ända in.

Lyssna här nedan!

Aevy Lore - Stay wild

Olivia Ahltorp släpper musik under namnet Aevy Lore. Hon släppte debutsingeln Am I going blind? i början på sommaren. Något som Olivia nämnt i intervjuer och som även märks på hennes fina omslag är närheten till naturen. Naturen blir till ett extra instrument i hennes musik, små olika ljud och detaljer kommer från skogen och bidrar till både något mystiskt, något skört och samtidigt något storslaget.

Hennes senaste singel heter Stay wild och det första jag slås är Olivias vackra röst som känns långt bort men nära på samma gång. Låten börjar stillsamt för att bli allt mer storslagen och överraskar rejält efter drygt halva låten, där tempot ökar och bidrar till en vacker intensitet. 

Texten är som ett brev till Olivia själv när hon var barn, samtidigt som det är en hyllning till de barn som tvingas lämna barndomen alldeles för tidigt, med alldeles för mycket ansvar på sina axlar. 

Det är en låt och text som berör mig djupt och det är bara att blunda och njuta när Olivia sjunger ”The world cannot reach us now, We're alone you and I. You sing louder, louder when I hold you in a safe space tonight.” Jag påminns om när Åsa Schagerström (f.d. Grennvall) höll om sina tidigare jag i den fantastiska boken Deras ryggar luktade så gott. Det är musik som känns som en varm innerlig kram.

Lyssna här nedan!

Theodor Backman - Överexponerad himmel

Theodor Backman har idag släppt sin andra singel, Överexponerad himmel. Den första singeln, Du & jag vs världen kom i våras. Den låten gav en härlig tillsammans-känsla och var den första delen av hans kommande EP som släpps i höst. Överexponerad himmel har ett något luftigare sound med en smak av brittiskt 80-tal. Jag påminns också om mina forna favoriter Days och det är verkligen inget dåligt betyg.

Jag älskar den drömska melodin och hur texten värnar samhörighet med de man tycker om och att inget annat spelar någon roll, så även här förstärks den där tillsammans-känslan som Theodor är fantastisk på att förmedla. Om jag ska jämföra med debutsingeln så är soundet här som sagt mer luftigt men även mer drömskt och jag föredrar faktiskt Överexponerad himmel. Det är en låt som fastnar direkt. 

Lyssna på singeln här nedan!

En tändsticka som bryts och går av

Så kom den då ut ur omklädningsrummet. Hösten. Det tar några månader att sy upp klänningen, men till slut så passar den perfekt. Jag har ändå njutit många av sommarens dagar och kvällar. Samtidigt som stormar plötsligt kommit och försökt dra med sig en. 

Jag minns hur min brorson satt lutad mot min axel och log och frågade om jag kunde spela O Helga Natt med Tommy Körberg. Sånt gör mig rörd. Jag minns många stunder med yatzy på mina föräldrars innergård. Jag kommer ihåg Stockholm och sena nätter där. Samtal som inte tog slut med gamla jazzskivor i bakgrunden. Att få se The National och återigen gå sönder till tonerna av About today. Jag minns en roadtrip till Herrljunga och Vårgårda och att fika på ett sånt där ställe som man inte planerar att åka till, som man bara upptäcker under resan och som det visar sig att man sent vill lämna. 

Jag minns en resa till Öland och att få klättra upp i en gammal väderkvarn. Sällan har jag varit så höjdrädd som när jag skulle kliva ned för den branta trappen. Jag minns en begravning som fick mig att påminnas om att aldrig är en så mycket längre tid än allltid. Vissa sekunder sys verkligen av en oändlig sorg, särskilt sekunder då någon dör. De sekunderna har knappar som inte går att knäppa upp. De måste sprängas loss.

Jag minns mornar när jag försökte klura ut dagens ord på spelet Ordlig och fick en äggmacka att fundera över ordet med. Bara för att jag är älskad. Sånt gör mig också rörd. Jag minns hur jag blev sambo under försommaren och hur fint det är att sova tillsammans. 

Jag minns Håkan Hellströms energi under två kvällar på Ullevi. Jag minns vår grannes jazz-musik som spelas varje kväll på Karl Johansgatan. Han är med och skapar vårt hems soundtrack. Jag minns möten med fåren i Änggårdsbergen och att få plocka bär på vägen dit. Jag kommer ihåg alla gånger jag gått till ICA för att fylla på lagret med Estrellas stjärnor för att upptäcka att de slutat sälja dem. Men hoppet övergav mig inte oavsett. 

Jag minns alla möten som fått mitt hjärta att spricka upp och jag minns de dagar då det känns som att livet faktiskt är en ständig dialog, ett samtal som jag inte vill somna bort ifrån, som inte får vara en tändsticka som bara bryts och går av.

Heliga Blå - Sov

Indieduon Heliga Blå har precis släppt sin fjärde singel, Sov. Jag har gillat alla deras tidigare singlar. Singeln Christer Pettersson släpptes 2020, jag förstod själv inte någonting av texten, men melodin drog med sig min kropp. Efterföljande Flickor på månen och Idioter har haft lite tydligare texter, med starka melodier i fokus. 

Nya Sov är ytterligare en melodisk dänga där sången får stå tillbaka och är mindre framträdande än musiken, som är både råare och mer energisk. Så sången är lite mjukare samtidigt som musiken är lite råare, där elektroniken får sällskap av en elgitarr. Jag gillar energin i låten, texten påminner till viss del om Enjoy the silence och man flyttas tillbaka till någon mörk härlig synthklubb. Den nya, lite råare stilen passar duon perfekt.

Lyssna här nedan!

Dödens Lammungar - Ett annat rum

En postpunkig pärla är Ett annat rum. Singeln är duon Dödens Lammungars första officiella släpp. Jag påminns både om tidiga The Cure, Ausgang (Minns någon dem?) och Bauhaus. Jag minns att jag lyssnade mycket på deras Vissla och jag kommer för några år sedan och att jag fastnade för energin. Ibland lyssnar man enbart på låtar och vid andra tillfällen blir det mer, förstås inte enbart, att man lyssnar på energi, på stämningar. Olika musik för olika tillfällen. Bandets musik är definitivt gjord för att bara leva sig in i den, ryckas med, bli en del av den. 

Bandet kommer släppa ytterligare tre singlar under hösten och det ska bli fint att se var bandet tar vägen på dem. Den andra låten på singeln, Snöfall, är mer industriell och rå. Jag fastnar inte lika mycket för den men samtidigt väcker den intresse, det händer något hela tiden. Jag ser fram emot både höstens singlar och det kommande debutalbumet som är planerat att släppas nästa år.

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Roger Karlsson

Jag återkom till Tuk Tuk Rally häromdagen vid Röda Sten i Göteborg. Låtar som Luftballong och Färg och vatten är fortfarande fantastiska och jag njöt när jag satt där och bara andades. Roger Karlsson från nämnda band gick vidare som soloartist. Förra skivan, den politiskt präglade Gubbjävelvärld, kom 2017 och nu är Roger tillbaka med Mitt universum, det åttonde soloalbumet. Det är en platta som blickar både inåt och djupt. Musiken är mer akustisk och texterna reflekterar över platser och livsval och kanske till stor del gör upp med detsamma. Det är en ny Roger vi hör på albumet och det är ett av Rogers absolut starkaste album hittills. Idag, dagen till ära, gästar Roger bloggen för att dela med sig av lite musikminnen! 

Det började tidigt. Då jag var runt sju år gammal trummade jag på tomma kartonger och kaffeburkar med plastlock och kompade mamma då hon övade foxtrot-, vals- och mazurkamelodier på dragspel. Jag fick spela helt fritt efter eget huvud, mamma lät mig hållas utan att påpeka och tillrättavisa. Det var även i den vevan som jag för första gången fick möjlighet att spela på min oändligt snälla klassföreståndare Blenda Bernhards nylonsträngade akustiska gitarr. Vi satt bredvid varandra, Blenda och jag. Jag slog rytmiskt över strängarna med högerhanden och hon tog ackorden. Sedan bildade jag och min bästa kompis band då vi gick på lågstadiet. Vi skaffade leksaksinstrument och gjorde egna låtar som framfördes på ett eget språk, en högst personlig variant av fejkengelska. Vi spelade in dessa låtar på kassettbandspelare och gav konserter på klassens timme och skolfester. Det var nog så mitt musicerande tog form, jag förstod musikens principer rent instinktivt, anade dess samband och hur jag skulle lära mig att behärska dem.

Eller, det började egentligen tidigare än så. Då jag bara var några år gammal sjöng jag tydligen alltid en låt som avslutning på telefonsamtal som mamma hade med vänner och släktingar. Då samtalet var på väg att avslutas bad de mamma att hämta mig för att sjunga en trudelutt i luren för dem. Östen Warnebrings Du borde köpa dig en tyrolerhatt var en av de mest frekventa sångerna ur telefonrepertoaren. Det här har jag bara vaga minnen av men jag har fått det återberättat av släktingar och bekanta. 

Sedan satte det riktig fart på mellanstadiet då jag köpte ett blått trumset av märket Maxwin i Axelssons Musik i Skärholmen. Jag hade sparat pengar i en burk på mitt rum under många års tid och i kombination med en liten sparad slant på banken kunde jag införskaffa dessa trummor som bestod av en baskagge med en metallpinne som höll upp en cymbal som klingade endast ett uns bättre än ett kastrullock samt en virvel och en hängpuka. Jag tror de kostade runt tusen kronor. Jag minns också mina besök på Dieke Musik i Fruängen där jag inhandlade kompletterande delar till trumsetet. Affären var som en drömvärld i miniatyr med sin karaktäristiska doft som för evigt etsat sig fast i min minnesbank, fylld till bredden av allt som jag förknippade med magi och evig lycka. 

Ett år senare köpte jag min första elgitarr och musiken kom att uppfylla en allt större plats i mitt liv. Jag minns hur jag kånkade med dessa instrument på en egenbyggd vagn med små plasthjul till replokaler i skyddsrum och radhusgarage. Jag svettades, frös och slet i snömodd och ösregn men nästan alltid med ett tydligt mål i sikte och leende på läpparna.

/ Roger Karlsson 

Lyssna på Mitt universum här nedan!

Amarälle - Within reach

Amarälle från Göteborg släpper idag singeln Within reach, det första släppet sen den vackra EP:n Embracing som släpptes i april. När jag lyssnar på Amarälles musik så tänker jag på en inlägg jag läste för ett tag sedan, om att människor borde kura skymning oftare. Det var något som man gjorde mycket förr i tiden, när det blivit för mörkt för att vara ute och för tidigt för att tända ljusen så satt man och filosoferade. Inväntade natten. Det är musik som gjord för just sådana stunder. 

Det vackra finns i detaljerna, i ljud som ändrar stämning från ett till ett annat. Det är verkligen olika stämningar som läggs upp framför en, en själ som öppnar upp sig. Det finns något både lugnande och skrämmande i melodin, något som både kramar om och avskräcker, men som mestadels är meditativt. 

Det är fantastisk musik att koppla av till, samtidigt som den innehåller så många detaljer att upptäcka varje gång man lyssnar.

Lyssna här nedan!

Division 7 - Tungan ute i regnet

Division 7 släpper ny singeln Tungan ute i regnet, den tredje i ordningen från debutalbumet som släpps våren 2023. Jag har tyvärr aldrig fått se bandet live, men jag har fått höra att det är ett fantastiskt liveband som verkligen möter publiken. 

Men även digitalt så är bandet förstås helt fantastiskt. Stundtals har bandet närmat sig soulen, men generellt så är det explosiv indiepop som gjord för just möten mellan människor. Det är explosivt och mjukt och intimt på samma gång. Kostymen som bandet bär i singeln är sydd av tvivel, ett tvivel som lyfter fram ens mindre bra sidor, som menar att ”jag är solen i april, jag är ingenting som håller i längden.” 

Det är en melankoli som går in på arenan och bjuder upp alla till dans. Det är dags för Division 7 att slå igenom över hela Sverige. Så bra är dem. 

Lyssna här nedan!