Jag hade tackat nej till tre grejer i veckan. Om det finns energi nog att gå upp ur sängen, åka till jobbet, hantera sig själv någorlunda, åka hem så går det inte att ta en massa omvägar och ändå förvänta sig att man mår bra där i slutet av veckan. Ett nej eller ett uteblivet svar handlar sällan, för mig, om att jag inte vill utan att energin inte hade räckt till om jag bara sa ja till allting. Jag får ärligt säga att den största delen av min energi går åt till resor som aldrig blir av men där jag kan följa hela rutten i huvudet - där kommer jag hamna om det händer och om hen svarar så så är jag på den platsen helt plötsligt. Min hjärnas platshistorik är massiv. Det tar mycket energi att packa för resor som bara görs psykiskt. De inre flygresorna leder ofta till någon slags inre krasch.
Ofta har jag känt att när jag har sagt nej så måste jag förklara varför. Svarar man ja behövs ju liksom ingen förklaring men nekar man något så känns det ofta annorlunda. Det behöver inte vara så, förstås. Ibland respekteras ett nej oavsett. I grunden så drar allas nej på olika bagage eller att någon bara lämnar en situation. Någon som går på toaletten vid stora mingel är förstås ofta ett sätt att hantera situationen. Eller att jag tackade nej till en fest för att jag knappt kände någon där och jag vet att det hade blivit jätteroligt om jag kände alla men är man trött redan innan och lägger på att introducera sig själv, försöka vara trevlig och rolig och bjuda på sig själv blir det istället då övermäktigt. Ja och nej handlar ofta om vad man vet kan matcha ens energi. Det kan vara skillnaden mellan en kram och ett ständigt uppfinnande av saker för att uppfattas som rolig. Ett tyst rum med en person jag älskar kan vara som en kväll i Hagabadet medan ett tyst rum med en person jag knappt känner blir som ett ständigt hopp över helvetesgapet, i jakt på ord, i jakt på något att berätta.
Det är lätt att framstå som en hycklare och att man är väldigt selektiv men allt ifrån samtal, diskussioner, fester, kramar och samlag blir trevligare om det sker med människor som matchar ens energi. Någonstans har jag lärt mig att inte bygga på åtta våningar när marken bara är gjord för två. Det handlar också om att ta ett slags ansvar.
Jag kan avundas de som går från gymmet till middagar och vidare ut i kvällen, som om inget av det kräver att de först övertygar sig själva i flera timmar.
Kristian Gidlund sa i sitt sommarprat ”Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.” Och någonstans finns det viktigaste där; att våga leva på sina egna villkor.
