 |
| Foto: Abraham Engelmark |
Det får plats många fina instrumentala duetter på Agnes Grahns debut-EP Four songs. Gitarrerna som hämtade från träden, Agnes röst från den drömska sjön. Det är musik som präglas av de ensliga landskapen och av resor, kanske främst den personliga resan. Utvecklingen och att våga släppa låtarna fria. Mod och kärlek. Det är en fantastisk EP som framkallar stora bilder och som rymmer minst lika stora känslor. Idag, i en längre intervju, berättar Agnes om uppväxten på Hönö, om att spela inför 33000 på Stadion i Stockholm med Benjamin Ingrosso och om att behålla barnasinnet.
- Åh, vilken fin fråga! Jag mår rätt bra tycker jag. Livet tuffar på. Älskar höstkänslan. Att det är helt okej att stanna hemma om kvällarna och krypa ner i soffan efter middagen.
Du växte upp på Hönö utanför Göteborg. Vad bär du med dig därifrån?
- Det finns så mycket att svara på den här frågan att jag nästan inte kommer på något på rak arm. Tryggheten i att bo i ett område som är lugnt och stilla, där alla som bor runt omkring är antingen släkt med varandra eller släkt med mig. Oftast båda. Närheten till havet och naturen. Jag har ju nu som vuxen förstått hur unik den typen av natur är. Den med gråa kala klippor och öppet hav. Fiskandet av småkrabbor när man var barn. Den ickebefinnande rädslan för maneter (jag plockade upp en blåmanet på Benjamin Ingrosso-turnén i somras och fick styla med mitt västkustska arv) Framförallt bär jag med mig min fina familj och släkt som bor där ute. Och morfars musikaffär.
Din familj är musikalisk. Drömde du redan som barn om att bli artist eller vad hade du för drömmar?
- Jag drömde säkert om det. Eller jag tror inte mina drömmar var riktigt så formulerade. Jag älskade bara musik, i alla former. Och gör fortfarande. Såklart mimade jag till Carola, Celine Dion eller Anastacia på mitt flickrum, men jag tror att själva kändisskapet aldrig har lockat mig. Jag har alltid bara älskat att sjunga.
Själv hade jag en ganska vild fantasi som liten men jag tycker det kan vara en egenskap som är fin att ha kvar. Det lite naiva och lekfulla. Är det något speciellt du har kvar ”barnasinnet” i?
- Jag vill tro att jag har kvar mitt barnasinne i mitt musicerande. Jag har absolut en väldigt stor kunskap inom musik, pga. många och långa utbildningar och år av erfarenhet, men jag tycker att jag trots det har varit ganska bra på att behålla naiviteten och nyfikenheten. När man står på scen är det bra att kunna släppa allt det där du lärt dig och bara vara närvarande, där tror jag att mycket av mitt barnasinne är kvar.
Minns du första gången du stod på en scen och hur det var?
- Jag minns faktiskt inte det, men jag minns otaliga uppspel med blåsorkestern där jag satt i trumpetstämman. Oftast i andra trumpet-stämman, för det var alltid några killar som ville spela första trumpet. (Vad dom inte visste var att det egentligen var mycket roligare att spela andra trumpet)
När jag intervjuade regissören Drew Denny berättade hon att "My favorite part about doing something for the first time is having no idea what I should be afraid of!” Kan du känna igen dig i det tankesättet, nu när du släpper din första EP?
- Både och! Det finns något väldigt prestigelöst i att göra något för första gången, och jag har ganska lite förväntningar på vad som kommer hända. På det sättet känns det som du beskriver, att man inte riktigt vet. Men jag har tendenser att måla upp faror i mitt huvud, saker som oftast inte inträffar, så också i detta fallet. Men som en kompis sa, det värsta som kan hända är att det inte händer någonting, utan att du bara är på exakt samma plats som innan. Och då är det ju inte så farligt.
Tror du att du kommer återvända till Hönö någon dag?
- Det tror jag, i någon form. Möjligen ett litet sommarhus kanske, där jag och min man kan sitta och dricka kaffe och kolla på havet när barnen flugit ut.
Numera bor du i Stockholm. Var hänger du helst en ledig helgkväll?
- Alltså om jag ska vara ärlig älskar jag att jobba. Jag älskar att spela musik och att vara med mina musikerkollegor. Men om jag måste välja en kväll där jag är ledig, då hänger jag antingen hemma i soffan med ett glas vin eller typ på ett mysigt hak med lite polare. Eller går på en konsert!
Hur har arbetet med själva EP:n flutit på?
- Jo, men alltså det har flutit på förvånansvärt bra. En inställning jag hade från början var att vi inte skulle fastna. Utan hellre bara köra på. Det är så otroligt många val man ska göra hela tiden när man spelar in musik, och där jag är i livet just nu har jag inte tid eller energi att vända och vrida för mycket på saker, utan besluten måste tas ganska fort. Det har varit bra! Min producent Norbert har varit en klippa och jag har fullt förtroende till hans arbete och kompetens så mycket har jag också släppt till honom.
Jag älskar känslan i vackra My secret moon. Berätta mer om texten till den!
- Åh, tack! Jag skrev den när jag kollade på serien White Lotus. Jag skriver ganska ofta musik när jag kollar på serier, låter kanske konstigt men funkar rätt bra faktiskt. Antingen med ljud eller utan ljud. Jag inspirerades av färgerna, naturen och ljuset i den serien. Det melankoliska. Sen tror jag vi alla har erfarenheter av att personer, känslor eller saker ibland kanske behöver kliva åt sidan för att vi ska må bra. Det är väl lite det den låten handlar om.
 |
| Foto: Abraham Engelmark |
Hur reflekteras din personlighet i din musik?
- Ååh, så spännande fråga. Det tror jag andra egentligen är bättre än mig att svara på. Men kanske att min öppenhet också kan speglas i min musik.
Jag tycker att din musik är fantastisk på att framkalla inre bilder. När jag lyssnar på Dreamland framkallas en hel värld inom mig. Det är perfekt nattmusik. Vad vill du själv ge lyssnaren för upplevelser av din musik?
- Jag vill att man ska tycka att det är vackert och njutbart. Kanske att texten kan få ge lyssnaren någon form av bekräftelse på en egen känsla, något den också tänkt på.
Du har skrivit musik under många år och turnerat runt med flera olika artister. Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren!
- Ja, det har varit otroligt givande att få göra så mycket roligt. Tänk vad man får vara med om alltså. Hm, alltså turnéerna med Benjamin Ingrosso är absolut något som sticker ut, speciellt konserten på Stadion i somras när vi spelade för 33000 personer. Oförglömligt minne. För några somrar sen turnerade jag med Peter Jöback, vilket i sig var otroligt, men speciellt kvällen på Dalhalla när Helen Sjöholm (min barndomsidol!) var med som gäst. Det kändes som ett full circle moment på nåt sätt, att få spela med henne. För att välja ett annat typ av minne väljer jag också en egen konsert jag hade på Lykke i Stockholm för några veckor sen. Jag spelade min egen musik med musikerna Sara Niklasson, Ludwig Gustavsson och Albin Grahn. Det var typ första gången jag kände att jag var på väg till en plats med musik, där jag vill vara. Det var en otrolig känsla.
Vet du något särskilt idag som du verkligen önskar att du hade vetat redan som barn?
- Att jag skulle få spela med Helen Sjöholm!
Har du någon rolig anekdot från en spelning du vill dela med dig av?
- För ett par veckor sen gick min gitarr sönder två minuter innan gig. Jag skulle bara stoppa in sladden och så blev det typ hål i gitarren. Då fick jag dra ner min sångmick och spela genom den och sen i pausen lagade (!!?) min kollega gitarren. Kanske inte så kul story, men det är ju sånt som händer hela tiden som publiken oftast inte vet om. Just där och då kände jag att jag aldrig mer skulle göra en konsert i hela mitt liv.
Du tolkade nyligen Sufjan Stevens vackert på scen. Vad tycker du utmärker en bra cover och har du själv något exempel på just en sådan?
- Ja, men det var ju det giget när gitarren pajade! Som tur var låg Sufjan Stevens-låten i akt 2 och kollegan hade hunnit laga guran.
Hm, en bra cover tycker jag är när man fångar låtens känsla eller kanske en ny känsla, och gör något eget av det. Helst något som skiljer sig från originalet. Men där låten ändå platsar. Bra låtar håller för att göra covers på tycker jag. Där låten liksom står för sig själv. José Gonzáles version av The Knifes Heartbeats är ju en klassiker, men en fett bra cover tycker jag.
Det låter mycket 60-tal om din musik. Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka?
- Men vad kul att du tycker det! Det har jag aldrig hört förut. Åh, jag skulle gärna besöka typ 60-70-talet och uppleva Joni Mitchell eller typ Joan Baez.
Hur brukar du ladda upp inför spelningar?
- Sminka mig! Fett bra fokusgrej faktiskt. Det är typ mer för själva fokuseringsgrejen än sminket.
Ruvar du på några dolda talanger?
- Haha! Jag är en riktig rackare på att steka pannkakor!
Finns det fler uttryckssätt du vill utforska?
- Åh ja. Just nu väldigt insnöad på akvarell och utforskar det.
Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet?
- Havet!
Lyssna på Four songs här nedan!
