Stjärnor som cyklar hem i gryningen

Det var en varm sommardag då det luktade som att gräset hade stått och rökt under fläkten hela dagen. Ölandsbron låg som ett täcke över vattnet och sträckte på sig ordentligt. Solen sken över våra ansikten men den tycktes ha skrivkramp, bara delar av våra ansikten täcktes av de försiktigt skrivande strålarna. Vi gick på promenad bland de låga husen och jag visade var vi spelade fotboll när jag var liten, då var livet lite som en studentlägenhet utan fönster och magen var full av fjärilar och moln i en boxningsring. Jag visade hur vissa skivor var som bakformar för drömmar, jag visade var Kalmars gatumusiker brukade sitta och stannar till vid en bänk för att visa hur han såg ut. Visa hans utstrålning på en skärm. Jag berättade att jag ibland kunde höra min pappa prata om Rolling Stones alla låtar, hur han ville visa Voodoo Lounge på VHS. Jag kunde se när det brast för honom och när det lyste upp bland sprickorna i hans röst. Med tiden har jag lärt mig älska när människor vill visa upp det de brinner för, när någon säger ”lyssna på det här” eller ”kolla in det här.” Såna minnen är stjärnor som cyklar hem i gryningen. Såna minnen tar jag ofta ett dopp i, men det är inte alltid jag vågar doppa huvudet i dem. Vissa minnen mår man bäst av att ta sig in i lite i taget. Det finns tapeter man vill riva ner och andra man vill bevara. 

Jag har börjat gråta mer ju äldre jag blir, som när jag ser min brorson hoppa omkring och att få se kärleken till honom i hans föräldrars ögon. Mycket kan man leta efter ord till, men många känslor går aldrig riktigt att beskriva. Jag lär mig fortfarande saker om mig själv och om livet, att alla banor i min hjärna är fulla av stressade löpare så fort människor bara pratar om sig själva, att familjen är så otroligt viktig för mig, att kroppkakor nog är det godaste som går att äta och att komma ihåg att vända streckkoden mot mig när jag står i kassan. Såna saker. Jag är också mer socialt bekväm nuförtiden. Lite som att min själ har gått från att vara hemmasittande till att våga agera förband till The Ark. Om den nu hade fått frågan. 

Jag ska snart gifta mig med min fästmö. Det blir som att springa ut på isen i juni men vara säker på att den kommer hålla. För det är jag. Ringen på mitt finger är lite som en kram och den kramar ut droppar av liv varje gång jag behöver det. Bröstkorgen blir en skog med en viskande sjö i. En plats för ro. 

En del dagar sätter himlen upp molnen med en knut. Ibland sliter de sig förstås men det är ofta ganska enkelt att gå tillbaka med dem in. Om nätterna är det som om de alltid vore kopplade. De flyr aldrig genom mitt huvud, även om just huvudet hade varit en perfekt äng för de att springa över. Vissa dagar är det som om lyckan väljer att strunta i frukosten och lunchen. Köra direkt på middagen istället. Detsamma gäller förstås andra känslor, men dagen vi hade i Kalmar var en sån dag när all lycka kom samtidigt. Just i den stunden kändes det som att lyckan lade om sin kost och vi låg där på tallriken. Familjen, kärleken, gemenskapen - allt tog plats i min bröstkorg. Samtidigt har livet och allting en följeslagare i döden och ibland blir den alldeles för tydlig och nära. Det skrämmer mig något oerhört. När sjukdomar börjar lägga pusselbitar vill man bara springa fram till bordet och välta det. Vissa villkor är svåra att acceptera. En del pass går dessvärre inte att slänga bort, vissa resor genomförs ändå och man kan bara stå bredvid och önska. 

Samtidigt, i tankarna växer nya liv och nya ögonblick. Livet och dess kontraster. Jag går längs gatorna i Majorna och tänker på ett liv längre bort och samtidigt nära, under hennes klänning. Jag hör redan träden växa upp, där de ska klättra och titta ner och säga ”Mamma och pappa, ni kan inte ta mig.” Jag hör redan lukten av sena nätter där månen sakta brinner upp. Jag hör redan bläddrandet i böcker, samma böcker som formade min barndom. Jag hör redan barnvagnen knastra i gruset.