Vi är i Sunne. Vi spelar pingis varje dag. Det är mitt sommarlov och det är det jag ska berätta om sen när jag börjar skolan igen. Men det allra viktigaste höll jag sedan för mig själv, samtalen och alla skämt. Att prata om att min pappa liknar Rudolf från Sunes Sommar. Hur jag förälskade mig i en karaktär i en bok. Hur jag drömmer om att gå upp i vikt. De har påtalat det i klassen att jag är lite mager. Då och då, när vi kommit hem, köper jag chips och väger mig efteråt. Det är mycket som man aldrig tar studenten ifrån. Osäkerheten. Viljan att passa in. Och för varje dag kanske mallen ändras. Några år senare pratar en kollega till mig om att jag blivit ”tjock som en gris”, han skrattar och jag svarar att ”ja, min senaste springtur var på hemmakväll mellan godishyllorna”. Hellre skämta bort något än att konfrontera.
Kalmar, 2024. Jag tittar mot min mamma och vi behöver inte säga något för att den andra ska förstå. Vi tittar på olika klipp för att mota bort mörkret. Vi lyckas ganska bra. Våra ögon som utskurna ur Östersjön. Det är tungt men vi har varandra. Jag och min fru handlar åt henne och hon skrattar när vi blåser upp madrassen och sedan när vi försöker vika ihop den igen. Aldrig har ett skratt känts så fint som då. Skrattet är också en fin vänskap. Ett sätt att mötas. Ibland kan dagar börja andas igen, trots att det inte kändes så just då. Man kan ibland få för sig att någons rynkor inte kommer fortsätta ritas, att någons skratt kommer ebba ut för sista gången, krossas mot gatan. Men plötsligt så får pennorna en ny färg, skrattet pumpas igen. Livet får pågå ytterligare några ögonblick. Man får knacka på och komma hem till någons själ ytterligare en gång.
Hösten, 2024. Vi har precis flyttat till en lägenhet i Sandarna. Jag trivs och på nätterna så väntar jag på att min fru ska komma hem så jag kan hålla om henne. Det är svårt att somna innan det. Huden under fingertopparna bygger ett berg av trygghet. Då är det som att luften sätter ned handen och värmer våra tak. Vi är som tryggast då. Vi behöver inte ha våra drömmar i koppel då. De kommer inte slita sig. Jag är medveten om att man samlar olika slags trygghet genom åren och det kan kännas jobbigt när en del av tryggheten är en tågresa bort. Jag väcker min fru genom att kyssa hennes rygg. Hon är varm. Jag går till vardagsrummet och ringer några samtal. Röster kan också hålla om. En del har verkligen den förmågan. Jag säger att ”vi får ses snart”. Jag menar det verkligen.
2024 har varit en kniv in i tryggheten. Jag vet att mörkret hade siktet inställt på ett större knivhugg. Så blev det inte och för det får jag verkligen vara tacksam. Det är vinter nu och jag och en vän satt häromdagen på en buss då regnet tycktes vara så hungrigt så att det ville svälja bussen. Åtminstone kändes det så. Vi hade dessförinnan ätit kebab. Livets kontraster. Mat i magen och ett hotade regn. Stundtals, detta år, har ett hotande regn krupit in inombords, redo att dränka hjärtat. Vänner är en livboj, min fru, min familj. Då tänker jag plötsligt på vår bröllopsresa och hur jag är så oerhört tacksam för att vi åkte iväg. Återigen är det som om min kropp är liksom utriven ur Östersjön. Du kan få segla där över någon dag. Mina föräldrar har lovat att prata med vinden, visa den hur den ska ta tag i seglen och låta dig åka ut på en livslång resa med mig.
