Musikminne från Bryony Dunn

Foto: Holly McCandless-Desmond

Bryony Dunn är en brittisk artist som nyligen släppt singeln Purified. En låt som tar med en på en inre resa. Men en vacker röst och ett drömskt arrangemang når låten verkligen ens själ. Jag gillade även tidigare singeln Spring in the city men medan den var mer utåtriktad riktar sig denna som sagt mer inåt och känns än mer nära. En fantastisk låt som bär på lite samma känsla som tidigare Swimsuit reality. Samma atmosfär och minst lika vackert även om Purified är än mer intensiv. Bryony berättar själv om singeln att vi alla behöver släppa på mörkret vi bär på genom att dansa nätterna igenom, genom att simma i en kall flod med ens vänner och genom att sitta på ett köksgolv och prata sent om kvällarna. Jag förstår henne, då bär vi till slut något ljusare och tillvaron blir lättare. Bryony debuterade redan 2017 med den svängiga singeln Golden girl och i början av augusti släpps den nya EP:n Spring in the city. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av olika musikminnen!

So many memories flood the senses when I tap into it. Music has such a powerful hold on me as a memory device. I have a terrible memory for most things, but music digs right in and clings on to everything. The piano version of Forever & Always by Taylor Swift takes me back to being 13 and listening to music on Youtube whilst doing homework and thinking I was heartbroken about a bizarre little crush I had at school. Bad Blood by Bastille takes me back to the first festival I went to with my friends, a tiny little festival where Bastille had been booked before Pompeii went massive, but still played the festival bless their hearts, that was the era of side fringe and split side tops paired with a little bandeau beneath. Genesis I Can't Dance always reminds me of dancing around the dining table with my siblings on a dark and cozy winter evening after a Sunday roast. Certain musical theatre songs, like Agony from Into The Woods take me back to being backstage before a school show and messing about to the highest extent. It's such a buzzy feeling, being offstage as a show is taking place, or before when everyone is doing their hair and makeup in the school gym changing rooms. 

One key memory is watching Fenne Lily at Latitude, straight out of lockdown. It was a point when the festival was going to be a 'trial' to see whether events could be run safely during Covid, but it ended up being the weekend everyone was free and the isolation was lifted. Fenne was the first act I watched that weekend that I was properly a massive fan of, it was the Saturday and I was exhausted already. The tent wasn't busy and I was so near the front, when she played Hypochondriac, I just burst into tears. A wash of my love of music, my dream to be playing a gorgeous festival tent surrounded by trees on a beautiful balmy sunny day, the release of the craziness of lockdown being over and being surrounded by people just overwhelmed me. It was a gorgeous feeling. Still hoping to play Latitude one day! 

Another that sticks out is playing my single Spring in the city for the first time on a huge stage this summer, at One Spring Afternoon festival in Guildford, run by the legend that is Gavin Thomas. We got to the festival early and found the stage backed on a lake surrounded with willow trees and filled with all sorts of baby water birds, like coots, moor hens and swans. We relaxed in the sun watching the other acts and made some daisy jewellery (Crown, bracelets, necklace) and wore them onstage. It was such a lovely stage and I got to dance around and sing my new song living out my pop princess x Woodstock dream. Hopefully I'll get more moments like that in the future!

/ Bryony Dunn 

Lyssna på Purified här nedan!

Musikminne från Karmic Neighborhood

Foto: Pressbild

Duon Karmic Neigborhood består av Armand Ruby och Julian Colbeck. På senaste singeln I learned to forgive gästas de av den fantastiska jazz-sångerskan Tammi Brown. Singeln är hämtad från duons kommande film, Equinox the Musical. Det fulla soundtracket släpps i september i år. Armand, en deltidsmusiker och forskare från USA, och Julian, en brittisk musiker och producent, möttes och upptäckte att de delade både kärleken till musiken och liknande livserfarenheter. Singlarna som släppts visar på en imponerande bredd och det ska bli spännande att få ta del av slutresultatet i september. Idag gästar Armand Ruby bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Pre-eminent vibraphonist Gary Burton and celebrated jazz/fusion pianist Chick Corea were on tour to celebrate their album, Duet, one of my favorite records of all time. 

My wife and I went to see them play at Jorgensen Auditorium at University of Connecticut (USA). As expected, the concert was amazing - one of the best I've ever seen in a long list of great shows. But we didn't have great seats; we were near the top of the auditorium, and it became rather warm up there. My wife, who was pregnant with our first child, was struggling to stay awake, and at some point just gave it up and went to sleep on my shoulder. When the concert ended and she woke up, I told her she'd missed a great show. 

But that child, our daughter Claire, grew to be talented musically, as a pianist and singer, having been infused in the womb with the gorgeous music of that fabulous duet performance by two of the greatest jazz performers of our time.

/ Armand Ruby, Karmic Neighborhood 

Lyssna här nedan!

Musikminne från A Permanent Shadow - How a Glass Spider changed my life

Foto: Pressfoto

A Permanent Shadow från Barcelona cirkulerar kring frontmannen CP Fletcher. I övrigt består bandet av Albert Català och Valentí Nieto men CP Fletcher omger sig gärna av många olika musiker och producenter för att utveckla bandets speciella sound. Man startade som ett mer rakt rockband men har blivit allt mer svårdefinierat, men det är förstås fint med band som verkligen visar att de vill utvecklas och som visar en nyfikenhet inför att prova något nytt. Den senaste singeln heter Number one fan och behandlar en destruktiv relation. Soundet är melankoliskt och elektroniskt med en refräng som fastnar direkt! Idag gästar CP Fletcher bloggen för att dela med sig av ett musikminne kopplat till David Bowie!

When my sister bought the David Bowie album Let’s Dance in Spring 1983, it got me hooked within the first five seconds of Modern Love’s scratchy guitar intro. I was still a child back then, but immediately knew that Bowie was the gate to something bigger. I started digging into his back catalogue and also the oeuvre of his friends and collaborators he would always be so keen to mention to boost their exposure: Lou Reed and Iggy Pop. Through them, I got into the disciples of this Sacred Triangle such as Psychedelic Furs, Joy Division, Echo & The Bunnymen and later on Suede as well as quite a few others. It’s fair to say that without Bowie I would possibly be listening to Coldplay while wasting away in some dull office job. 

When the man announced he would be touring the better part of 1987 after four years off the road, the excitement was enormous. My fellow Bowie fan sister and I got tickets for the show on July 1 at Prater Stadion in Vienna, Austria (where my family resided), and in the weeks before the show, anticipation would build to an almost unbearable extent. Come the day of the concert, and you’d find me by the gates as early as 10:30 in the morning. It was probably the hottest day of the year, and my skinny 14-year-old self struggled not to faint until the doors finally opened at 17:00. From then on, another two hours to go until the forgettable local support act and another two until Bowie’s grand entrance. 

And suddenly there he was, abseiling from the stage top - remember, the tour was called Glass Spider for a reason, with the stage resembling a giant spider - and I couldn’t hold back the tears. There he finally was, the man I had been idolizing since I was 10, live on stage right in front of me. He looked a bit ludicrous in the red suit and this awful mullet-cum-quiff haircut, but who cares! It was Bowie for Christ’s sake! I remember I managed to recompose myself after the first thrust of emotions, but tears would roll again during highlights such as All The Madmen, Heroes and Absolute Beginners. I vividly remember so many details from this show it’s ridiculous. Though it’s fair to say the album Never Let Me Down and the Glass Spider Tour were not Bowie’s most glorious moments, I’ll forever cherish the memories of that night. 

I would see Bowie many more times and in much better artistic shape. The Sound+Vision greatest hits tour, Tin Machine - yes, I really love this band - Outside and Earthling tours in the 90s, Heathen and Reality tours in the 00s… Bowie always put his heart into the performance, whether it was in a small club or in a huge stadium. Of course, the most Bowie-related tears I shed was on January 10, 2016, when he unexpectedly shuffled off this mortal coil. The memories of our first in-person encounter on July 1, 1987 remain.

/ CP Fletcher, A Permanent Shadow 

Lyssna på singeln här nedan och kolla in den grymma videon!

ALVA - Nåt som inte ens har hänt

Foto: Philip Kihl

Det är en intensiv låt som ALVA precis har släppt. Nåt som inte ens har hänt är en låt där sorgen är en del av hennes röst och berättelsen en del av vad hjärtat upplevt och det är både intensivt och berörande. Det är en slags uppgörelse med sorgen, en boxningsring där man är utslagen men man reser sig igen. Till slut vinner man över sorgen även om det kan ta tid. ALVA är en artist som jag följt med intresse sen hon började sjunga på svenska. Många av de engelska låtarna är fantastiska, men de svenska låtarna känns närmare och jag blir än mer berörd av dem. 

Jag har ett fint minne av att en person på vagnen hem skreksjöng till Fuck dig, som släpptes 2022. Det är en fantastisk låt så jag förstår personen. Duetten Panna mot panna, som hon släppte med Kapten Grå, är en av de mest känslosamma låtarna som släppts i år. ALVAs texter är ofta poetiska, samtidigt som de är förhållandevis raka och fyllda med vardagsdetaljer och mycket känslor. 

Nya Nåt som inte ens har hänt är som sagt en känslosam och intensiv låt som kulminerar i refrängen. Verserna är lugna och sen exploderar allt i just refrängen. Som fyrverkerier som plötsligt dyker upp på en tyst himmel. Grunden är en relation som tagit slut men texten berör mest en resa bort från sorgen, en resa till att vilja veta hur man lämnar. Det är det som skulle kännas bäst. Det är en låt som brister och skaver på många sätt, som river till och som berör på minst lika många. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Abiba och Iya Ife

Foto: Privat 

Abiba släppte sin första singel Spoil me i maj. Nu släpper hon den nya singeln SUMA med sin syster Iya Ife. Det är afrobeat och RnB och framför allt så finns det en himla glädje och magisk puls över låten. Där Spoil me var mer eftertänksam och långsam i sitt ändå melodiösa gung så har vi här något som bjuder upp en till en somrig dans. Idag gästar de båda systrarna bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Ett musikminne som vi ser tillbaka på med mycket kärlek utspelar sig i Nigeria. Vi åkte dit på semester med familjen över jul och nyår 2017 då vår pappa är därifrån. 

I pappas hus fanns en stor TV i vardagsrummet där en kanal motsvarande MTV alltid stod på. I vardagsrummet samlades vi ofta om kvällarna, unga som gamla, och lyssnade, tittade, skrattade åt och diskuterade kring de videor och den musik vi hörde. Favoriterna var Iskaba - Wande Coal & Dj Tunez, Ma Lo - Tiwa Savage & Wizkid och Fall - Davido. 

I och med att Afrobeat har blivit så otroligt populärt i väst och i Sverige så händer det ibland att just någon av dessa låtar sätts på när vi är ute och klubbar tillsammans. Då hittar vi alltid varandra över folkhavet och dansar och skriksjunger högst av alla. 

/ Abiba och Iya Ife

Lyssna här nedan!

Linn Cervell - The use of me

Foto: Eiding Photo

Linn Cervell gästade bloggen för drygt ett år sedan. Hon berättade då om ett kärt musikminne. Linn var just då aktuell med EP:n Introspection Collection som fick mig att känna att man aldrig är ensam med sina känslor, med sina problem. Vi är flera som tänker för mycket och som överanalyserar situationer. Linn är en fantastisk textförfattare och jag har ända sen hennes debut-EP Blue Moon. Jag uppskattade lekfullheten i Complaining, där detaljer i musiken fick en att vilja dansa omkring. Även om det inte ärr en särskilt lycklig text så är melodin verkligen just sådan. Linn släppte den funkiga och tänkvärda singeln The Ride nu i maj. Linns texter är ofta just tänkvärda och där The Ride handlade om att förändras med tiden och se det som en naturlig del av att leva. Det är okej att känna sig lite lost ibland för vem gör inte det? Mycket är kopplat till just det där, att allt inte är så bra alltid men att det är så för alla och att det på något sätt ingår i att vara människa och det är verkligen ingenting man behöver skämmas över. Linns texter är mänskliga och lyfter att det är okej att misslyckas ibland, att inte alltid vara på topp och jag tycker att det är väldigt fint. 

Nya singeln The use of me lyfter det här med prestationsångest och Linn vill få människor att själva reflektera över sin egen prestationsångest. Man vill verkligen prestera på topp hela tiden och ”average is my nightmare” som Linn sjunger. Man vill göra allting perfekt. Jag kan själv känna igen mig i det och det är så ofta jag stannar kvar lite lite till på jobbet för att vara säker på att allting blir bra. Att man gjort sitt allra bästa. Men förstås duger man även som tre plus och man behöver förstås inte vara produktiv hela tiden - för vem tackar en när man gått in i väggen? Linn har en väldig tyngd i sin röst och den har blivit bättre och bättre sedan debuten. Det är överlag en ganska avskalad låt som fastnar direkt, refrängen har spelats upp flertalet gånger i mitt huvud sedan först jag hörde låten. Även om jag gillade så märker jag att Linn blivit allt mer säker i sitt eget uttryck och det är ett uttryck som verkligen imponerar.

Lyssna här nedan!

Stjärnor som cyklar hem i gryningen

Det var en varm sommardag då det luktade som att gräset hade stått och rökt under fläkten hela dagen. Ölandsbron låg som ett täcke över vattnet och sträckte på sig ordentligt. Solen sken över våra ansikten men den tycktes ha skrivkramp, bara delar av våra ansikten täcktes av de försiktigt skrivande strålarna. Vi gick på promenad bland de låga husen och jag visade var vi spelade fotboll när jag var liten, då var livet lite som en studentlägenhet utan fönster och magen var full av fjärilar och moln i en boxningsring. Jag visade hur vissa skivor var som bakformar för drömmar, jag visade var Kalmars gatumusiker brukade sitta och stannar till vid en bänk för att visa hur han såg ut. Visa hans utstrålning på en skärm. Jag berättade att jag ibland kunde höra min pappa prata om Rolling Stones alla låtar, hur han ville visa Voodoo Lounge på VHS. Jag kunde se när det brast för honom och när det lyste upp bland sprickorna i hans röst. Med tiden har jag lärt mig älska när människor vill visa upp det de brinner för, när någon säger ”lyssna på det här” eller ”kolla in det här.” Såna minnen är stjärnor som cyklar hem i gryningen. Såna minnen tar jag ofta ett dopp i, men det är inte alltid jag vågar doppa huvudet i dem. Vissa minnen mår man bäst av att ta sig in i lite i taget. Det finns tapeter man vill riva ner och andra man vill bevara. 

Jag har börjat gråta mer ju äldre jag blir, som när jag ser min brorson hoppa omkring och att få se kärleken till honom i hans föräldrars ögon. Mycket kan man leta efter ord till, men många känslor går aldrig riktigt att beskriva. Jag lär mig fortfarande saker om mig själv och om livet, att alla banor i min hjärna är fulla av stressade löpare så fort människor bara pratar om sig själva, att familjen är så otroligt viktig för mig, att kroppkakor nog är det godaste som går att äta och att komma ihåg att vända streckkoden mot mig när jag står i kassan. Såna saker. Jag är också mer socialt bekväm nuförtiden. Lite som att min själ har gått från att vara hemmasittande till att våga agera förband till The Ark. Om den nu hade fått frågan. 

Jag ska snart gifta mig med min fästmö. Det blir som att springa ut på isen i juni men vara säker på att den kommer hålla. För det är jag. Ringen på mitt finger är lite som en kram och den kramar ut droppar av liv varje gång jag behöver det. Bröstkorgen blir en skog med en viskande sjö i. En plats för ro. 

En del dagar sätter himlen upp molnen med en knut. Ibland sliter de sig förstås men det är ofta ganska enkelt att gå tillbaka med dem in. Om nätterna är det som om de alltid vore kopplade. De flyr aldrig genom mitt huvud, även om just huvudet hade varit en perfekt äng för de att springa över. Vissa dagar är det som om lyckan väljer att strunta i frukosten och lunchen. Köra direkt på middagen istället. Detsamma gäller förstås andra känslor, men dagen vi hade i Kalmar var en sån dag när all lycka kom samtidigt. Just i den stunden kändes det som att lyckan lade om sin kost och vi låg där på tallriken. Familjen, kärleken, gemenskapen - allt tog plats i min bröstkorg. Samtidigt har livet och allting en följeslagare i döden och ibland blir den alldeles för tydlig och nära. Det skrämmer mig något oerhört. När sjukdomar börjar lägga pusselbitar vill man bara springa fram till bordet och välta det. Vissa villkor är svåra att acceptera. En del pass går dessvärre inte att slänga bort, vissa resor genomförs ändå och man kan bara stå bredvid och önska. 

Samtidigt, i tankarna växer nya liv och nya ögonblick. Livet och dess kontraster. Jag går längs gatorna i Majorna och tänker på ett liv längre bort och samtidigt nära, under hennes klänning. Jag hör redan träden växa upp, där de ska klättra och titta ner och säga ”Mamma och pappa, ni kan inte ta mig.” Jag hör redan lukten av sena nätter där månen sakta brinner upp. Jag hör redan bläddrandet i böcker, samma böcker som formade min barndom. Jag hör redan barnvagnen knastra i gruset.

Charta 77 - En väg

Häromdagen när jag åkte vagnen hem lyssnade jag på Vykort från Rio med Charta 77. Det är en av de bästa låtarna som skrivits, både originalversionen och den senare akustiska varianten skapar ett slott av sorg i ens kropp men det är en väldigt berörande låt med en text som verkligen är i full låga. Charta 77 har alltid varit bra på det där, att ha texter som är i just full låga. Det är ett band som, sen starten 1983, verkligen kämpat för det de tror på och gjort fenomenala låtar av deras tankar. Jag lyssnar ofta på samlingen Kröp, gick & skrek 83-85. Låtar som 1933 och Då (vill jag inte bli stor) är fantastiska och riviga på det mest fantastiska sättet. På senare år har låtar som Gånglåt från Syrien och Döda vinkeln varit fantastiska. Gånglåt från Syrien kvalar nog in som en av Chartas bästa låtar. När Per sjunger ”jag håller nu mitt egna barn och jag har knappt några krafter kvar” så går något sönder inom en. Det är oerhört starkt. 

Nya singeln heter En väg, en låt som är hämtad från bonusskivan Post till bandets Ödesboxen. Låten är en fartfylld punkkaramell som knappar in på under 3 minuter. Texten rör vid tvivel på att om man valt rätt väg, att vilja ha mer tid och mer liv. Väljer man en väg så väljer man förstås bort en annan väg. Det är normalt att tvivla, vilket väl de flesta av oss gör då och då, men kanske blir det bra ändå när man är framme. Man får se vart vägen tar en. 

Det är en finfin låt som får mig att längta efter att se Charta 77 live snart. Det är så fint att se ett band som står där på scen och inse att man har en gemensam röst och att om man skriker högt tillsammans så kanske man tillsammans kan förändra saker och ting. Det är en röst som Charta 77 har byggt i 40 år och den tycks aldrig tystna och det är jag så glad över.

Lyssna här nedan!

Svalarna - Med hjärtat intakt

Foto: Henrik Langemyr 

Jag föll verkligen för Sofie Jonssons Underbara Ingenting 2019. Blodet flyter nånstans bredvid var en EP på gränsen mellan jazz och pop. Den skildrade vardagliga känslor på ett fint och lekfullt sätt och var en av de absoluta topparna det året, en låt som Tillsammans tillhör den skara låtar som hjärtat aldrig kommer sluta omfamna. Sofie är verkligen en unik artist och det märks även på hennes Instagram som är både rolig och givande att följa. Sofies språk är målande och jag ser henne verkligen som en mångbottnad artist där uttryckssätten kan variera, men där hjärtat verkligen är med hela tiden och kärleken till det där livet som trots allt är rätt svårt att förstå sig på ibland. 

Sofies nya projekt heter Svalarna och namnet kommer, som jag förstått det, ifrån hennes farfars gamla släktgård i Hälsingland. Även musiken ska vara byggd på hennes egna upplevelser därifrån. Singeln Med hjärtat intakt är som att gå runt i en mystisk skog, inte riktigt veta var man ska, men man letar sig fram i dimman och når något förtrollande där i en glänta. Det är folk och visa och som jag tolkar texten en slags skildring att hitta en ny väg, inom sig och i ens liv. Man vet kanske inte exakt var man är på väg, men man kommer hitta fram och det man vet är att hjärtat kommer vara med i det nya. Det är kravet, att lågan finns kvar, annars fortsätter man gå för att hitta dit. 

Sofie sjunger alldeles strålande och om Underbara Ingenting var mer åt det lekfulla hållet så ser jag det här som mer eftertänksamt och mer experimentellt med musik som betar i drömska skogar och med vackra skildringar från en plats hon älskar. Det är mycket fängslande.

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - När dom andra drar (Feat. A.A)

Foto: Pearl Kalemela

Ida Gratte är tillbaka med årets fjärde singel. Den ambivalenta kärlekssången Kanske följdes upp av viktiga Har du kommit hem? som handlade om att många kvinnor behöver oroa sig för att bli överfallna när de ska hem från exempelvis krogen. Där efter släpptes Vi måste prata i maj, en lekfull låt om relationer som förändras med tiden. Man kanske inte vill att relationen ska vara slut men man inser att man inte mår så bra av den heller. När öppenhet har ersatts med slutenhet, då är det viktigt att våga ifrågasätta det och säga till den andra parten: Vi måste prata! 

Ida har med tiden samlat en stor fanskara och hon spelar live då och då runt om i Sverige och jag har själv fått höra att hon har en väldig inlevelse och känsla på scen, precis som hon har i studion. Precis som i hennes projekt Miss Sister så finns en tanke och ett stort hjärta i musiken. 

På nya singeln När dom andra drar gästas Ida av Alexander Andersson, även känd under artistnamnet A.A som förra året släppte fina singeln På min grind. Han släppte även singeln Vad som helst med Alicia Ericson. Överlag är Alexanders fantastiska texter något som utmärker honom. Lever snabbt är exempelvis en väldigt fin låt, som han släppte 2021, med både ett skönt beat och framförallt en berörande text. 

När dom andra drar är en låt tillägnad Idas bror. Det är en låt präglad av syskonkärlek, att vara olika och sällan prata särskilt djupt med varandra men samtidigt vilja vara en del av den andras liv för alltid och längre än så. Det är viktigt att inte förlora varandra på vägen och ge varandra tid. De kollade på serier tillsammans under nätterna när de växte upp och Ida ville bli som sin bror. Det är en kärleksfull text som börjar vemodigt men där både musiken och texten blir mer och mer hoppfull och somrigt blomstrande. Det är en låt där texten är det starkaste, där A.A bidrar med en stort portion känslor och intensitet när han kommer in, där Ida som vanligt lyser i rösten och där låten svänger som allra mest i slutet när tempot ökar som mest. Jag skulle bli rörd om jag var Idas bror.

Lyssna här nedan!

I Eterkropp finns mycket hjärta

Foto: Pressbild

Jag berördes djupt av Mats Wikströms soloalbum Det är över nu. Albumet var både som en omfamning och en kniv i hjärtat. De nakna och öppna texterna är något av de bästa som skrivits i Sverige på länge, orden kommer ur en sorg, men Mats beskrivning av känslorna är otroligt stark. Mats är även sångare och den som skriver texterna i bandet Eterkropp som släppte senaste albumet Bara vi, inga gäster för drygt ett år sedan. Bandet, som består av Erik Karlsson, Jesper Lindkvist, Malin Skarin och just Mats Wikström, spelar en blandning av punk, progg och indiepop. Jag skulle säga att bandet var än mer proggiga på debutalbumet I stort sett live i Olovs studio i Övrabyn och att det senaste albumet är mer rakt och ofta mer rockigt. Ibland låter Eterkropp som om Kjell Höglund spelat in en skiva med Mattias Alkberg. Texterna är, precis som på Mats soloalbum, fantastiska. Ofta bottnar de i mörker och vardagliga problem. Många kanske inte skulle visa upp spegeln som man står framför när man mår piss men här skildras allt väldigt naket och öppet och blandat med den riviga musiken är det verkligen fantastiskt. Lyssna bara på intensiteten i en låt som Skruvstäd. Jag gillar verkligen låtar där allting höjs efterhand, där vansinnet närmar sig ju närmare slutet man kommer. 

I Kampsång sjunger Mats ”Alla vännerna har flytt, de behövde något nytt. Stockholm, Göteborg och Lund, de känner folk som spelar i bob hund” och utöver mörkret så får vi fantastiska underfundiga texter som just den. En del texter är mer samhällskritiska, samtidigt som de blandas med svart humor, lyssna bara på Någon annan form av transport - en låt som handlar mycket om hur det är att leva i Norrland och leva med brist på kommunikationer. Många av texterna riktar sig dock mest inåt och orden som lyfter alla olika slags känslor är raka och direkta. ”Jag vill vårda den tid, de dagar jag har kvar och inte ägna mig åt någon helt meningslös grej, jag vill göra låtar med snygga slutrim, okej” låter det i Jag vill helst vara hemma och visst kan man säga att många av texterna är väldigt mörka, jag håller med om det. Men lika ofta präglas de av att man inte ska behöva göra sig till och att allt inte behöver vara så jävla märkvärdigt. Det är opretentiöst och långt ifrån det stela, designade livet som många tycks leva. Allt behöver inte vara så uttänkt utan det är ofta i det riviga och ”fula” som det stora finns. I Eterkropp finns mycket hjärta. 

I en av bandets bästa låtar Det blir nog inte bättre än så här sjunger Mats ”man borde göra något vettigt av sin lediga tid, men man orkar inte vara en duktig individ. Man hamnar i soffan och sover en stund, vaknar och känner sig allt annat än sund” och jag tror många känner igen sig. Det är skönt att se sig i spegeln och se Eterkropp där. Tack.

Lyssna här nedan!

Tess Li - Låtsasvärld

Jag skrev nyligen om Tess Lis singel Rymden. Låten är hämtad från Låtsasvärld som är namnet på hennes nya EP. Jag imponerades stort av Rymden, vilket var hennes första låt på svenska. Jag noterade även att hennes texter är fyllda av känslor och välarbetade, oavsett språk. Rymden var en pianodriven ballad och det är också den mest nedtonade låten på EP:n men även Då jag inte visste vandrar delvis i samma tempo. 

Rösten är genomgående strålande, lyssna bara på Ingen annan som jag tror kommer lyfta än mer live och krossa taket eller molnen beroende på om konserten är inom- eller utomhus. Rivet i hennes röst där är fantastiskt. En blandning av kaxig och sårbar på samma gång. Samma känsla finns i det avslutande titelspåret, där hon sjunger om att hon ”står upp som en real queen” och att bilda som en mur mot någons skitsnack. Det ska aldrig nå henne igen. 

Till viss del så är de två första låtarna mer vemodiga och sårbara och de efterföljande två mer som två väggar som byggs upp, för att hålla det jobbiga borta. På det sättet så är det som en resa som beskrivs - på väg mot något starkare, på väg mot att bygga upp något mer hållbart. 

De fyra spåren har alla detaljer som gör de helt oemotståndliga. Det vackra pianot i Rymden, texten i nedtonade Då jag inte visste, rivigheten i rösten i Ingen annan och så avslutande Låtsasvärld som innehåller en blandning av allt det tidigare. Det är väldigt starkt och det är en skara låtar som jag kommer återvända till många gånger under året.

Lyssna här nedan!

Edvin Bergsland & Lovisa Landelius - Blåmärksarmar

Edvin Bergsland och Lovisa Landelius släppte i slutet av maj låten Blåmärksarmar. Lovisa är även aktiv i bandet R.S.L som i maj släppte singeln Tre saker, vilket är en rivig poplåt. Edvin känner vi igen från bandet Norra Promenaden. Sen två år tillbaka ungefär satsar han dock på en solokarriär och förra året släppte han den berörande singeln Du & jag (Jag och du). Den låten tävlade i P4 Nästa, vilket även Blåmärksarmar gjorde och låten vann faktiskt Östgötafinalen av tävlingen. Om ni minns så hade även Norra Promenaden en låt med namnet Blåmärksarmar, detta är dock en helt annat låt, men båda dessa är låtar som berör på många sätt. 

Blåmärksarmar är en låt om ett tungt ämne, om något som river upp människors liv. Den handlar om psykiskt våld. Något som kräver mycket mod för att ens prata om och än mer att kunna bryta sig loss från. Texten är fantastisk och hur Edvins och Lovisas röster möts är än mer så. Duons röster kompletterar verkligen varandra i den tunga berättelsen. Tempot varierar en del genom låten och texten berör kanske som allra mest när tempot är som lägst. Då kommer känslorna och orden än närmare. 

Överlag är det en väldigt stark låt och jag hoppas duon kommer samarbeta än mer, då deras röster verkligen blir som en vind som förstärker känslorna i låten och ger de en extra kraft att nå fram till oss lyssnare.

Lyssna här nedan!