.jpeg) |
| Foto: Anna-Clara Leo |
Clara Ziegler har idag släppt ep:n These Are The Good Days och hon gästar dagen till ära bloggens serie "Fem album." EP:n är hennes andra i ordningen och det är en samling låtar som bottnar i olika svårigheter. Landskapet är melankoliskt och drömskt svävande. Clara berättar själv om svårigheterna att kombinera ett dagligt jobb med att vara verksam som konstnär. Jag kan verkligen känna igen mig. Jag själv kände mig som mest konstnärligt fri när jag hade en veckas ledigt ibland, man skapar lätt ett slags fängelse annars där man känner sig slut när man väl kommer hem och inte orkar brinna för skapandet. Det blir en sorg i det och just den svårigheten fångar Clara perfekt på den här EP:n. Allra finast låter Elvis songs och S-bahn. Den sistnämnda rör mig till tårar. Idag alltså dags för "Fem album." Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Detta är nummer ett. Den främsta skivan i mitt liv. Det finns skivor jag älskar lika mycket, men inte som har samma tongivande plats i min musikhjärna. Det är så svårt att föreställa mig min egen musik utan det elektroniska, episka, sorgsna, vackra som Sundfør skapar här. Den här skivan är ribban jag försöker ta mig över. Den yttre gränsen för hur dramatisk pop kan vara utan att bli dålig. Jag älskar hur naturlig hennes röst låter här. Jag tror det är en anledning till varför jag återkommer år efter år. Hennes naturliga klang är klagande och stark, nästan aldrig skir. Hennes röst känns aldrig forcerad, hon bara sjunger som hon är och som musiken är. Som om att hon bara öppnar munnen och kanaliserar en urgammal valkyrie på ritt genom universum, på väg att plocka upp olyckliga själar och förena dem i ett gotiskt disco.
Lisa Miskovsky - Changes (2006)
Jag lyssnade som besatt på denna skiva när jag var typ 10-13 år gammal (tror jag). Jag minns inte vem jag fick den av, måste fråga mamma. Detta var under tiden då iPoden inte helt hade börjat dominera hemmalyssnandet, så jag lyssnade på min freestyle. Jag lyssnar inte lika mycket nu, dessvärre. Som pre-teen bläddrade jag i bookleten som hade cirkus-tema och lärde mig alla texter, fastän jag ännu inte hade tillräckligt avancerad engelska för att förstå låtarna. Det stod säkert i bookleten att Jocke Berg varit med och skrivit och proddat låtarna, men jag fattade inte vem han var, jag hade inte en kent-pappa. Nu för tiden när även jag är ett kent-fan förstår jag. Det är dessutom helt begripligt att jag har fortsatt att älska indiedoftande pop och popdoftande altrock sedan dess.
Nick Cave & The Bad Seeds - The Boatman’s Call (1997)
På tal om fadern så berättade han tidigt för mig att Into my arms var världens vackraste låt. Så jag tog upp manteln som Nick Cave-fan som ca. 23-åring och har aldrig sett tillbaka. The Boatman’s Call är bäst, men Bright Horses på Ghosteen får en honorary mention efter att ha sett ett otroligt framträdande av den låten på Way out west 2022. Tror även att föräldrarna satte på The Boatman's Call innan de skulle ha en fest för deras vänner någon gång (väldigt oklart val av preparty-musik), någon höst när jag var liten. Därför kommer jag alltid att förknippa melankoliska, tunga pianotoner med förväntan, ett golv som snart skall fyllas och kolsvart höst utanför fönstren.
Indiekid Aurelia - Hjärtat bär (2021)
Det är lite fusk med denna skiva, för det är mina kompisar som har gjort den, men den var med på hymns lista över de bästa svenska skivorna året den släpptes, så vi kan ju bara säga att jag har tur som har så begåvade vänner. Mark, Magdalena och Amanda visade upp två låtar från den i början av skapandet, på hemsnickrat låtskrivar-retreat i Amandas stuga i Umasjön 2020. Mitt band Kungens Rider och jag hade börjat skriva på låtarna till den där skivan vi fortfarande inte släppt. Vi och Indiekid åkte snöskoter, drack öl, skrev musik och avslutade veckan med att ge feedback på varandras låtar. Då visade de upp de första utkasten på Älska nån ibland och Den långa vägen hem och jag älskade låtarna direkt. Sedan dess har jag fått chansen att få spela synt när de gigat och det är så kul att spela med dem. Jag lyssnar inte på musik för att bli glad, generellt, men denna skiva ger det till mig, jag tror det är för att jag minns fina stunder i repan när jag får njuta av att spela med begåvade vänner. En skiva som får mig att känna att jag var en del av något bra.
Mount Eerie - After (Live) (2018)
I skrivande stund har jag bara lyssnat på denna skiva en enda gång. Jag började lyssna på väg hem från jobbet och lyssnade klart när jag diskade efter middagen. Jag började grina så himla mycket. Det kändes inte som att lyssna på musik. Det kändes som att läsa en djupt sorglig bok, typ Ett litet liv eller Flyga drake. Jag tänker nu för tiden mycket på vad som gör ord träffande, samt vad det är som gör att vissa är bra på mellansnack. Jag är även rätt säker på att allt som finns att säga redan har sagts, på nästan alla sätt det kan sägas på. Förmågan att få ord att kännas blir då helt enkelt någon form av alkemi. Det kanske är karisma som gör att någon är bra på mellansnack. En artist säger exakt samma saker som alla säger, med exakt samma dialekt och melodi och pauser för fniss. Men vissa får det ändå att låta bra, det är helt sanslöst. På samma sätt är det med sorgliga ord och sorg i konst. Vi sörjer på samma sätt som vi alltid har gjort och vi använder samma ord. Vissa får bara till det. Mount Eerie upprepar samma ord om och om igen i sina låtar om sin bortgångna fru, och det berör mig på ett så djupt plan att jag gråter över tallrikarna och disksvampen som utsöndrar yes-skum.
/ Clara Ziegler
Lyssna på These Are The Good Days här nedan!
