Drömmar är alltid en balkong utan räcke

Är ditt liv ett utkast eller är detta allt som blev? Vi satt där på varsin gunga och funderade. Du lyssnade på Jan Johansson tyst i din hörlurar. Försiktigt tog du av dig dem. Du frågade om jag mindes mina tonår och jag sa att jag kom ihåg sena nätter i Kalmar och hur min kropp kändes som en kombinerad kyl och frys. Det var sällan fyrverkerier i kroppen. Det var som Borgholm i december, det var som en lapp på luckan att det inte fanns något att hämta. Men drömmar är alltid en balkong utan räcke och det fanns mycket att drömma om. Den där tiden var en obetald faktura länge. Det kom påminnelser ibland men jag valde att skjuta upp det, gång på gång. När både framtiden och det förflutna hade samma energi var det jag som satte in det förflutna i uttaget. Det var det som fick mig att gå vidare. Små detaljer, pusselbitar. Men samtidigt blir det väl så när ens självförtroende har en formkurva som dalar. 

Jag läste en krönika om att längta efter att ha ett barn som somnar i vagnen till ljudet av gruset på vägen. Det blev någonting att längta efter där och då. Min hjärna blev mindre av en vallokal. Den hade varit det när jag var ung. Men visst börjar allting glesna i takt med att man blir äldre. Världen glesas ut när människor man tycker om försvinner. Det är klart att man undrar i hur mångas liv man åtminstone är ett utkast, i hur mångas liv man får vara en del av ett manus. Du förde mig närmare dig och vi kramades. Den kvällen var vi ett rivsår i allt mörker. Jag minns när vi skulle börja se oss som vuxna. Jag såg mig om och tänkte mest att jag är glad att jag inte växte upp i dagens samhälle. Jag tror att jag hade haft svårt att hitta någon dörr någonstans. Jag sa att jag tror att många har det. Vissa hittar bara en dörr i tomrummen. Minns du när vi såg något annat än tomrum? När vi blev något annat än tomglas på väg mot sin död på rullbandet? 

Jag äter fortfarande upp glasspaket jag köper inom två dagar. Jag har fortfarande svårt att se mig jobba heltid. Jag har fortfarande svårt att veta vad jag ska bli. Livet är en utbildning som ständigt pågår. 

Ser man mina sår så ser man var jag kommer ifrån, sa jag och snälla säg, när du står vid min grav att "Oskar, du gjorde något med ditt liv. Du valde inte alltid den enkla vägen. Du åkte till norrland och fjällvandrade. Du sökte frihet.” Det är det livet jag vill duka upp ett bord till. Det är det jag vill lämna efter mig. Jag minns söndagarna i Lindsdal när vi spelade fotboll och allt fler dök upp och vi sprang tills att det var mörkt för att se bollen, och någonting fint byggdes upp där. Det luktade hårspray om drömmarna och det stank av smuggelsprit bland de drömmar som blev över. Jag minns första gången jag var full. Jag minns hur det alltid brann ett ljus i mitt huvud när jag tänkte på dig. 

En kväll satt jag på spårvagnen med dig i min högra hand. En öl hade precis fått stjärnorna att resa sig från sina britsar. Jag såg på dig och tänkte på hur många gånger jag lurat mig själv att tiden finns, att det alltid finns ett sen som drar i en. Jag vet att det inte är sant. På sätt och vis är det sent hela tiden. För sent. På sätet står det ”Tänk att vi levde på jorden samtidigt”, skrivet med en spritpenna. Jag känner att mina ögon tåras försiktigt. Vårt liv speglas i spårvagnsfönstret. Är du nöjd med utkastet? Vill du skriva vidare? Ska vi gå ut på balkongen, fast den saknar räcke?