Moneira - When u were a kid

Daniela Dahl tycks påverkad av naturen när hon skapar musik. Hon ger mig den känslan. Att i vackra naturmiljöer så finns en slags frihet. Hon har tidigare gjort musik under namnet EIRA, där Early Morning Self Discover är en favorit för mig personligen. Den låten känns som en skogspromenad med solen som försöker ta sig fram genom träden. Den liksom springer fram genom träden till slut. Den känns även som en kram, något lugnande, som ett tak över en mörk himmel som försöker nå ens skalle. Stråkar och ett piano som samtalar med Daniela som har en förtrollande röst. Senaste singeln från just EIRA kom i september förra året och det var en alternativ version av låten Thorns. En storslagen stund för Danielas röst som känns nära låten igenom. En låt som drar ur hundratals tårar ur ögonen. Alla känslor. Hon gör även musik under namnet Moneira. 

I maj släppte hon tillsammans med Miper den fina singeln Lover or a friend, som vaggar fram i ett närmast hypnotiskt lugn. Låten känns ljudmässigt som sidor ur en saga, det är som att bläddra igenom en bok och mötas av sidor fulla av färg, den ena mer färgglad än den andra. Det betyder inte att låten saknar vemod, den känns snarare klädd i det. Men Daniela och hennes musik bär på mycket färger, ett eget universum. 

Nu är Daniela och Moneira tillbaka med singeln When u were a kid. Vi får även ett intro där jag får känslan av att stå vid en porlande sjö och bara andas. When u were a kid bjuder på ett både mystiskt och drömskt sound med fågelkvitter som tar över i slutet. Jag påminns återigen om de där skogspromenaderna. Daniela framkallar såna bilder med sin musik, nära naturen och nära det mänskliga. Här i en backe av nostalgi, en tillbakablick. En förundran, en vacker sådan. 

Lyssna här nedan!

Wirre - Saknar en tro

Foto: Anna Ledin Wirén 

Jag har lyssnat en del på Pierre Isacsson. Han var en del av min uppväxt. Förstås mycket på grund av Då går jag ner i min källare. Men även låtar som Hjälp mig ur min ensamhet och fina Säg finns jag till spelades ofta hemma i Kalmar. Tragiskt nog gick han han bort i Estoniakatastrofen 1994. Pierres son Ludvig hittade flera kasettband med låtar av Pierre som aldrig blev färdigställda. Ludvig digitaliserade låtarna och lade till nya arrangemang och bit för bit byggdes albumet Innan slutet upp, ett album som till stora delar är färgat av konfrontationer med hans egna livsval. Texterna illustrerar en fight mot mörkret, en kamp för att leva och att sakna både hopp och tro. 

Albumet nyanserade både Pierres musik och Pierre som person, tycker jag. Mycket blir så endimensionellt och personer blir till enstaka låtar eller enstaka stämningar men allt och alla har alltid fler nyanser. Jag tycker att Eden är som ett fint möte mellan far och son. Jag blir djupt rörd av den och Saknar en tro bär på otrolig svärta som berör inpå huden. 

Nu har Patrik Wirén och hans Wirre tolkat och hyllat Pierre genom just Saknar en tro. Omslaget är också en fin hyllning till just albumet Innan slutet. Jag har ju själv gillat Patriks musik sen jag var tonåring och jag är glad att han verkligen fortsätter att pulsera rader, leva sig in i folks livsöden och göra bultande musik, ofta med fler inre skrik än de hörbara, som var fallet när Misery Loves Co. var som störst. 

Mycket av det materialet som han släppt som Wirre har blickat tillbaka, tycker jag. Inte på ett nostalgiskt vis egentligen, utan mer reflekterande. Det är som att han går igenom hjärtats packning och vad som blev av allt. Kanske ungefär som låtarna som finns på Pierres Innan slutet. Det finns beröringspunkter. Wirre gör en fantastisk tolkning av Saknar en tro. Låtarna färdas genom samma mörka himmel, samma mörka gator och känslor - men här är det rivigare. En rivighet som blir än mer intensiv i slutet av låten. Det märks att Patrik har en del av sitt hjärta i originalet och jag tycker att han sjunger bättre än på länge. Det blir en otrolig fin hyllning till Pierre som skulle fyllt 77 år den 1:a december.

Lyssna här nedan!

"Vem fan vill uppleva konst skapad och framförd endast av normsnygga 20-åringar?"

Foto: RajRaj Productions

Sarah Von Reis är en av de mest frekventa artisterna på bloggen. Hon fick, som många vet, sparken från gruppen Dolly Style då hon ansågs vara för politisk. Det är en av grejerna jag verkligen uppskattar med Sarah. Hon upplevs verkligen inte vara rädd för att säga ifrån eller vara obekväm. Hon är inspirerande och fler borde säga ifrån när något inte är okej. Just nu är hon aktuell med singeln Nest, en både drömsk och till sist storslagen låt att hångla till. Låten är hämtad från hennes kommade debutalbum. Idag pratar jag med Sarah om ställen med vibezz i Stockholm, om jul och om normer som totalt borde luckras upp. 

Hur mår du Sarah? 

- Just nu är jag i sorg. För några dagar sedan sa jag och min partner farväl till vår älskade hund Pita som var sjuk i cancer. Jag saknar henne enormt! Att släppa musik just nu känns både frustrerande och knäppt men samtidigt läkande och fint. Jag är glad att det är just Nest som jag släpper för den är varm och intim. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Stark men känslig. Kantig men kreativ. Nyfiken men trött. Grundad men neurotisk. 

Du växte upp i Göteborg men bor numera i Stockholm. Vad saknar du mest med Göteborg? 

- Jag har bott i Stockholm i åtta år nu och det jag saknar mest med Göteborg är själva viben. Folk är generellt lite mer närvarande och öppna i Göteborg vilket gör att det känns lite mer laid back. 

Vad har du för smultronställen i Stockholm? 

- Jag är väldigt vibe-driven generellt. Vill gå till ställen där jag vet exakt vilken känsla jag kommer ha i kroppen under besöket. Min bästa ställen i Stockholm, uppdelade efter vibezz: 

Café, Hornsgatan 33 - vibe: Mysigt men rikt. Som att man vunnit ett fint kulturstipendium och inte behöver jobba så mycket. 

The Swan, Midsommarkransen - vibe: Sunkbar som får mig att känna mig som att jag är med i någon kultig-retrofilm. Det finns många trevliga original där och ölen är billig. Missa inte legenden Greta på karaoke-kvällarna. Hennes hesa men säkra whisky-stämma kan få vem som helst att mjukna. 

Riche Lilla Baren - vibe: Att kalla Riche för smultronställe är väl en hädelse men just på Lilla Baren trivs jag. Det känns rikt men punkigt på samma gång. Hit går jag och dricker bubbel när jag vill klä upp mig.

Bagdad Café, Medelhavsmuseet - vibe: Mysigt och storslaget. Marmor och trä. Känner mig som att jag är en anonym resande i en vacker stad som inte gentrifierats, någonstans på kontinenten. Perfekt att ta med en bok och dricka något gütt. 

För knappt ett år sedan delade du med dig av en fin översättning av Have yourself a merry little christmas. Otroligt fin. Du har inte funderat på att spela in den? 

- Först och främst, tack! Jag drömmer absolut om att spela in en melankolisk och mörk men mysig julskiva, borde börja med den låten! Håll utkik nästa jul helt enkelt och under tiden ligger klippet uppe på min Instagram (@sarahvonreis) för den som vill lyssna. 

Hur firar du jul i år? 

- Jag håller hårt i jultraditioner (pga. emotionell) och har firat på precis samma sätt sedan min första jul (med släkt hemma på västkusten). Vi kör en typisk svenne-jul förutom att julbordet är blandat svenskt och finskt då min mamma och hennes syskon är invandrade från Varkaus i östra Finland. I år, däremot, åker jag till Portugal ihop med min partner och närmsta familjen och testar något annat. 

Jag älskar din öppenhet, frispråkighet och att du vågar ta ställning. Har samhällsfrågor alltid engagerat dig? 

- Elevrådet i mellanstadiet var startskottet. I högstadiet engagerade jag mig i organisationen Djurens Rätt och fortsatte i gymnasiet som förtroendevald både i min skola men också på rikstäckande nivå i Elevernas Riksförbund samt mer partipolitiskt på fritiden. Jag har alltid tänkt att det är min plikt som en privilegierad person med en röst och ett mod att använda den för dom som inte kan eller får använda sin. 

Du kritiserar gärna normer, vilket du även ville göra under åren med Dolly Style. Vilka normer tycker du präglar musikbranschen idag? 

- Samma som resten av samhället men mer uppvridet. Sexism, rasism, exotifiering, fettfobi, funkofobi, åldersdiskriminering (främst mot kvinnor.) Det är riktigt lame. Musik ska få vara konst och inte bara produkt. Att höra en låt är som att se en film, läsa en bok eller kolla på en tavla. Vem fan vill uppleva konst skapad och framförd endast av normsnygga 20-åringar? Det blir ju rätt platt. 

Jag älskar Solitude och känner också att jag behöver bli lämnad ifred ofta. Har en dum grej med planer. De är nice när man planerar men sen när det väl är dags så kanske jag helst vill ligga i sängen bara. Kan du känna igen dig i det? Har du några tips? 

- Stort tack! Jag känner igen mig! Mitt tips är - ligg kvar när det känns som att det kommer kosta psyket för mycket och gå om andra tanken är “det kommer ändå bli kul när jag är där”. 

Du beskriver Nest som en ”hångel-låt” - vad har du själv för favoritlåtar att hångla till? 

- Bet She Looks Like You - Nick Hakim, All I Want - Dawn Golden, High - Little Dragon, I Adore You - Molly Burch, All My Ghosts - Sarah von Reis!

Friend handlar om att vara rotlös. Jag tror många känner igen sig och inte riktigt vet var de hör hemma, på många plan. Vad handlar ”hem” om för dig? Vad krävs för att du ska känna dig hemma någonstans? 

- Hemma är en plats där jag får vara ifred och känna mig trygg och bara vara utan press. Jag är känslig för stark belysning och stök och måste ha det estetiskt vackert runt omkring mig för att kunna slappna av ordentligt. Hemmet är superviktigt för mig och jag kurerar det noggrant. Varm punktbelysning, växter, levande ljus, varma toner och mix av naturmaterial i möbler och dekorationer. Jag har svårt att till exempel slappna av på semester om jag bor på ett hotellrum som känns off. 

Det är många som säger att de använder musik som terapi, jag gör samma sak. Hur fungerar du? 

- Jag lyssnar på musik efter mode. Jag kan inte sätta på en sorglig låt om jag inte direkt vill använda den för att kanalisera just sorg. Jag lyssnar på mycket instrumental jazz eller neo-soul i vardagen som får mig att må lite över medel och inte kan rubba mitt humör. Som du kanske kan läsa mellan raderna är jag lite "neuro-spicy"! 

Där din debut-EP var väldigt melankolisk så anar jag på de nya singlarna mer mystik, lust, sex - även om melankolin fortfarande är närvarande. Hur skulle du beskriva det kommande debutalbumet? 

- EP:n kom till kring tiden av ett riktigt jobbigt break up och den färgades av det. Jag är på en annan plats i livet idag. Även om melankoli är något ständigt närvarande så finns det andra nyanser som tar större plats i mitt skapande idag och jag tror att det kommer att höras på plattan. Men, once an emo - always an emo!

Blir det några gästartister på albumet? 

- I wish! Jag är för okänd och pank för att lösa något sånt så den som lyssnar får nöja sig med bara mig!

Vad vill du att folk ska minnas dig för?

- Min konst, att jag var snäll, att jag stod upp för orättvisor när jag kunde och kanske att jag var lite lite cool.

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför?

- Jag vet verkligen inte. Frågade min partner och hon sa Scooby-Doo. 

Lyssna på Nest här nedan!

"Jag vaknade en dag och plötsligt kändes allt som det skulle"

Foto: Anna-Carin Jemsten

Gabriel Jemsten och hans Jack Elliot går här igenom hans album Far Lies, vilket också är hans debutalbum. Jag som lyssnat mig i princip fördärvad på Nick Drakes album njuter verkligen när jag hör Far Lies och Gabriels sätt att hantera gitarren. Den blir till en dialog med alla känslor som han yttrar. Detta är en stillstam fullträff till debutalbum. Lyssna exempelvis på Twilights End. Gabriel tar en verkligen med in i alla hans känslor. Här, Gabriels ord om alla låtarna på albumet!

Far Lies

- Det här var den första låten jag skrev till albumet, och den satte tonen för hela projektet. Den handlar om något förlorat, som till slut återfinns – men på en helt annan plats. Det var början på konceptet, en period där tryggheten försvann och känslan av djup förlust var det enda jag kände. 

North Wind

- Medan Far Lies handlar om förlust, handlar North Wind om en längtan – en längtan från kylan till värme och frihet, men något som fortfarande känns oåtkomligt. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag skrev den, men jag är verkligen glad att jag gjorde det. 

Open Your Eye

- En av de låtarna som jag inte trodde på så mycket, jag skrev den på några minuter i en av de stunderna när inspirationen bara kommer från ingenstans. Jag tog med den i sista sekund och efter att ha spelat in den i studion med Joakim Lindberg så är det en av de låtarna som jag är mest nöjd med. 

Can You Hear The Music?

- I albumets kontinuum fungerar denna låt som en tydlig övergång, från en dyster syn på världen till en mer hoppfull och ljusare tankegång. Jag skrev texten tidigt i processen, och gitarrslingan kom senare – när allt plötsligt föll på plats. 

Heavenly (Innocent Day)

- Heavenly (Innocent Day) skildrar en fri dag och markerar slutet på den första delen av albumet. Det är där jag hamnade efter att ha kämpat igenom en lång period av mörka stunder. Jag vaknade en dag och plötsligt kändes allt som det skulle, allt var på sin plats. Världen var så vacker att jag knappt kunde förstå hur jag någonsin hade sett den på ett annat sätt. 

Halfway

- Början på andra delen av albumet, det är den enda låten som jag spelade med ett band, det var Hannes på trummorna och Joakim på bas. Vi spelade in allt samtidigt som var väldigt roligt. Det här är en låt om att känna sig ur balans, som om jag inte riktigt hör hemma någonstans. 

Up The Bird Flew…

- Det här var den andra låten jag skrev till albumet, och gitarrslingan som jag verkligen älskar att spela kom helt spontant, utan förvarning. Texten kom ungefär ett år senare, och när jag skrev den kändes det som om allt plötsligt föll på plats igen. 

Motherbird

- Den här låten är en reaktion på Up The Bird Flew... och del två av den, sett från min mammas perspektiv. Texten till den här låten har funnits sedan 2021, men det var först i år jag började spela in den. Jag är verkligen nöjd med resultatet, och Joakim har gjort ett fantastiskt jobb för att få låten att bli så bra som möjligt. 

Twilights End

- Det här är ännu en gitarrslinga jag verkligen gillar att spela, och en låt jag är riktigt nöjd med. Om jag minns rätt var det andra tagningen som blev den färdiga mastern, och inspelningen gick överraskande snabbt. 

Out Of Time

- Låten handlar om känslan av att tiden rinner ut, där livet känns som det passerar förbi utan att man riktigt hinner fånga det. Det är en kamp att hitta vägen tillbaka när tankarna har gått vilse, bortom ljuset och in i det okända.

/ Jack Elliot

Lyssna på Far Lies här nedan!

Judith Timan - Ta dig hit

Foto: Press

Judith Timan har flera gånger varit finalist i tävlingen P4 Nästa. Senast deltog hon med låten Shorter version, innan dess med Over when you’re sober. Judith är verkligen uppväxt i musiken genom sin familj och det hörs på det hon skapar, på sättet hon sjunger. Ja, i hela hennes uttryck. Judith debuterade tillsammans med LOWAN med deras egenskrivna låt Whiskey i maj för två år sedan. Det var en stark låt om något destruktivt och om känslomässiga avstånd. Judith släppte sedan tidigare nämnda Shorter version i maj förra året. En känslosam historia där man inte riktigt vet var den största smärtan ligger, i orden som sägs eller i de som inte yttras. En relation som började djupt men som blev mer och mer ytlig. I små förändringar märker man när relationer börjar ta slut. I orden, eller i brist på dem. Judiths röst bär på flera lager av känslor och med rösten ökar hon volymen på alla känslor som yttras. Det är mycket fint. 

Därefter följde Perfect on paper. En medryckande låt som beskrev en relation som var perfekt i alla detaljer men det blev inga gnistor ändå. Den andra personen gör allt rätt men hjärtat slår inga volter ändå, tråkigt nog. Judith formulerade verkligen känslan perfekt och gjorde något väldigt medryckande av det.

Nu är hon tillbaka med singeln Ta dig hit, vilket är hennes första släpp på svenska. En kärlekssaga i julskimmer. Varje rad bär på längtan och saknad och låten andas verkligen känslan av att vara nykär. Den andra personen har bosatt sig i hennes hjärna och möblerat den helt. Allt handlar om den andra och när man ska ses igen. Det är en låt som känns levande och varm och där blåset i låten verkligen får låten att andas än starkare. Jag gillar språkbytet och känslan i låten, hur Judith verkligen tar oss med på kärleksresan och möblerar om alla känslor till en riktig hitlåt.

Lyssna här nedan!

Bon Martin - Juleljus

Foto: Press

Martin Hedlund och hans Bon Martin är värmande musik för mig. Hans röst tycks ha lager av kläder på sig. Den symboliserar verkligen något tryggt och varmt. Han ger gärna det vardagliga toner, som att uppskatta när man lagt sig med någon och den berättar om något. Ibland är ens känslor verkligen som rymden utan väggar och tak, som han sedan sjunger. Ibland är de oändliga, som dagarna när man var liten. Ofta fantastiska och underbart långa. Senast vi hörde från Bon Martin var på albumet Sommar till oktober som släpptes för drygt ett år sedan. Det var ett fint album som avslutades med storfavoriten Även om jag trivs här är mitt hem nånstans med dig. Världens bästa dag från samma album bar på samma stillsamma romantik. Ju fler detaljer man delar desto större och tryggare är kärleken, känns det som. Båda låtarna bidrar till den bilden. 

Nu är jullåten Juleljus här och det är verkligen ett fint första adventsljus. Men den värmer som fyra. Det finns förstås, generellt, inte i något sammanhang då tiden står så stilla som när det är jul. Ofta bär julen samma känslor, samma dräkt, samma hav av förväntningar. Livet rullar på och man blir äldre men så kommer man hem och ska fira jul och vips så är man som ett barn igen som mest av allt bara vill vara nära familjen och känna barndomens dofter igen. Dofterna av trygghet. Det är en stråkfylld nostalgitripp som Bon Martin bjuder på och den är verkligen ljuvlig. En släde med både ljus och vemod på väg mot något varmt och tryggt. Och Martin sjunger som vanligt som ett ljus som aldrig slocknar.

Lyssna här nedan!

Ida Schönbeck - Cigarett

Foto: Ebba Schönbeck

Ida Schönbeck har släppt flertalet fantastiska låtar och jag önskar att jag hade sett henne när hon spelade live här i Majorna på Utopia Jazz i augusti. I år har hon tidigare släppt singlarna Rundgång samt Varningstejp och nu är hon tillbaka med Cigarett. Där Rundgång var en sökande låt om att växa upp och inte veta var man ska ta vägen i livet och vem man egentligen är så var Varningstejp en slags terapilåt, ett djupdyk ned i destruktiva perioder och om att ha vänner som en stabil grund. Även när man gör fel. 

Cigarett är en annan slags låt än de tidigare två singlarna vi hört hittills i år från Ida. De andra var mer extroverta och dansanta, medan här är det mer en slags inre dans och samtidigt ytterligare en låt om att hantera något som slutligen blir ganska destruktivt för en. Man kanske har en inre konflikt men den är för svår eller jobbig att lösa så istället söker man efter kickar hos någon annan. Något flyktigt, något som snabbt brinner upp igen. 

Cigarett låter som att den hade kunnat vara med på EP:n Azalea, samtidigt som tilltalet här är mer sensuellt och varje ord sitter i en bastu, i en eld. Det är verkligen en låt som ryker men som samtidigt gör det långsamt och bygger upp elden steg för steg. Det är en finfin låt och jag tycker att Ida är som allra bäst när hon sänker tempot i musiken och långsamt bygger upp stämningen.

Lyssna här nedan!

En livslång resa över Östersjön

Kalmar. Jag känner mig trygg där. Fast jag aldrig riktigt blev vän med mig själv under tiden jag bodde där. Numera är vi vänner. Kanske inte att vi skulle följa varandra på sociala medier, men åtminstone heja om vi ser varandra. Det viktigaste i mitt liv har ofta varit vad andra har tyckt men att bli vän med mig själv är ändå den mest givna vägen egentligen. Mycket av det jag har haft svårt har grundat sig i att jag varit rädd för att misslyckas och det har handlat om både mitt utseende och min prestation. Man kan ha någon slags bild av sig själv, att man ska rufsigt hår, snälla ögon, få utstråla värme och så känner man att man misslyckas fatalt i det. Så klart kan man inte misslyckas i utseende men jag kände att jag gjorde det. Det var vad jag såg i drömmarnas skyltfönster, väl inne var det inte exakt det här jag ville. Kalmar var mitt skyltfönster mot världen. Mina föräldrar också. Jag föredrar det livet de dukade upp för mig. 

Vi är i Sunne. Vi spelar pingis varje dag. Det är mitt sommarlov och det är det jag ska berätta om sen när jag börjar skolan igen. Men det allra viktigaste höll jag sedan för mig själv, samtalen och alla skämt. Att prata om att min pappa liknar Rudolf från Sunes Sommar. Hur jag förälskade mig i en karaktär i en bok. Hur jag drömmer om att gå upp i vikt. De har påtalat det i klassen att jag är lite mager. Då och då, när vi kommit hem, köper jag chips och väger mig efteråt. Det är mycket som man aldrig tar studenten ifrån. Osäkerheten. Viljan att passa in. Och för varje dag kanske mallen ändras. Några år senare pratar en kollega till mig om att jag blivit ”tjock som en gris”, han skrattar och jag svarar att ”ja, min senaste springtur var på hemmakväll mellan godishyllorna”. Hellre skämta bort något än att konfrontera. 

Kalmar, 2024. Jag tittar mot min mamma och vi behöver inte säga något för att den andra ska förstå. Vi tittar på olika klipp för att mota bort mörkret. Vi lyckas ganska bra. Våra ögon som utskurna ur Östersjön. Det är tungt men vi har varandra. Jag och min fru handlar åt henne och hon skrattar när vi blåser upp madrassen och sedan när vi försöker vika ihop den igen. Aldrig har ett skratt känts så fint som då. Skrattet är också en fin vänskap. Ett sätt att mötas. Ibland kan dagar börja andas igen, trots att det inte kändes så just då. Man kan ibland få för sig att någons rynkor inte kommer fortsätta ritas, att någons skratt kommer ebba ut för sista gången, krossas mot gatan. Men plötsligt så får pennorna en ny färg, skrattet pumpas igen. Livet får pågå ytterligare några ögonblick. Man får knacka på och komma hem till någons själ ytterligare en gång. 

Hösten, 2024. Vi har precis flyttat till en lägenhet i Sandarna. Jag trivs och på nätterna så väntar jag på att min fru ska komma hem så jag kan hålla om henne. Det är svårt att somna innan det. Huden under fingertopparna bygger ett berg av trygghet. Då är det som att luften sätter ned handen och värmer våra tak. Vi är som tryggast då. Vi behöver inte ha våra drömmar i koppel då. De kommer inte slita sig. Jag är medveten om att man samlar olika slags trygghet genom åren och det kan kännas jobbigt när en del av tryggheten är en tågresa bort. Jag väcker min fru genom att kyssa hennes rygg. Hon är varm. Jag går till vardagsrummet och ringer några samtal. Röster kan också hålla om. En del har verkligen den förmågan. Jag säger att ”vi får ses snart”. Jag menar det verkligen. 

2024 har varit en kniv in i tryggheten. Jag vet att mörkret hade siktet inställt på ett större knivhugg. Så blev det inte och för det får jag verkligen vara tacksam. Det är vinter nu och jag och en vän satt häromdagen på en buss då regnet tycktes vara så hungrigt så att det ville svälja bussen. Åtminstone kändes det så. Vi hade dessförinnan ätit kebab. Livets kontraster. Mat i magen och ett hotade regn. Stundtals, detta år, har ett hotande regn krupit in inombords, redo att dränka hjärtat. Vänner är en livboj, min fru, min familj. Då tänker jag plötsligt på vår bröllopsresa och hur jag är så oerhört tacksam för att vi åkte iväg. Återigen är det som om min kropp är liksom utriven ur Östersjön. Du kan få segla där över någon dag. Mina föräldrar har lovat att prata med vinden, visa den hur den ska ta tag i seglen och låta dig åka ut på en livslång resa med mig.

Frida Mirage - Snailfish Museum

Frida Mirage har förmågan att få alla låtar att verkligen andas, att verkligen leva. Varje låt blir som en ögonblicksbild från hennes inre värld. Och den världen tycks vara väldigt stor. Hon bjuder på musik som utmanar en, som ena stunden är glad och där efter rasande. Hennes värld målas upp i både ljusa och mörka färger. Allt släpps ut och hon omfamnar både livets allra finaste toppar till dess allra djupaste dalar. Jag minns när jag hörde A bit too much första gången. Det var en nyckel till ett rum, en värld där man får ta plats. Där ingen säger ”du är för mycket” utan där man istället kan säga ”ni är för lite”. Vrid inte ned volymen på någon, låt både människor, känslor och kultur få blomstra. 

Jag kände mig lika hänförd av Half baked. Det var som att få ett soundtrack till en gammal svartvit film och för varje ton få se filmen bli färglagd. Det är en av årets bästa låtar. En låt som liksom aldrig står still. Det är också en låt som verkligen förkroppsligar lekfullheten som genomsyrar hennes musik. Det är oväntade vändningar, det är en lek med ord, det är toner som ler så de visar tänderna. Det är fantastiskt bra. 

Det finns mycket annat som imponerar på Fridas debut-EP Snailfish Museum. Vi får bland annat höra henne på svenska i Öresundsvisan, en politisk kärleksvisa som slår ned i klassamhället. Det är en väldigt stark låt och Frida är fantastisk på att ge alla människor nyanser. På inledande Entré så möts vi av en programförklaring, en slags dikt som förklarar att på museet som vi välkomnas till så möts vi av alla Fridas tidigare versioner av henne själv. Det är en resa mellan olika åldrar som vi får och att ibland kanske vara kvar i något som är svårt att släppa taget om. Livet sker, saker tar slut. I Ducks n swans så dansar hela kroppen med. Det är en väldigt hjärtlig låt. Rakt igenom. 

I avslutande Quick game of chess on my chest (fantastisk titel) är grunden ett krossat hjärta men också att komma över det hela och bygga något annat av det krossade. Mycket av musiken byggs på kontraster. Mycket i livet svänger fort och detta är som en slags symbol för livet och hur det kan te sig. Frida sjunger som ingen annan och jag tror att den här samlingen låtar kommer vara något många fortfarande pratar om om typ tjugo år. Det är unikt och väldigt inspirerande och som sagt, det är toner och en röst som verkligen lever och inte är rädd för att visa det.

Lyssna här nedan!

Mareld - Förlorare

Omslag: Mikael Lagnebrant

Carl Isaksson Öberg och hans projekt Mareld från Göteborg visar upp melankoliska bilder från ödsliga vackra landskap genom sin musik. Många av låtarna känns klippta ur ödsliga landskap. Ett stort fält, en brasa, en klippa vid Orust. Där känns sångerna hämtade. Mareld debuterade 2018 med en självbetitlad EP. Jag gillar både Hybris & självhat, vilket är en fin visa, samt Kaffelåten som har en fantastisk text. Jag som själv inte dricker kaffe blir nästan sugen på att ta mig en kopp. Fint blås därtill och det borde varit en självklar hit. 

2019 kom debutalbumet Vita valv. På många sätt hade Mareld en större kropp där, musiken vägde några extra kilo och och rusade fram på ett sätt den inte gjort innan, som i förstasingeln Glöd & ånger. Från albumet gillade jag annars mest de längre låtarna som lutade sig tillbaka och vaggade sig fram med vackra texter. Dom som var är fantastiskt fin och avslutande Pärlemorvalv likaså. Jag minns att jag brukade springa med låten För varje stjärna en dag i öronen längs Eklandas fält och det var och är verkligen en låt som ger mina ben energi. Ett härligt avslappnat gung. Den innerliga duetten med ett piano i Inga bränder bränner till hos mig fortfarande. Överlag var det ett väldigt fint debutalbum. 

Nu är Mareld tillbaka med singeln Förlorare och jag påminns om Songs: Ohia så fort introt drar igång. Det är verkligen en komplimang som saknar Jason Molinas uttryck innerligt. Sorgen bär också på Molinas kläder, även om den här delvis är hämtad från hur vi behandlar miljön. Vad betyder pengar och makt egentligen? När ekonomin visar röda siffror är det panik, men när människors hälsa eller miljön i stort smälter bort så bildas inte samma panik. Vi är alla förlorare i ett sånt samhälle. Den känslan får jag av låten och Carl sjunger med flera lager känsla och det är en låt som kommer klä vinterkvällarna perfekt. Vemod och en röst som värmer och som samtidigt någonstans vill pumpa andras röster fulla med hopp. Vi löser det tillsammans, vi förlorare.

Lyssna här nedan!

"Smög faktiskt in en svordom på slutet utan att rapportera in den som explicit"

Foto: Daniela Gullström

Storfavoriten Tobias Isaksson och hans Azure Blue har precis släppt albumet The Night of the Stars, vilket är hans sjätte i ordningen och kanske också det allra största hittills i hans karriär. Det är hela tiden vackert och jävligt knäckande. Albumet tillägnas Tobias mamma som tragiskt gick bort alldeles för tidigt och albumet har flera lager av sorg, av blå melankoli. Trots att livet försöker hälla sorg och mörker över en stundtals, så handlar albumet också mycket om att hålla ihop under de perioderna och mota bort mörkret. Lyssna exempelvis på The miracle som är bäst på hela skivan. Att Danzbanderz oväntat gästar på saxofon där är förstås ett fantastiskt plus. Idag gästar Tobias bloggen och går igenom det nya albumet, låt för låt. 

Rise

- En poplåt med extra allt. Det börjar med bubblande synthljud inspirerade av Gorillaz ’On Melancholy Hill’ sen kommer gnistrande ljusa arpeggion, Peter Hook-bas och på slutet BD-körer. The Land Below gästar på kör. 

Three Times the Drama

- Min Spearmint – ’Scottish Pop’. En rakt på sak-låt med trummaskiner, synthar, gitarrer, puttrande synthpukor, fågelkvitter, synthklockor och bästa sången på plattan. Detta är min favoritrad på hela skivan: 

”Love may heal sad and true. 

The curtains call ’Fade into You’. I’m Jacques Mayol. 

You’re Betty Blue.” 

Visions and Themes 

- Sista singeln med nästintill överdimensionerade leadsynthar för extra tryck. Den mest synthpopiga låten på plattan med en tonartshöjning på slutet. Dubbla sånggäster Victor Hanning från Nordic Sad och Smidvik. 

Under the Stars 

- Denna var tänkt som ett samarbete med en annan artist men vi fick inte ihop våra scheman så jag gjorde klart den själv och fick med syskonen Smidvik på sång. Här är det två tonartshöjningar på slutet. 

 

”Stars shine. 

Stars shine forever.” 

Mia Luce 

- Hette från början ’Mia Luce and the Night of the Stars’ vilket också var albumets arbetstitel länge, men jag valde att korta ner och göra om till två titlar. Fransk-electro-ballad och duett med min trogna följeslagare Paola. Alexander Bergström gästar på ett gitarrsolo som jag skruvat till för att låta som gitarren i Mike Oldfields ’Moonlight Shadow’. 

Define Your Dreams 

- En låt som jag tänkte ge till Paola men innan hon hunnit lyssna hade jag råkat skriva en egen text som jag gillade så jag behöll den. Den kom ut redan 2021 men håller än. Den fick en ny mastring till plattan. 

What Is Love?

- Jag gillar enkelheten och det galna tempot i denna. Den är inspirerad av min kompis Joel Gibb och hans The Hidden Cameras. Vi har spelat ihop i Spanien och sen har han varit och hälsat på i Stockholm och vi har spelat skivor ihop. Han var nyligen här och spelade på Kulturhuset med Owen Pallett och vi sågs i korthet. Någon dag senare skev jag ’What Is Love’. Den har en melodi och en upprepande text som påminner om The Hidden Cameras tidiga album. Men med synthar och körer på slutet som jag tycker låter som Ride.

My Guiding Light 

- Denna hade jag tänkt skippa men Jimmy på Matinée Recordings i USA bad mig ta med den. Jag fick jobba extra hårt för att få till den så jag blev nöjd. Smidvik kom än en gång in med fina körer. 

The Miracle 

- Beatet är inspirerat av The Cures ’Close to You’. Skönt basljud, lasrar, bakgrundssång av The Land Below och ett saxofonsolo från Linus Lindholm aka Danzbanderz. Min favorittext som helhet på skivan. 

”All benumbed before the ocean’s breathing. 

I accepted that it had to be your call. 

Martyrs 

- En evergeen i 60-talsstil fast med synthar. Snyggt sliriga körer av Smidvik. Gillar sångmelodin, basljudet och stråkarrangemanget. Smög faktiskt in en svordom på slutet utan att rapportera in den som explicit. 

”You slipped into me like a drug. 

Made room in my heart but wasn’t sure 

that you were gonna stay. 

I love you. 

And I hope that you will fucking remember it.”

/ Tobias Isaksson, Azure Blue

Lyssna på The Night of the Stars här nedan!

Big Fish - Drivor av sot

Foto: Albin Händig

Big Fish spelade igår i ett skyltfönster i Uppsala. Jag var inte där, avståndet till Uppsala från Göteborg kändes långt just då, men avstånd mäts förstås inte alltid enbar geografiskt utan bär på många aspekter. För mig är Big Fish ett nära band, nära till känslor, nära till analyser av samhällets destruktiva beteenden. Det känns på ett lite filosofiskt vis fint att de spelade i ett skyltfönster då bandet är som samhällets skyltfönster, där de faktiskt visar upp annat än rea-varor, utan snarare hur samhället har blivit efter att både värderingar och offentlighet har reats ut. 

Drivor av sot heter nya singeln och det är en duett med Lina Horner (från Vakentimmar-bekanta Divers) och det är den fjärde singeln i ordningen. Ett nytt album planerar att äntra världen i april nästa år. Det jag kan märka hittills är att bandet tycks öppna upp verkstaden mer på det kommande albumet. Det finns en än större tyngd här och medan Kalla döda drömmar och dess tyngd vilade mycket i det personliga, så blir tyngden mer utåtagerande här. Och mycket av temat i de låtarna som hittills släppt tycks vara förgänglighet. De fina ögonblicken finns där, men det finns mycket som tynger andra dagar, som ett spjut rätt in i magen på lugnet och friden. Vi scrollar på för att existera, för att hänga oss kvar i ögonblicket, men ögonblicket drar snabbt vidare. Temperaturen på samhället mäts och det är jävligt kallt. 

Drivor av sot vaggar fram hotfullt och David Giese och Lina drar låten framåt med sällskap en förförande tung syntmelodi. Texten går att tolka både sett ur en relation och ur ett samhälleligt perspektiv. Parets värld eller världen i stort ligger begravd framför dem - men kanske kan man skapa något nytt längre fram, kanske blir det sånger och dikter eller bara nya konflikter. Oavsett så är det en fantastisk låt och bland det bästa jag hört från Big Fish. Det är knäckande bra.

Lyssna här nedan!

Fem album: Clara Ziegler

Foto: Anna-Clara Leo

Clara Ziegler har idag släppt ep:n These Are The Good Days och hon gästar dagen till ära bloggens serie "Fem album." EP:n är hennes andra i ordningen och det är en samling låtar som bottnar i olika svårigheter. Landskapet är melankoliskt och drömskt svävande. Clara berättar själv om svårigheterna att kombinera ett dagligt jobb med att vara verksam som konstnär. Jag kan verkligen känna igen mig. Jag själv kände mig som mest konstnärligt fri när jag hade en veckas ledigt ibland, man skapar lätt ett slags fängelse annars där man känner sig slut när man väl kommer hem och inte orkar brinna för skapandet. Det blir en sorg i det och just den svårigheten fångar Clara perfekt på den här EP:n. Allra finast låter Elvis songs och S-bahn. Den sistnämnda rör mig till tårar. Idag alltså dags för "Fem album." Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Susanne Sundfør - Ten Love Songs (2015)

Detta är nummer ett. Den främsta skivan i mitt liv. Det finns skivor jag älskar lika mycket, men inte som har samma tongivande plats i min musikhjärna. Det är så svårt att föreställa mig min egen musik utan det elektroniska, episka, sorgsna, vackra som Sundfør skapar här. Den här skivan är ribban jag försöker ta mig över. Den yttre gränsen för hur dramatisk pop kan vara utan att bli dålig. Jag älskar hur naturlig hennes röst låter här. Jag tror det är en anledning till varför jag återkommer år efter år. Hennes naturliga klang är klagande och stark, nästan aldrig skir. Hennes röst känns aldrig forcerad, hon bara sjunger som hon är och som musiken är. Som om att hon bara öppnar munnen och kanaliserar en urgammal valkyrie på ritt genom universum, på väg att plocka upp olyckliga själar och förena dem i ett gotiskt disco. 

Lisa Miskovsky - Changes (2006)

Jag lyssnade som besatt på denna skiva när jag var typ 10-13 år gammal (tror jag). Jag minns inte vem jag fick den av, måste fråga mamma. Detta var under tiden då iPoden inte helt hade börjat dominera hemmalyssnandet, så jag lyssnade på min freestyle. Jag lyssnar inte lika mycket nu, dessvärre. Som pre-teen bläddrade jag i bookleten som hade cirkus-tema och lärde mig alla texter, fastän jag ännu inte hade tillräckligt avancerad engelska för att förstå låtarna. Det stod säkert i bookleten att Jocke Berg varit med och skrivit och proddat låtarna, men jag fattade inte vem han var, jag hade inte en kent-pappa. Nu för tiden när även jag är ett kent-fan förstår jag. Det är dessutom helt begripligt att jag har fortsatt att älska indiedoftande pop och popdoftande altrock sedan dess. 

Nick Cave & The Bad Seeds - The Boatman’s Call (1997)

På tal om fadern så berättade han tidigt för mig att Into my arms var världens vackraste låt. Så jag tog upp manteln som Nick Cave-fan som ca. 23-åring och har aldrig sett tillbaka. The Boatman’s Call är bäst, men Bright Horses på Ghosteen får en honorary mention efter att ha sett ett otroligt framträdande av den låten på Way out west 2022. Tror även att föräldrarna satte på The Boatman's Call innan de skulle ha en fest för deras vänner någon gång (väldigt oklart val av preparty-musik), någon höst när jag var liten. Därför kommer jag alltid att förknippa melankoliska, tunga pianotoner med förväntan, ett golv som snart skall fyllas och kolsvart höst utanför fönstren. 

Indiekid Aurelia - Hjärtat bär  (2021)

Det är lite fusk med denna skiva, för det är mina kompisar som har gjort den, men den var med på hymns lista över de bästa svenska skivorna året den släpptes, så vi kan ju bara säga att jag har tur som har så begåvade vänner. Mark, Magdalena och Amanda visade upp två låtar från den i början av skapandet, på hemsnickrat låtskrivar-retreat i Amandas stuga i Umasjön 2020. Mitt band Kungens Rider och jag hade börjat skriva på låtarna till den där skivan vi fortfarande inte släppt. Vi och Indiekid åkte snöskoter, drack öl, skrev musik och avslutade veckan med att ge feedback på varandras låtar. Då visade de upp de första utkasten på Älska nån ibland och Den långa vägen hem och jag älskade låtarna direkt. Sedan dess har jag fått chansen att få spela synt när de gigat och det är så kul att spela med dem. Jag lyssnar inte på musik för att bli glad, generellt, men denna skiva ger det till mig, jag tror det är för att jag minns fina stunder i repan när jag får njuta av att spela med begåvade vänner. En skiva som får mig att känna att jag var en del av något bra. 

Mount Eerie - After (Live) (2018)  

I skrivande stund har jag bara lyssnat på denna skiva en enda gång. Jag började lyssna på väg hem från jobbet och lyssnade klart när jag diskade efter middagen. Jag började grina så himla mycket. Det kändes inte som att lyssna på musik. Det kändes som att läsa en djupt sorglig bok, typ Ett litet liv eller Flyga drake. Jag tänker nu för tiden mycket på vad som gör ord träffande, samt vad det är som gör att vissa är bra på mellansnack. Jag är även rätt säker på att allt som finns att säga redan har sagts, på nästan alla sätt det kan sägas på. Förmågan att få ord att kännas blir då helt enkelt någon form av alkemi. Det kanske är karisma som gör att någon är bra på mellansnack. En artist säger exakt samma saker som alla säger, med exakt samma dialekt och melodi och pauser för fniss. Men vissa får det ändå att låta bra, det är helt sanslöst. På samma sätt är det med sorgliga ord och sorg i konst. Vi sörjer på samma sätt som vi alltid har gjort och vi använder samma ord. Vissa får bara till det. Mount Eerie upprepar samma ord om och om igen i sina låtar om sin bortgångna fru, och det berör mig på ett så djupt plan att jag gråter över tallrikarna och disksvampen som utsöndrar yes-skum.

/ Clara Ziegler 

Lyssna på These Are The Good Days här nedan!

Danzbanderz - Följer ljusen hem

Foto: Ulrika Malm

Ett av mina finaste julminnen är när jag firade i Kåremo utanför Kalmar. Jag minns att tomten kom med häst och att hela det lantliga landskapet var målat med snö. Julen har alltid varit min viktigaste höjdpunkt. Paket och sånt har alltid gett mig lite ångest, men det har alltid funnits en gemenskap, för mig, vid julen som alltid värmt något otroligt och som skapat en slags brasa i mig, som en fin kontrast till kylan utomhus som präglar december. För Linus Lindholm och hans Danzbanderz är också gemenskapen det viktigaste på julen, där någons skratt värmer mer än vad som finns under granen. Även dansband som genre handlar mycket om gemenskap, tycker jag och jag kan bli rörd ibland när jag ser alla som samlas fortfarande bara för att dansa. Det är fint i en tid då vi lätt skapar så mycket avstånd mellan varandra och jag känner att många dansband skapar mer närhet mellan människor, mer verklig kontakt. 

Danzbanderz har sedan starten för fyra år sedan gjort fina versioner av bland annat En kväll i juni, Svag, Tystnar i luren och Sommar och sol. Det finns ofta många leenden i varje ton, samtidigt som saxofonen som instrument ofta bär flera lager av vemod. Just En kväll i juni är en av mina favoritlåtar och jag tycker att Linus verkligen gör låten med ett stort hjärta. Tolkningen av Sven-Ingvars Sommar och sol får mig att tänka på min barndom och tv-programmet Hajk. Jag minns hur låten fick min barndom att svänga lite mer. Danzbanders version svänger minst lika mycket. 

Nu är det dock julen som gäller och det är dags för en originallåt, till skillnad från förra gången som Linus dök ned i julgrytan. 2023 tolkade han Tänk va’ tomten likna’ pappa med värme och glädje. I Följer ljusen hem är det mer vemodigt och stillsamt, som snön som faller långsamt mot fönstret hade blivit tonsatt. Vi möts och skiljs åt av en fantastisk saxofon och låten präglas verkligen av julkänsla och att få fira med någon som man håller kär. Linus sjunger fantastiskt med mycket kärlek i rösten. Det är en fantastiskt fin jullåt som på något sätt tar mig tillbaka till Kåremo. Jag är full av längtan. Snart knackar det på dörren och ingenting blir som det någonsin har varit.

Lyssna här nedan!

STINA - Monkeymind

Foto: Press

Man märker av Stina Lindbergs eld. Hon gör musik under namnet STINA och känner man på handleden i första singeln Fattat att jag lever och även nu efterföljande Monkeymind så känner man verkligen livet slå där. Där Fattat att jag lever sökte efter mening, kickar och i alla fall någon form av rörelse handlar också Monkeymind om en slags rörelse, att kunna släppa det där som bygger bon i våra huvuden och få vila ut hos någon. Det är lätt att fundera och försöka förstå allt, men funderingarna kan skapa ett slags fängelse snarare än en ökad förståelse. I jakten på sanning och vad som är rätt kan det ibland vara skönt att bara trycka på off-knappen istället och låta skallen vila. Kanske vila i någon annans huvud. Finns det ett bättre ställe att vila på i så fall? 

Jag ser på Stinas musik som en slags resa, en resa i att förstå sig själv och livet i stort. Det levande i Stinas uttryck gör att hon känns väldigt närvarande och rösten känns här klar och sårbar, men samtidigt med många lager styrka. Låten börjar stillsamt men byggs på mer och mer och utvecklas till en fantastisk poplåt. Stina fortsätter att tonsätta en slags inre resa, hon visar hur saker har varit och hur de ska bli. Rösten är passet på resan, den bär upp känslorna så starkt och tar henne vidare till ett lugn, till en plats där något mer avslappnat gror. Tack för att vi får stå vid flygplatsen och se din röst lyfta, Stina.

Lyssna här nedan!

"Jag och min man kan sitta och dricka kaffe och kolla på havet när barnen flugit ut"

Foto: Abraham Engelmark

Det får plats många fina instrumentala duetter på Agnes Grahns debut-EP Four songs. Gitarrerna som hämtade från träden, Agnes röst från den drömska sjön. Det är musik som präglas av de ensliga landskapen och av resor, kanske främst den personliga resan. Utvecklingen och att våga släppa låtarna fria. Mod och kärlek. Det är en fantastisk EP som framkallar stora bilder och som rymmer minst lika stora känslor. Idag, i en längre intervju, berättar Agnes om uppväxten på Hönö, om att spela inför 33000 på Stadion i Stockholm med Benjamin Ingrosso och om att behålla barnasinnet. 

Hur mår du Agnes? 

- Åh, vilken fin fråga! Jag mår rätt bra tycker jag. Livet tuffar på. Älskar höstkänslan. Att det är helt okej att stanna hemma om kvällarna och krypa ner i soffan efter middagen. 

Du växte upp på Hönö utanför Göteborg. Vad bär du med dig därifrån? 

- Det finns så mycket att svara på den här frågan att jag nästan inte kommer på något på rak arm. Tryggheten i att bo i ett område som är lugnt och stilla, där alla som bor runt omkring är antingen släkt med varandra eller släkt med mig. Oftast båda. Närheten till havet och naturen. Jag har ju nu som vuxen förstått hur unik den typen av natur är. Den med gråa kala klippor och öppet hav. Fiskandet av småkrabbor när man var barn. Den ickebefinnande rädslan för maneter (jag plockade upp en blåmanet på Benjamin Ingrosso-turnén i somras och fick styla med mitt västkustska arv) Framförallt bär jag med mig min fina familj och släkt som bor där ute. Och morfars musikaffär. 

Din familj är musikalisk. Drömde du redan som barn om att bli artist eller vad hade du för drömmar? 

- Jag drömde säkert om det. Eller jag tror inte mina drömmar var riktigt så formulerade. Jag älskade bara musik, i alla former. Och gör fortfarande. Såklart mimade jag till Carola, Celine Dion eller Anastacia på mitt flickrum, men jag tror att själva kändisskapet aldrig har lockat mig. Jag har alltid bara älskat att sjunga. 

Själv hade jag en ganska vild fantasi som liten men jag tycker det kan vara en egenskap som är fin att ha kvar. Det lite naiva och lekfulla. Är det något speciellt du har kvar ”barnasinnet” i? 

- Jag vill tro att jag har kvar mitt barnasinne i mitt musicerande. Jag har absolut en väldigt stor kunskap inom musik, pga. många och långa utbildningar och år av erfarenhet, men jag tycker att jag trots det har varit ganska bra på att behålla naiviteten och nyfikenheten. När man står på scen är det bra att kunna släppa allt det där du lärt dig och bara vara närvarande, där tror jag att mycket av mitt barnasinne är kvar. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 

- Jag minns faktiskt inte det, men jag minns otaliga uppspel med blåsorkestern där jag satt i trumpetstämman. Oftast i andra trumpet-stämman, för det var alltid några killar som ville spela första trumpet. (Vad dom inte visste var att det egentligen var mycket roligare att spela andra trumpet) 

När jag intervjuade regissören Drew Denny berättade hon att "My favorite part about doing something for the first time is having no idea what I should be afraid of!” Kan du känna igen dig i det tankesättet, nu när du släpper din första EP? 

- Både och! Det finns något väldigt prestigelöst i att göra något för första gången, och jag har ganska lite förväntningar på vad som kommer hända. På det sättet känns det som du beskriver, att man inte riktigt vet. Men jag har tendenser att måla upp faror i mitt huvud, saker som oftast inte inträffar, så också i detta fallet. Men som en kompis sa, det värsta som kan hända är att det inte händer någonting, utan att du bara är på exakt samma plats som innan. Och då är det ju inte så farligt. 

Tror du att du kommer återvända till Hönö någon dag? 

- Det tror jag, i någon form. Möjligen ett litet sommarhus kanske, där jag och min man kan sitta och dricka kaffe och kolla på havet när barnen flugit ut. 

Numera bor du i Stockholm. Var hänger du helst en ledig helgkväll? 

- Alltså om jag ska vara ärlig älskar jag att jobba. Jag älskar att spela musik och att vara med mina musikerkollegor. Men om jag måste välja en kväll där jag är ledig, då hänger jag antingen hemma i soffan med ett glas vin eller typ på ett mysigt hak med lite polare. Eller går på en konsert! 

Hur har arbetet med själva EP:n flutit på? 

- Jo, men alltså det har flutit på förvånansvärt bra. En inställning jag hade från början var att vi inte skulle fastna. Utan hellre bara köra på. Det är så otroligt många val man ska göra hela tiden när man spelar in musik, och där jag är i livet just nu har jag inte tid eller energi att vända och vrida för mycket på saker, utan besluten måste tas ganska fort. Det har varit bra! Min producent Norbert har varit en klippa och jag har fullt förtroende till hans arbete och kompetens så mycket har jag också släppt till honom. 

Jag älskar känslan i vackra My secret moon. Berätta mer om texten till den! 

- Åh, tack! Jag skrev den när jag kollade på serien White Lotus. Jag skriver ganska ofta musik när jag kollar på serier, låter kanske konstigt men funkar rätt bra faktiskt. Antingen med ljud eller utan ljud. Jag inspirerades av färgerna, naturen och ljuset i den serien. Det melankoliska. Sen tror jag vi alla har erfarenheter av att personer, känslor eller saker ibland kanske behöver kliva åt sidan för att vi ska må bra. Det är väl lite det den låten handlar om. 

Foto: Abraham Engelmark

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Ååh, så spännande fråga. Det tror jag andra egentligen är bättre än mig att svara på. Men kanske att min öppenhet också kan speglas i min musik. 

Jag tycker att din musik är fantastisk på att framkalla inre bilder. När jag lyssnar på Dreamland framkallas en hel värld inom mig. Det är perfekt nattmusik. Vad vill du själv ge lyssnaren för upplevelser av din musik? 

- Jag vill att man ska tycka att det är vackert och njutbart. Kanske att texten kan få ge lyssnaren någon form av bekräftelse på en egen känsla, något den också tänkt på. 

Du har skrivit musik under många år och turnerat runt med flera olika artister. Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren! 

- Ja, det har varit otroligt givande att få göra så mycket roligt. Tänk vad man får vara med om alltså. Hm, alltså turnéerna med Benjamin Ingrosso är absolut något som sticker ut, speciellt konserten på Stadion i somras när vi spelade för 33000 personer. Oförglömligt minne. För några somrar sen turnerade jag med Peter Jöback, vilket i sig var otroligt, men speciellt kvällen på Dalhalla när Helen Sjöholm (min barndomsidol!) var med som gäst. Det kändes som ett full circle moment på nåt sätt, att få spela med henne. För att välja ett annat typ av minne väljer jag också en egen konsert jag hade på Lykke i Stockholm för några veckor sen. Jag spelade min egen musik med musikerna Sara Niklasson, Ludwig Gustavsson och Albin Grahn. Det var typ första gången jag kände att jag var på väg till en plats med musik, där jag vill vara. Det var en otrolig känsla. 

Vet du något särskilt idag som du verkligen önskar att du hade vetat redan som barn? 

- Att jag skulle få spela med Helen Sjöholm! 

Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av? 

- För ett par veckor sen gick min gitarr sönder två minuter innan gig. Jag skulle bara stoppa in sladden och så blev det typ hål i gitarren. Då fick jag dra ner min sångmick och spela genom den och sen i pausen lagade (!!?) min kollega gitarren. Kanske inte så kul story, men det är ju sånt som händer hela tiden som publiken oftast inte vet om. Just där och då kände jag att jag aldrig mer skulle göra en konsert i hela mitt liv. 

Du tolkade nyligen Sufjan Stevens vackert på scen. Vad tycker du utmärker en bra cover och har du själv något exempel på just en sådan? 

- Ja, men det var ju det giget när gitarren pajade! Som tur var låg Sufjan Stevens-låten i akt 2 och kollegan hade hunnit laga guran. Hm, en bra cover tycker jag är när man fångar låtens känsla eller kanske en ny känsla, och gör något eget av det. Helst något som skiljer sig från originalet. Men där låten ändå platsar. Bra låtar håller för att göra covers på tycker jag. Där låten liksom står för sig själv. José Gonzáles version av The Knifes Heartbeats är ju en klassiker, men en fett bra cover tycker jag. 

Det låter mycket 60-tal om din musik. Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Men vad kul att du tycker det! Det har jag aldrig hört förut. Åh, jag skulle gärna besöka typ 60-70-talet och uppleva Joni Mitchell eller typ Joan Baez. 

Hur brukar du ladda upp inför spelningar? 

- Sminka mig! Fett bra fokusgrej faktiskt. Det är typ mer för själva fokuseringsgrejen än sminket. 

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Haha! Jag är en riktig rackare på att steka pannkakor! 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Åh ja. Just nu väldigt insnöad på akvarell och utforskar det. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 

- Havet!

Lyssna på Four songs här nedan!

Kristina Issa - Barn som ber

Foto: Nadim Elazzeh

Hon berättar att hon vaknar med ett slags mörker varje morgon i den inledande låten Vaknar. Ett mörker som upplevs medfött. Kan det jobbiga i bröstet formas om och bli något tryggt? Hon sjunger att allt hon känner har ett slut och att kroppen känns fel. Texten vadar verkligen i mörker och öppenheten skär igenom lyssnaren. Jag blir verkligen berörd. Det är ett modigt album som Kristina Issa har släppt ut över världen. Barn som ber är en dörr till en personlig berättelse. Kristinas första album på svenska är som ett slags terapeutiskt samtal med lyssnaren och med henne själv. 

I slutet av Vaknar är det som att någonting sprängs och det intensiva kör E6:an rätt in i själen. Det är fantastiskt. Känslorna vrids verkligen upp till max. Det var där bjuder på vackra harmonier. En låt som tar upp det ändliga. Kan man inte få vara en evighet för någon? Det är en vacker visa som även den berör djupt. Inledningen i Mitt i allt skickar kärlek. Den känns retro, som att sitta i ett gammalt kök och lyssna på radio. Kristina är skicklig på att framkalla bilder, inte bara genom orden, utan även hela hennes uttryck fungerar som en kamera. Bilder från själen. Det är som en vacker knastrig psalm, utskuren ur en ensam natt. 

Jag lovar dig är också en låt som skapar fina bilder, hennes språk är rikt och jag gillar verkligen hur hon bygger upp världar med sina texter, hur hon skapar så tydliga bilder för både ens inre och yttre hornhinna att ta del av. Och återigen, kraften i Kristinas röst i slutet. Den ger mig gåshud. 


I Du som hör gästar Vakentimmar-bekanta Silveräpplen. Det är en stark duett om ett liv som är skört, om mörker och tyngd. Det är fint att få höra Silveräpplen i en ny kontext också, en mörkare sådan. Titelspåret är en avklädd låt som nästan är svår att lyssna på. Den träffar oerhört hårt, en låt som handlar om barn i dess utsatthet. Det är en av de största låtarna i år och återigen en Kristina i högform. Hon är så oerhört närvarande i att närma sig alla känslor, att ta sig an dem, att ge dem ett uttryck och flera lager av magi.

Monster är lika stark nu som när den släpptes som singel, liksom Du som haver. Det är dock fint att få höra dem i ett sammanhang, på ett album som få kan rå på det här året. Det är bara att lyssna på Mitt i natten exempelvis, ännu en förstoringsglas över mörker och destruktiva mönster. Hjärtat vrids om medan jag lyssnar. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Illa bryter av och ökar i tempo. Det är kanske den låten som jag fastnar minst för, samtidigt som den ändå skakar om och samtidigt som sagt bryter av med sin intensitet. Kraften i rösten och melodin talar samma språk. Som två tvillingsjälar som möts och kommer med ett gemensamt uttalande. Tunna som papper bär på något otryggt i sig samtidigt som den långsamt vandrar i små detaljer. Experimentellt och fascinerande. Drömskt, samtidigt som musiken liksom känns hotfull. Magiska kontraster. 

Avslutar gör tidigare nämnda Du som haver, vilket var andra singeln ut från albumet. Det är ett av de största ropen efter trygghet som tonsatts i år. På många sätt så handlar väl stora delar av albumet om just det, ett sökande efter trygghet och att lära sig hantera allt mörker man går igenom och som man bär på. Detta är verkligen Kristinas största stund hittills och det är ett album som jag kommer bära med mig för alltid.

Lyssna här nedan!

Crystal Ship - Blue moon

Foto: Press

”The days are bright and filled with pain, enclose me in your gentle rain”. Så sjöng The Doors I låten The crystal ship. Det var en av mina favoritlåtar för några år sedan och jag bär den fortfarande nära hjärtat. Jag vet inte om duon Crystal Ship har hämtat inspiration ifrån just The Doors men när jag lyssnar igenom bandets hittills släppta låtar så hör jag ändå att man delar gemensamma grunder med Jim Morrisons band, inte så mycket i det musikaliska, utan det handlar mer om en känsla. Jag skulle säga att musiken generellt känns ganska svävande, utskuren ur naturen, ur stora fält. Emma Lindmarks sång som hämtad ur någon dröm. Man bygger upp en speciell atmosfär, vemodig men smärtsamt vacker. 

Duon, som består av tidigare nämnda Emma samt Christofer Stävenborg, visade upp sig själva på en självbetitlad EP i juni i år. Där fastnade jag själv mest för HappiNotness med de vemodiga raderna ”I know that happiness will always end”. Det svängde dock väldigt om det vemodet. Man har haft ett produktivt år och i singlar som den vackra stillsamma Leap of hope samt storfavoriten Future hör jag verkligen att duon har något väldigt stort på gång. Leap of hope lyfter väldigt på grund av Emmas närvaro i låten. Den går att ta på. Future skulle jag säga bär på allt vad hit heter. Det är en otrolig låt som kommer summeras som en av årets allra bästa i min lista. Melodin bär på mycket ljus och varje liten del av mig dras med. Det är nog också duons poppigaste stund. 

Senaste singeln heter Blue moon och det känns som en låt som klär natten perfekt. Det är en låt som får en att blunda. Det drömska som spelas upp skapar tillräckligt med bilder ändå, detaljer lyfts fram än starkare. Det är fint att bara blunda och dras med in i låten. Jag tolkar låten som en önskan om att landa och bli hel igen. Det är den känslan jag får. Stämningen som byggs upp i låten är fantastisk och Emmas röst genomborrar verkligen ens själ.

Lyssna här nedan!