Läser detta mail medan jag sitter på tåget hem, till tryggheten där folk rullar på sina “r” långt bak i gommen. De senaste dagarna har jag lekt rockstjärna och släppt den andra singeln från mitt debutalbum som artist, haft mitt första gig i Stockholm, och däremellan kastat mig mellan röda och gröna linjen för att som låtskrivare och producent käka nudlar i mysiga studios och försöka projicera andras människors känslor, tankar och identiteter. Hårddisken i huvudet behöver matas ut en stund. Att skriva av sig samtidigt som lummiga gröna skogar susar förbi fönstret, känns dock som en alldeles lagom arbetsbelastning. Borde väl ta en 10 minuter att skriva detta, tänker jag. I’m invincible.
Tills jag inser att det är som att fråga mig om vad jag tror om livet efter döden.
För är det nu jag ska skriva om när jag som 6-åring scendebuterade på den lokala talangjakten i Skurup, med silversprayade gympaskor som min stackars mamma fick köra in till Malmö för att investera i, för att jag “visualiserade” detta?
Eller kanske om när jag som 14-åring släppte min första egenskrivna- och producerade låt på Vimeo.com, som handlade om att jag ville förlåta en kille jag hade dumpat efter ett 2 veckors dynamiskt förhållande? Vilket i sin tur ledde till min första festivalspelning någonsin på Landskronakarnevalen, med fullt band?
Är det nu jag ska avslöja att Anders Bagge erbjöd mig som 16-åring, framför hela min gymnasieskola som satt bänkad framför scenen i matsalen, att besöka hans studio för att spela in en liten Taylor Swift-indiedänga på engelska som jag hade knåpat ihop hemma på mitt rum? (ja, jag är fortfarande en ackeguratjej, och en stolt sådan).
Fast fan, det finns ju också den där konserten när jag var ute på PR-turné med min ensemble från folkis, där jag på samma scen lyckades pitcha ett lika djupt som långt vrål i PJ Harveys “To Bring You My Love”, så att det förmodligen hördes ut på Bergsgatan och hela vägen ner till Amiralsgatan i Malmö. Det kanske är extra fint ändå?!
Vänta! Jag har ju också hamnat i ett zoom-möte med Lykke Li, och under frågestunden gjorde jag ett tappert försök att försöka bonda över frågan “du, jag läste någonstans att du kommer från Ystad, stämmer det?”.
Nu har jag det! Kanske om när jag i våras spontant drog själv till Jonathan Johanssons spelning på Slagthuset i Malmö, för att sätta mig längst bak (bredvid Petrina Solange, förövrigt) och hulkgråta för att det var så jävla bra och emotionellt befriande, varav jag beskriver denna holistiska upplevelse på min Instagram, Jonathan repostar, och jag framstår framför hela Sveriges musikbranschelit som en brud som nog ändå behöver prata med någon?
Fast det som hände i helgen är ju också gåshudsfaktor. När en följare som har lyssnat på min musik sedan jag släppte min första singel 2020, åkte helt själv från Västerås till Stockholm för att se mig köra ett 20 minuters set på Kulturhuset. Som ställde sig längst fram vid scenkanten, tog en bild tillsammans med mig efter konserten, och nyss skickade en mapp via Instagram med en massa bilder och filmer som han tog under kvällen. Mitt första riktiga superfan. Shoutout.
Nä, tänker jag uppgivet för mig själv. Jag vet faktiskt inte om jag kan välja ut ett minne kopplat till musik. Jag kan typ inte. Och inte för att jag vill skylla på någon befintlig
prestationshets, verka vilja skryta eller skrockandes kunna dra den där “ja du, frågar du mig imorgon kanske jag svarar något helt annat, höhö”.
Det jag nog vill och försöker komma fram till, är att jag hela tiden skapar nya extra fina minnen kopplade till musik. Det är 90% av min identitet, liv och meningen med det, jag lyckas alltid på något sätt få in det i alla jobb jag gör, och helst under min fritid också. Connectar direkt med alla Idoldeltagare som blir intervjuade nu under auditionveckorna, för jag lovar dig att du hade kunnat ställa upp alla dessa i en högtidlig formation och få hela det gänget att sjunga unisont “musik betyder ALLT för mig”, utan att lyfta ett finger. För det gör det, och det går inte att beskriva det bättre än så. Jag liksom armbågar mig fram konstant i den här branschen genom olika roller, och hamnar i hjärtklappningsframkallande rum och situationer, lika mycket på, som bakom, som framför scen. Där jag till exempel får lyssna på osläppta grejer av numera kollegor, vars bangers dunkades på vartenda skoldisco när jag gick i lågstadiet. Eller får peppande mail från helt fantastiska människor som har jobbat med mina största idoler. Eller får en elev på mitt ena jobb att tycka att spela bas faktiskt ändå är “helt okej”. Eller när deltagare och brukare jag möter i mina andra jobb lyckas samla både kraft och mod, och bestämt drar med sig mina kollegor till ett fullsatt “Allsång i Stadsparken” i Skurup, för att de vill lyssna på mig när jag är gästartist. Nyp mig i armen, liksom.
Extra fina minnen kopplade till musik skapas hela tiden för mig, och får livet att kännas som på film. Stort, dynamiskt och levande. Bara man väljer att se de, såklart.
Den här texten tog cirka 2 timmar att skriva, förövrigt.
/ MIRIAM
Lyssna på Hitta hem här nedan!
