Frida Mirage har förmågan att få alla låtar att verkligen andas, att verkligen leva. Varje låt blir som en ögonblicksbild från hennes inre värld. Och den världen tycks vara väldigt stor. Hon bjuder på musik som utmanar en, som ena stunden är glad och där efter rasande. Hennes värld målas upp i både ljusa och mörka färger. Allt släpps ut och hon omfamnar både livets allra finaste toppar till dess allra djupaste dalar. Jag minns när jag hörde A bit too much första gången. Det var en nyckel till ett rum, en värld där man får ta plats. Där ingen säger ”du är för mycket” utan där man istället kan säga ”ni är för lite”. Vrid inte ned volymen på någon, låt både människor, känslor och kultur få blomstra.
Jag kände mig lika hänförd av Half baked. Det var som att få ett soundtrack till en gammal svartvit film och för varje ton få se filmen bli färglagd. Det är en av årets bästa låtar. En låt som liksom aldrig står still. Det är också en låt som verkligen förkroppsligar lekfullheten som genomsyrar hennes musik. Det är oväntade vändningar, det är en lek med ord, det är toner som ler så de visar tänderna. Det är fantastiskt bra.
Det finns mycket annat som imponerar på Fridas debut-EP Snailfish Museum. Vi får bland annat höra henne på svenska i Öresundsvisan, en politisk kärleksvisa som slår ned i klassamhället. Det är en väldigt stark låt och Frida är fantastisk på att ge alla människor nyanser. På inledande Entré så möts vi av en programförklaring, en slags dikt som förklarar att på museet som vi välkomnas till så möts vi av alla Fridas tidigare versioner av henne själv. Det är en resa mellan olika åldrar som vi får och att ibland kanske vara kvar i något som är svårt att släppa taget om. Livet sker, saker tar slut. I Ducks n swans så dansar hela kroppen med. Det är en väldigt hjärtlig låt. Rakt igenom.
I avslutande Quick game of chess on my chest (fantastisk titel) är grunden ett krossat hjärta men också att komma över det hela och bygga något annat av det krossade.
Mycket av musiken byggs på kontraster. Mycket i livet svänger fort och detta är som en slags symbol för livet och hur det kan te sig. Frida sjunger som ingen annan och jag tror att den här samlingen låtar kommer vara något många fortfarande pratar om om typ tjugo år. Det är unikt och väldigt inspirerande och som sagt, det är toner och en röst som verkligen lever och inte är rädd för att visa det.
Lyssna här nedan!
