 |
| Foto: Simon Åslund |
Orden tittar inåt och inte ut, sjunger Dara Hoel i Det stör mig, tredje låten på nya albumet från Division 7, Långbro feelin'. Det är på många sätt en textrad som beskriver albumet bra. Det är många blickar inåt som kollar efter hur man mår egentligen. Samtidigt som det också finns blickar ut, ut mot världen, mot ljuset som ändå finns där. Det handlar också mycket, tolkar jag det som, att inte lämna sig själv ensam. Det är lätt i ett samhälle som springer fram, som om varje dag är ett Midnattslopp, att man springer förbi sig själv och sina behov. Det är viktigt att minnas vem man var för att veta var man ska.
Jag, som hyllat båda de tidigare fullängdarna, skulle säga att jag var rädd för att bandet till slut skulle hamna i någon slags återvändsgränd men det var verkligen inte befogat. Man fortsätter att vara nyfikna och bredda sig snarare än att fastna i något gammalt. Allt har egentligen ett nyskapande skimmer över sig, även texterna. Där det tidigare varit mycket självkritik (om än inte bara) är det också flera inre händer som lyfter humöret, som försöker lyfta självkänslan - snarare än att bara gräva ned densamma.
Jag tycker Division 7 är ett av Sveriges absolut bästa live-band och på förra skivan, Hundhuvudet, var det som att stå där längst fram och se dem spela. De gav svettlukt och doft av öl till vardagsrummet och till promenaderna som jag tagit med albumet i öronen. Jag har fortsatt att hålla debuten allra högst dock, då det var en mer direkt skiva som öppnade upp fler världar för mig. Fram till nu i alla fall för Långbro feelin’ är verkligen ett album som öppnar upp nya världar både för mig och för bandet.
Jag skulle inte säga att livekänslan finns där på samma sätt, men det gör inte så mycket. Det känns ändå väldigt levande, pulserande. Låtarna har inspirerats till stor del av bandets replokal, belägen just i ett gammalt mentalsjukhus i Långbro. Det sitter i väggarna - och i texterna. De är sökande efter identitet och efter ett jag som är sann mot sig själv, snarare än söker efter färdiga mallar. Man kan gå sönder till det yttre eller det inre. Det förra är alltid att föredra. Man behöver inte alltid rätta sig i ledet, vilket storfavoriten Hellre att jag dör (Än lever som ni gör) behandlar. Det är en av bandets bästa låtar hittills. En kommande live-favorit. En annan topp hela året kommer vara klädd i är förstås duetten med Thomas Stenström. Himlen i handen är något av det mest storslagna bandet har släppt och det är en låt där både melodin och texten har mycket muskler, muskler av det slaget som krävs för att orka, för att kunna reflektera över hur man lever. En låt för den som känner högt och det är en låt som vill spelas minst lika högt.
Poppel & ginkgo har också vuxit på mig. Jag hade lite svårt för den första gången jag lyssnade men den andas samtidigt lekfullhet och blir som ett möte mellan en jänkare och en modern bil. Rock med brylcreem i produktionen. Blåskärm, en låt som andas Radiohead, är också ett nytt andetag från bandet. Det är albumets näst lugnaste stund - och kanske allra vackraste. Låten har också en av de bästa texterna på albumet. Den lugnaste stunden hittar vi i efterföljande Hem till hösten, en tonsatt solstråle som öppnar upp ens inre fönster och släpper in solljus i en. Även om texten bär på en del moln i sig, så andas verkligen produktionen solljus och ljusa stunder. Det är en magisk låt.
Albumet avslutas med mycket energi genom låten Huvudet högt som avslutas med raden ”Du vill inte tycka om Division 7 men du kan inte låta bli det” och det känns som en fantastisk rad att avsluta ett album med. Jag är glad att bandet har växt och att fler har hittat hem i deras låtar. Jag har anat ett större genombrott sedan många år och jag gläds verkligen med bandet. Tredje albumet brukar vara svåra att släppa ut för många band, det blir lätt svårnavigerat när man både vill behålla grunderna och samtidigt blicka framåt. Division 7 överträffar istället sig själva fullständigt.
Lyssna här nedan!
