Senast hörde vi från Ida i den dansanta låten OMG (Herregud) som släpptes i höstas - det var en låt som var som en armbrytning mellan två tankar - vill jag ha dig eller va dig? Ida försökte hitta svar i låten som verkligen var klädd för dansgolvet.
Nu är hon tillbaka med singeln Time och det känns som början på ett nytt kapitel.
Där tidigare låtar som samhällsreflekterande Fucked Up World (under namnet Miss Sister) och Har du kommit hem? rört sig i ett mer direkt berättande, tar Time ett steg inåt. Det här är en mer eftertänksam och atmosfärisk låt. Tempot är lugnare, produktionen dovare, och arrangemanget ger hennes röst mer utrymme att bära känslan.
Time känns som att simma rakt ut i havet - bort från bruset, rakt in i det egna huvudet. Där försöker Ida lugna tankarna, sortera det som skaver, innan hon långsamt hittar tillbaka till sig själv igen.
Det är en låt om distans, men också om att våga återvända.
I ljudbilden finns något organiskt och böljande. Vågorna blir nästan en del av rytmen, och låten rör sig framåt utan att stressa. Det bildar ett lugn, men också en tyngd - som om varje ton bär på något som ännu inte riktigt sagts högt.
Textmässigt balanserar hon mellan trygghet och flykt. Referenser till det nära - familj, tillhörighet - ställs mot behovet av att dra sig undan för att förstå sig själv. Det är i den spänningen låten hittar sin nerv.
Hennes röst fungerar lika starkt på engelska som på svenska, men här finns en ny återhållsamhet. Mindre direkt, mer efterklang. Det klär henne.
Time är kanske inte hennes mest omedelbara låt - men det är en av hennes mest eftertänksamma. Och ibland är det just där, i det långsamma och reflekterande, som något verkligen fastnar.
Lyssna här nedan!
