 |
| Foto: Press |
Man märker av Stina Lindbergs eld. Hon gör musik under namnet STINA och känner man på handleden i första singeln Fattat att jag lever och även nu efterföljande Monkeymind så känner man verkligen livet slå där. Där Fattat att jag lever sökte efter mening, kickar och i alla fall någon form av rörelse handlar också Monkeymind om en slags rörelse, att kunna släppa det där som bygger bon i våra huvuden och få vila ut hos någon. Det är lätt att fundera och försöka förstå allt, men funderingarna kan skapa ett slags fängelse snarare än en ökad förståelse. I jakten på sanning och vad som är rätt kan det ibland vara skönt att bara trycka på off-knappen istället och låta skallen vila. Kanske vila i någon annans huvud. Finns det ett bättre ställe att vila på i så fall?
Jag ser på Stinas musik som en slags resa, en resa i att förstå sig själv och livet i stort. Det levande i Stinas uttryck gör att hon känns väldigt närvarande och rösten känns här klar och sårbar, men samtidigt med många lager styrka. Låten börjar stillsamt men byggs på mer och mer och utvecklas till en fantastisk poplåt. Stina fortsätter att tonsätta en slags inre resa, hon visar hur saker har varit och hur de ska bli. Rösten är passet på resan, den bär upp känslorna så starkt och tar henne vidare till ett lugn, till en plats där något mer avslappnat gror. Tack för att vi får stå vid flygplatsen och se din röst lyfta, Stina.
Lyssna här nedan!
