söndag 25 september 2022

Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök?

Det var en dag då mitt huvud bjöd på växlande molnighet hela dagen. Utanför hade solen precis rökt klart. Men röken tycktes täcka en stor del av himlen. Dessa dagar var du staketet runt min jord. Var det brand på översta våningen fanns du där. Kom du bort så kunde jag ropa. Har du luften kvar i din trygghet än? Jag har min. Demonerna har ännu inte byggt något tak, tårarna har inte blivit till en stad. En grind mot idioterna. Hur mycket vilsenhet har jag kvar på mitt konto? Hur mycket hade du kunnat få i din hand bara av att ta på mig? Jag somnar i ditt huvud till sist. Jag blundar när jag håller i ratten, men hittar ändå fram dit. Kommer jag bort så får du ropa. 

Jag har aldrig vetat vad jag gör egentligen. Jag har nog en del vilsenhet kvar. Jag är glad att vi lyckades diska våra moln, men det var inte något välavlönat jobb. Under några år kände jag att jag mest var någon som man råkade springa på. Nu finns jag i kalendern och det gläder mig. I alla bokhyllor finns jag inte. En bekant sa när jag precis hade släppt min senaste bok att hen inte ville ha några priviligierade as i sin bokhylla. Dagarna efter fick jag ett nytt smeknamn av någon annan på internet, Soya boy. Tydligen har jag många nyanser. Jag tänker dock att det inte är helt lätt att känna sig hemma någonstans. Soya boy syftade förstås på läggning. När jag blev rånad för några månader sen fick jag höra att jag var priviligerad gentemot rånaren och borde se över min maktanalys. Häromdagen på spårvagnen var det en som inte ville sätta sig bredvid mig, med kommentaren ”Nej jag tänker inte sätta mig, vem vet var bögar som han har varit?”. Det är lätt att hitta hus, men det är svårare att hitta ett med en öppen dörr. På riktigt. 

Är inte allas våra huvuden ostädade hem? Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök? Det är väl därför jag aldrig varit så bra på småprat, jag har varit bättre på att fly. Mitt dåliga självförtroende var utdraget, men samtidigt något jag inte velat vara utan i min väska. Jag packade upp det till slut, men stundtals kommer det tillbaka. Osäkerheten slår ned i olika situationer. Kanske är det bra att ses på regelbunden basis och prata med det. Jag antar att man blir bättre på att svara med åren. Jag kände mig osäker första gången jag nattade din hand under bordet i smyg. Jag kände mig osäker när mitt hjärta var framme vid målet - hade jag tolkat allting fel? Det hade jag inte. 

Kommer jag bort så får du ropa, viskar du. Jag stängde grinden återigen. Staketet höll återigen vår jord skyddad. Jag nattar dina händer i min ficka. Du fortsätter vara solen när mitt huvud är släckt. Du skrattar åt mina torra skämt och vässar till mina inre armbågar. Nej, jag är inte byggd i cement, jag kan säkert raseras när som helst, men jag låter inte andras åsikter placera mig längre. Jag kommer inte spelas på allas dansgolv. Jag kommer inte stå i allas bokhyllor. Det gör inte så mycket. Jag vill slå in mina egna spikar. Jag tröttnade på det där med att ens identitet och bakgrund så snabbt kopplas till att man har en viss slags åsikt, en viss värdering. Är man X så tycker man Y. Så är det ibland, men minst lika ofta inte. Det är ett väldigt trubbigt sätt att döma människor utifrån vad man ser på ytan, men det görs i många datorer, i många möten. Jag vill inte vara ett sånt möte, så sällan som möjligt prata utifrån en mall. Jag vill inte dubba någon annans film. Jag vill vara min egen regissör. Extramaterialet släpps senare, men inga scener kommer klippas bort. Jag vill inte skämmas över min historia.