söndag 4 september 2022

En tändsticka som bryts och går av

Så kom den då ut ur omklädningsrummet. Hösten. Det tar några månader att sy upp klänningen, men till slut så passar den perfekt. Jag har ändå njutit många av sommarens dagar och kvällar. Samtidigt som stormar plötsligt kommit och försökt dra med sig en. 

Jag minns hur min brorson satt lutad mot min axel och log och frågade om jag kunde spela O Helga Natt med Tommy Körberg. Sånt gör mig rörd. Jag minns många stunder med yatzy på mina föräldrars innergård. Jag kommer ihåg Stockholm och sena nätter där. Samtal som inte tog slut med gamla jazzskivor i bakgrunden. Att få se The National och återigen gå sönder till tonerna av About today. Jag minns en roadtrip till Herrljunga och Vårgårda och att fika på ett sånt där ställe som man inte planerar att åka till, som man bara upptäcker under resan och som det visar sig att man sent vill lämna. 

Jag minns en resa till Öland och att få klättra upp i en gammal väderkvarn. Sällan har jag varit så höjdrädd som när jag skulle kliva ned för den branta trappen. Jag minns en begravning som fick mig att påminnas om att aldrig är en så mycket längre tid än allltid. Vissa sekunder sys verkligen av en oändlig sorg, särskilt sekunder då någon dör. De sekunderna har knappar som inte går att knäppa upp. De måste sprängas loss.

Jag minns mornar när jag försökte klura ut dagens ord på spelet Ordlig och fick en äggmacka att fundera över ordet med. Bara för att jag är älskad. Sånt gör mig också rörd. Jag minns hur jag blev sambo under försommaren och hur fint det är att sova tillsammans. 

Jag minns Håkan Hellströms energi under två kvällar på Ullevi. Jag minns vår grannes jazz-musik som spelas varje kväll på Karl Johansgatan. Han är med och skapar vårt hems soundtrack. Jag minns möten med fåren i Änggårdsbergen och att få plocka bär på vägen dit. Jag kommer ihåg alla gånger jag gått till ICA för att fylla på lagret med Estrellas stjärnor för att upptäcka att de slutat sälja dem. Men hoppet övergav mig inte oavsett. 

Jag minns alla möten som fått mitt hjärta att spricka upp och jag minns de dagar då det känns som att livet faktiskt är en ständig dialog, ett samtal som jag inte vill somna bort ifrån, som inte får vara en tändsticka som bara bryts och går av.